Ett Hjärtligt Skratt på Havet : Absurdens Vågor
Prolog
Eddie Blix var inte som andra unga män i Malmö. Medan hans vänner drömde om karriärer, kärlek och livet på land, var Eddies hjärta draget till havets oändliga horisonter. Han hade alltid känt en längtan bortom det vardagliga, en törst efter äventyr som inte kunde stillas av stadens trygga famn. Det var som om Öresunds krusade vatten viskade till honom, kallade honom till något större, något bortom det vanliga.
Inspirationen fann han hos Sven Yrvind, den legendariska ensamseglaren, som vid 79 års ålder trotsat havets vildaste krafter och seglat från Irland till Nya Zeeland på 300 dagar. "Jag blir ungefär som en munk som sitter i Tibet," hade Yrvind sagt, och dessa ord ekade i Eddies sinne. Evigheten och det ändlösa havet – det var den världen Eddie längtade efter att få upptäcka.
Så den 24 mars 2024, med en blandning av mod och en gnutta galenskap, kastade Eddie loss från Öresund. Hans destination var Polynesien, en resa som skulle spegla Yrvinds egen – 300 dagar på öppet hav, ensam med sina tankar, sin segelbåt och de mytologiska berättelserna som han fördjupade sig i under de långa nätterna.
Eddie såg sig själv som en hjälte på en mytisk resa, inspirerad av Joseph Campbells "Hero with a Thousand Faces". Han var fast besluten att möta sina egna inre demoner och utforska de gränser som skiljer verklighet från dröm. Polynesien, med sin rika mytologi, lockade honom som en plats där fantasi och verklighet kunde flätas samman.
När han till sist anlände till Polynesien, efter den långa och krävande resan, var det inte bara de yttre farorna han hade överlevt. Han hade också konfronterat sina inre rädslor och funnit en sorts frid i det oändliga. Men hans resa var långt ifrån över.
En natt, när månen hängde tung över det stilla vattnet, dök en Taniwha upp från havets djup – ett mytiskt havsmonster, en drakliknande beskyddare av det polynesiska folket. Taniwhan talade till Eddie i ett språk som var lika mycket psykedeliskt som det var mystiskt. Den lockade honom att sätta sig på dess rygg, att färdas kors och tvärs över Franska Polynesien medan den delade uråldrig visdom med honom.
"Allt i livet handlar om att vara hög på livet i sin 'bliss'," sa Taniwhan, och med dessa ord öppnades en ny dimension av förståelse för Eddie. Han förstod nu att livet inte bara var en resa genom tid och rum, utan också genom medvetandets djupaste lager, där det kosmiska skämtet – den absurda och ibland skrämmande humorn – väntade på att upptäckas.
Eddie skrattade, ett skratt som växte till ett fnitter, och i detta ögonblick började han tala i tungor, drabbad av en insikt som sträckte sig bortom logik och reson. "Det kosmiska skämtet börjar med egot," sa han, "att se bortom egot är en möjlighet att uppskatta det kosmiska skämtet!"
Med denna uppenbarelse som sin nyfunna skatt började Eddie sin resa hemåt, tillbaka till Malmö. Den långa seglatsen tog ytterligare 300 dagar, men denna gång var det med ett leende på läpparna och ett hjärta lättat av skratt. Vad andra må kalla galenskap, såg Eddie som visdom. Och det gjorde all skillnad.
—
Eddie Blix satt i sin segelbåt, "Bliss", och stirrade ut över det vidsträckta havet. Det hade gått flera veckor sedan han lämnade Öresund, och det monotona kluckandet av vågor mot båtens skrov hade förvandlats till en sorts bakgrundsmelodi för hans tankar. Ensamheten, som han hade trott skulle bli hans värsta fiende, hade istället blivit hans konstanta följeslagare, och med den kom ett oväntat sällskap – ett absurt sinne för humor.
Det började med småsaker. Som den gången han upptäckte att hans kompass, som han förlitat sig på för navigation, hade vänt sig 180 grader och pekade rakt mot norr när han visste att han seglade söderut. Eddie hade stirrat på kompassen, kliat sig i huvudet och sedan bara ryckt på axlarna. "Jag antar att även kompasser behöver en paus från verkligheten," hade han muttrat för sig själv och skrattat åt sin egen absurda tanke.
Efter ett tag började saker bli ännu märkligare. En dag, medan han satt och läste Joseph Campbells "Hero with a Thousand Faces" för sjätte gången, insåg Eddie att bokstäverna på sidan började dansa framför hans ögon. De slingrade sig runt, formade ord som "kramig kaktus" och "hoppande häftklammer" innan de löstes upp i en regnbåge av färger. Eddie blinkade, försökte skaka bort hallucinationerna, men insåg snart att det inte var någon hallucination – det var havets egna sätt att säga: "Varför inte ha lite roligt?"
Eddie skrattade högt. "Jag är på en segelbåt mitt i ingenstans, och havet beslutar sig för att göra min bok till en LSD-tripp," sa han och skrockade för sig själv. Det var som om världen hade börjat följa sin egen absurda logik, en logik som inte hade någon plats för tråkig realism.
En annan gång, medan Eddie sov under en stjärnklar himmel, väcktes han av ett märkligt ljud – ett ljud som påminde om en gammal telefon som ringde. Förvirrad tittade han runt och insåg att ljudet faktiskt kom från havet. Han reste sig upp, lutade sig över båtens kant och såg, till sin förvåning, en gigantisk snäcka som flöt vid sidan av båten. Snäckan vibrerade varje gång ljudet av en ringande telefon hördes.
"Hallå?" sa Eddie, halvt på skämt, och lyfte snäckan till sitt öra. Till hans förvåning svarade en röst, en djup och ekande stämma som lät som om den kom från själva havets djup.
"Eddie Blix," sa rösten. "Det är havet som talar. Du har ett viktigt meddelande."
Eddie höll sig för skratt. "Okej, havet, vad har du på hjärtat?"
Rösten svarade, lika allvarligt som om den läste upp en uråldrig profetia: "Förtrollningen av det kosmiska skämtet har börjat. För att överleva denna resa måste du acceptera det absurda. Livet är ett skämt utan punchline, och bara de som skrattar åt det förstår dess sanna natur."
Eddie skrattade tills han fick ont i magen. Han hade aldrig hört något så absurt i hela sitt liv. "Tack, havet," sa han när han äntligen kunde andas igen. "Jag antar att jag ska hålla utkik efter fler kosmiska skämt då."
Och det gjorde han. Under de kommande veckorna blev Eddies resa en studie i absurditet. Hans proviant började tala till honom på nätterna, inte för att skrämma honom utan för att berätta dåliga vitsar. "Varför kunde inte båten hitta sin vänstra sida?" frågade en konservburk bönor en kväll. "För att den hade gått åt styrbord!" Eddie fnittrade åt varje dålig ordvits, som om världen blivit en stor teater där allt var till för att underhålla honom.
En morgon vaknade Eddie och fann sig själv i en ovanlig situation. Mitt på däck, på en plats där inget tidigare hade funnits, stod en liten palm med en enda kokosnöt dinglande från toppen. Eddie stirrade på palmen, försökte förstå var den kom ifrån. "Okej," sa han långsamt. "Så nu planterar havet palmer på båtar. Är det här din idé av ett skämt, havet?"
Och som svar föll kokosnöten ner, rullade försiktigt över däck och landade med ett plask i vattnet. Eddie kunde inte hjälpa det längre – han brast ut i ett gapskratt. Varje dag var som en ny episod av en absurd show där han var både publik och huvudrollsinnehavare.
När Eddie närmade sig Polynesien, började han inse något. Det som började som en episk seglats inspirerad av hjältens resa hade förvandlats till en upptäckt av livets absurda underverk. Den psykedelia han upplevt med Taniwha’n hade bara varit en försmak av vad universum hade att erbjuda – och det största skämtet av allt var att det inte fanns något seriöst i denna storslagna existens. Allt handlade om att våga skratta, även när inget verkade vettigt.
När Eddie slutligen lade till i Polynesien, med ett leende ständigt närvarande på sina läppar, visste han att han var förändrad för alltid. Han hade färdats genom en värld som blivit lika flytande som havet självt, där allt och inget var verkligt, där humorn inte bara var ett verktyg utan själva essensen av livet.
Och när han satt där, på en strand kantad av kokospalmer, med vågornas mjuka ljud i bakgrunden, hörde han plötsligt ett bekant ljud. Det var snäckan som ringde igen. Eddie skrattade och plockade upp den. "Hallå, havet?"
"Eddie," sa rösten, "vad kallar man en båt som inte kan segla längre?"
Eddie funderade ett ögonblick. "Ingen aning. Vad?"
"Ett vrak!" Rösten ekade genom snäckan, och Eddie kunde inte hjälpa sig själv – han skrattade tills tårarna rann nerför hans kinder.
Och så fortsatte det, i Polynesien och på vägen hem till Malmö. Eddie Blix hade funnit den största skatten av alla – förmågan att se världen genom en lins av absurditet och humor. Och han visste nu att det kosmiska skämtet inte handlade om att förstå världen, utan om att skratta åt den, precis som den är.
Epilog
När Eddie Blix till sist återvände till Malmö, efter nästan ett år på havet, var han inte längre samma person som hade lämnat Öresund den där kyliga marsdagen. Resan till Polynesien hade förändrat honom på sätt som han aldrig kunnat föreställa sig. Det var inte bara äventyret i sig, de stormiga nätterna eller de stilla, soliga dagarna som hade påverkat honom. Det var det han hade funnit djupt inom sig själv – en skatt av absurditet, humor och insikt.
Eddie insåg att livet inte behövde tas så allvarligt. Allt kunde ses med ett leende, och i varje utmaning fanns en glimt av humor som väntade på att bli upptäckt. Han hade lärt sig att uppskatta det oväntade, att välkomna det absurda och att omfamna det faktum att livet ofta är ett stort kosmiskt skämt.
Tillbaka i Malmö, med saltet fortfarande i sitt skägg och med solbrända kinder, såg Eddie världen med nya ögon. Han log mer, skrattade oftare och fann glädje i de enklaste av saker. Han hade upptäckt att den största belöningen inte låg i destinationen, utan i resan själv – i varje oväntad vändning, varje surrealistisk upplevelse och varje ögonblick av skratt.
Eddies vänner och familj märkte förändringen i honom. De såg det i hans avslappnade sätt, i hans lekfulla inställning till livet. När de frågade honom vad han hade lärt sig under sin långa resa, svarade han alltid med samma ord: "Att skratta. Att skratta åt allt, särskilt när inget verkar vettigt."
Och så fortsatte Eddie sitt liv, nu med en djupare förståelse för livets skörhet och dess inneboende absurditet. Han visste att världen var fylld av osynliga snäckor som ringde, kompasser som pekade åt fel håll och palmer som kunde växa på däck. Och han visste att det bästa sättet att möta allt detta var med ett stort, hjärtligt skratt.
—
Besök gärna min hemsida LIFE AND LITERATURE>> Life and Literature
På denna hemsida har jag en humorstory-specialare sektion som är inspirerad av en av mina favoritförfattare den norska författaren Erlend Loe som påminner om min story ETT HJÄRTLIGT SKRATT PÅ HAVET : ABSURDENS VÅGOR!
Erlend Loe är känd för sin unika och absurda humor som ofta genomsyrar hans berättelser. Han har en förmåga att skildra vardagliga situationer med en subtil komisk twist, där karaktärerna ofta ifrågasätter meningen med livet på ett sätt som är både djupt och roande. Hans böcker, som exempelvis "Naiv. Super." och "Doppler," fångar en lekfull absurdism som påminner om den humoristiska tonen i berättelsen om Eddie Blix. Loe balanserar humor och eftertanke på ett sätt som gör hans skrivande både underhållande och tankeväckande.
Taniwha!
