Rivalerna om Vik

Norsk mytologi tillsammans och i harmoni med Vikinga-tiden, ett sällan skådat epos av historier. Följ med mig i denna trollbundna värld i min berättelse om Achraf och Pwyll, Rivalerna om Vik! 150 sidor lång, så ha tålamod!

Kap 1

Den unga pojken stod vid strandkanten med lite havsvatten sköljandes över hans små barnfötter när han såg något inkommande skugglikt där långt borta I havshorisonten kommandes allt närmare i utbred omfattning och vidsträcktning täckandes likt en svårfångad svävande oklar och dunkel dimma på alla håll och kanter. Men allt eftersom det skuggiga spektaklet insvept I dimma började klarna såg han tillslut var det var och blev helt omtumlad, omskakad och förvirrad på samma gång. Det blev tydligt vad det var för något som klarna upp ur dimman. Massvis med skepp gjorde intåg med jättestora drakhuvuden framtill på båten och var I full fart mot stranden och grundare vatten där pojken fortfarande stod och iakttog det hela sceneriet med häpen och förbluffad blick och undrade vad egentligen som var på väg att hända. Men på ren instinkt och respons började pojken springa tillbaka till hans lilla by som var just I närheten för att rapportera, och ja, rentav förvarna folket I byn om vad som kanske var på väg att ske. En möjligtvis attack av ett gäng till synes främmande drakmänn redo att möjligtvis uppsluka och plundra allt och alla I dess väg! Väl tillbaka I byn försökte han med alla medel han kunde att varna befolkningen om vad han nyss bevittnat om att en eventuell räd var på väg att slå till den lilla stillsamma och idylliska byn! Men hur han än försökte kommunicera med sina kära bybor var det ingen som tog honom på allvar. Han gjorde allt I sin uppskruvenhet för att göra sig förstådd men blev till slut trött på den uteslutande responsen och vände istället mot sitt hem där hans mor I alla fall om någon skulle ta honom vid sitt ord. Hon blev genast tagen på sängen men agerade snabbt och hastigt. Jag måste själv bevittna det här tänkte hon, för att undersöka om det verkligen var någon fara. Och nog så väl, när hon väl framme vid stranden blev hon överrumplad om vad hon såg. Nyss avstigna från båtarna kunde hon urskilja en drös med storvuxna män högljutt pratandes med svärd och yxor I sina händer. Men när hon var på väg hem springandes hördes ett stort skrik på ett främmande språk mot mamman och pojken. Dem hade blivit upptäckta. Livrädda fortsatte dem dock med full fart till byn igen. Men skrikandet förföljde och kröp närmre allt eftersom mamman och pojken kom hem till byn. Dem okända skräckinjagande männen var precis hack I häl hojtandes likt en drös berserker redo att tillförmodan göra en attack och plundring av den lilla marockanska byn. Mamman och pojken kunde inget annat än att tjuta till de resterande byborna att vi är under angrepp och att göra er redo att försvara er och kalla på förstärkning av militären, både av byns och de närbelägda städerna längs kusten. Pass på, gör er redo!
Allt eftersom budskapet nådde fram mer och mer och folk började fatta vad som var på väg att ske förvandlades byn från ett stilla lugn till ett kaos där alla sprang förvirrande runt omkring för att skydda sig mot den kommande förmodan ödestigra attacken! När byns hövding fick nys och upplysning av den dåliga nyheten agerade han kvickt genom att samla ett gäng soldater och bege sig mot byns port för att se vad egentligen som föregick och kanske rentav förhandla fredliga avtal för att undvika en blodig uppgörelse. Samtidigt som han gick skärrad mot porten uppmanade han kvinnor och barn att gömma sig I klostret och gömma alla dyrbara skatter och föremål mot en trolig plundring. Han visste också att förstärkning var på väg från närmsta städer så det gällde inget annat än att försöka sakta ner och förhasta erövringen av byn. Hövdingen kunde urskilja att alldeles snart framför porten var soldater uppradade men han kunde inte se hur många det var på grund av deras upptrampande av sanddynorna gjorde att det blev en dimmig rökridå precis framför den inkommande truppen av okänt folkslag. Men när sanddimman hade lagt sig kunde man så småningom se ledaren av inkräktarna stå bara ett par meter framför öppningsporten till synes redo att kommunicera på ett främmande tungomål med byns hövding. Men allt eftersom ingen kunde svara eller visa tecken på att förstå varandra börjades det gestikuleras allt vildare och aggresivare framför allt från angriparnas håll. Men till trots försökte byns hövding vara lugn och försöka komma överens om en förhandlingsplan men ingen kunde förstå varandra. Till slut blev det oundvikligt. Det här kommer leda till en konflikt och sammanstötning. Såväl börjades yxorna lyftas samtidigt som ett skräckinjagande vrål hördes och ekade in byns innandömme där befolkningen reagerade vettskrämmt utan att veta var dom skulle ta vägen framför allt när byns stora ledare och förgrundsfigur sprang tillbaka tjutandes gjorde inte saken bättre.
Det dröjde inte länge förrän erövrarna svärmade inne I byn, ja rentav forsade fram redo att attackera och plundra allt som kom I deras I väg. Samtidigt som dem höll på med sitt raidande skrek dem på ett främmande språk som sig bör att ha I åtanke och avslöja för att förstå historiens framfart och skiftningar. ‘ Vi är nordmän och vikingar’. Genomsök allt och alla, in I alla hus och byggnader, leta efter skatter och dyrbara föremål. Arrestera alla män, kvinnor som barn. Ingen ska undkomma vår till vikingar och nordmäns vrede och skattjakt letande!Plundra!
Efter ett tag när vikingarna genomsökt större delen av byn började dem så smått lägga märke till vad som var värdefullt att beslagta. I deras nästan uppjagande iver och nyfikenhet nådde dem till sist slut vad som blev deras största fokus och uppvaktande. Inget mindre än den största byggnaden som hade ett stort silvrigt kors längst uppe på taket som glimmrade framför vikingarna vackert. Väl där inne I det så kallade klostret möttes dem en bedårande syn, fönster dekorerade med guld och silvriga mosaik liknande ansikten, men framför allt fästes blicken mot det vackra alltaret som tjusigt upplystes med tända ljus framför dem. Även efter dem hittat det mesta enligt vikingarna av värde fortsatte dem leta I byn och resten av klostret en sista gång. När en av vikingarna noggrant letade I alla hörn och vrår tycktes han uppfatta ett barns snyftande och högljutt gråtandes bakom väggen, så han tog sin yxa och började slå mot väggen. Allt eftersom han repeterade med huggandet av väggen ökade mummlandet där bakom mer och mer spricka fram tills han till sist rammade väggen totalt. Väl där bakom fick han syn på ett gäng vettskrämda barn och kvinnor som hållit sig undangömda från raiden. Däribland pojken från stranden som nu fick se vad det var för mystiska drakmänn på nära håll. Men det var ingen drakfigur till form som hade yxat ner väggen, utan pojken fick bevittna en stor väldig lång man med resligt skägg hojtandes mot han och dom andra undangömda på ett språk som ingen av dem förstod. Nu därefter utledda från väggen kunde pojken ytterligare se ett gäng välresta vikingar, nu också dekorerade på sig själva alla skatter och dylika föremål som dem lagt beslag på från byn. Dem såg helt enkelt väldigt belåtna ut, nästan inget blod till alls I spillo och raiden till plundring skött sig smidigt. Men det skulle tvärt och överraskande helt och hållet skiftas. Alla mängder av vikingar innanför klostret började höra stora bankningar mot porten samtidigt som det vrålades högt. Det lät som ett krigsskri! Överrumplade och förvirrade bestämde sig dem så kallade drakmännen hastigt att storma porten och vad som lurade därbakom. Väl där bakom var ingen mindre än truppförstärkningar från det närmsta städerna som till slut anlänt för att beskydda befolkningen I den lilla marockanska byn! Det var väldigt välkommande men nu väntade istället en blodig uppgörelse. Dem både arméerna rusade I full fart mot varandra, vikingarna kastandes med yxor, marockanerna galopperandes på häst med svärd I högsta hugg. Med andra ord, kaoset var I full gång. Efter fighten varit I gång ett bra tag, slag uthärdats och den marockanska sanddynan från färgen beige omvandlats till blodstänk lite överallt kunde till sist vinnaren av slaget bli förklarat. Vikingarna drog det längsta strået I stacken och hade manövrerat bort den marockanska armen, alla döda eller flytt från fältplatsen. Nu återstod det bara för att vikingarna att samla ihop sig igen och återta ordningen. Plocka ihop allt dem tagit till sig från plundringen inklusive ett visst antal tillfångatagna bybor från Marocko för att göra till slavar hemma I vikingaland. Nöjda vad dem uträttat vände dem tillbaka till stranden med allt I ägo för att lassa ihop allt på drakbåten och därefter styra kosan hem igen till vikingaland, inget mindre än ett handelscentrum strategiskt belagt på kusten I Irland!

Kap 2

Väl framme vid inget annat än metropol staden Dublin till vikinganäste som dem själv år tillbaka invaderat och bosatt sig på för att det var ett så pass bra och idealt ställe på många vis. Tillgång till djupa hav, skydd mot stormiga vindar från Nordsjön, klimatet milt och med omfattande skog att ha still förfogande för att bygga dem ack så majestätiska och viktiga drakbåtarna. Dublin är helt enkelt vid den här tidpunkten nu den mest omfattande till stadsprojekt I det hela utsträckta även kallat det norska riket. När dem hemkomna vikingarna som sagt till sist anlände till Dublin Bay blev dem varmt välkomna av befolkningen. Framför allt upprymda av deras syn av alla till synes skatter och dyrbara föremål dem hade kommandes med. Glädjen av en lyckad plundring var stor! Men väl innanför stadsmurarna kunde stadsborna urskilja något oväntat, en klunga av okänt folkslag släpandes längst bak i ledet. Dem trodde inte sina ögon, dem var helt svarta till hudfärgen. Dem nyss anlände vikingarna förklarade att det var tilltänkta slavar dem har tagit sig i ägo efter raiden. Vi kallar dem för svarta männen, ursprungligen från där vi raidade vid kusten av Marocko, den lilla pittoreska byn Nakur. Storögda kunde inte Dublinborna släppa synen av dem. Vi ska nog få stor användning och till nytta av dem hojtades det glatt från alla håll och kanter. Det finns mycket att uträtta till arkitektur i staden och det behövs resurser! Nu skulle Dublin bli en ännu mer exotisk metropol! Silver och guldmarknaden skulle få ett rejält lyft, och dessutom addera exotiska marockanska kryddor till förvaring och lyxvara! Perfekt tyckte stadsborna! Nu blir Dublin också ännu aktivare, fylld med hantverkare, affärsmän, handlare, affär och marknadsstånd och framför allt, som nu, skepp som anländer med värdefulla varor från hela Europa!

Kap 3

Det var en lång, oviss och långsam havsresa för pojken och dom andra slavarna på båtarna, helt ute på okänd terräng och ingen aning om vart dom var på väg! Alla pratade ett främmande språk, men framför allt var klimatet helt annorlunda jämför med hemma, kallt, risigt, grått och mycket regn tillskillnad från den ständigt närvarande solen där hemma! Vart är vi på väg tänkte pojken medan han höll sin mamma hårt intill sig, som tur var hade dom hamnat på samma båt vilket kändes tryggt trots omständigheterna. Väl framme vid Dublin Bay och stadsmurarna kunde urskiljas trots den täta dimman, var det dags att kliva av båten. Pojken fortfarande hårt klingandes invid sin mamma som tur var som sagt inte hade separerats från varandra under resan och infogande en viss tröst trots det traumatiska skådespel till händelseförlopp.

Det dröjde inte länge förrän både pojken, mamman och dem resterande marockaner sattes till bruk i form av slaveri. Åren gick och slavarbete blev deras vardag. Mycket slit varje dag och monutoma vanor, men till sist skedde något som skulle förändra allt. Vikingarna styrde Dublin med järnhand, framgång och blomstring som dock gick i förfall då ett tronskifte blev till slut blev oundvikligt. Det var nämligen inte bara marockaner som var slavar utan även inhemska irländare också. Och runt om i landet i övriga Irland utanför Dublin utvecklades en motreaktion till upprinnelse, inga mindre än utomstående irländska kungar blev allt mäktigare och till sist samlades trupper för att invadera Dublin och frigöra deras slavar. Främst genom en viss hög kung vid namn Brian Boru som tog det första initiativet och slog slag i saken. Det gick bra för hans del direkt i beslagtagandet av Dublin och det var tack vare honom att alla slavar upphörde i sin fångenskap i ett jätteslag precis utanför Dublin. Den ägde rum långfredagen den 23 april 1014 och slutade med vikingarnas fullständiga nederlag med en manspillan av 6000 krigare. Då skall Brian Boru, till priset av sitt liv dock när en flyende viking soldat dödade honom i ett tält bedjandes, ha besegrat vikingarna en gång för alla i Dublin och deras härskande till skräckvälde över.

Kap 4

Nu när vikingarna blev utvisade från Irland och Dublin, fick resterande överlevare söka sig till nya ställen att bosätta. Och det var dem väldigt bra på, nämligen att åka på upptäcktsfärd med drakbåtarna och erövra nya världar att kolonisera. Även inhemska irländska celter och en viss slav blanda sig i och gjorde sällskap med vikingarna, mycket på grund av att det inte såg lika ljust ut för Irland som nation längre, efter Brian Borus död delades landet in i småstater och föll i sönder så småningom, många ville helt enkelt söka lyckan någon annan stans. Första utpost var dock en tidigare känd destination, inget mindre än ön Färöarna som hade varit ett stort nätverksnav till bedrivande av handel med Dublin i det förflutna och många vikingar var fortfarande där.
De flesta av vikingarna som bebodde Färöarna kom från början från Norge. Dem var mest farmare som letade efter land, och gav sig ut på okänt vatten just av den anledningen men dessutom möjligheten att bedriva handel med andra civilisationer och kulturer, och väl när dem börjat bosätta sig där dröjde det inte länge föränn norsk kultur och språk införskaffades, Men redan innan normännen gjorde entré på dessa avlägsna öar, hade redan flera olika keltiska munkar från Irland bosatt sig där, som använde Färöarna som eremitboningar och som stilla tillflyktsort. Och övergången från asatroende vikingar till att kristendomen blev officiell religion på öarna skedde efter hand och det dröjde inte länge föränn kyrkor byggdes på byarna Skuvoy och Sandoy. Dock så fanns den nordiska mytologin hängandes kvar som en del av ett rikt förflutet och var inte helt bortskrivet från öns rika historia.

Kap 5

Pojken och mamman hade inte separerat sig från varandra trots allt traumatiska som hade hänt dem. Allt krig och slavarbete som hade pågått under åren. Dock så var dem nära varandra hela tiden och blev relativt harmlöst behandlade och det dröjde inte alls lång tid tills slavarbetet upphörde. Istället helt plötsligt öppnade sig nya möjligheter. Resan från Dublin till Färöarna var både häpnadsväckande och omskakande! Kontrasterna från hemma i Marocko var fortfarande påtaglig och ovissheten vart man var på väg var ännu större. Framför allt ännu en gång när man befann sig på ett drakskepp. Men nu en resa desto behagligare och framtidsutsikterna var omvända. Det tog oftast flera veckor att resa från Dublin med drakbåtarna till Färöarna med en vanlig hastighet med upp emot mellan 3-6 knut. Väl på båten tyckte pojken att det var häftigt och så småningom anlände de tillresta resenärerna till Färöarna, en blandning av vikingar, irländare och ett dussintal marockaner för att söka lyckan och starta nya liv.

Kap 6

Som en del av en unik folkgrupp, väckte marockanerna, även kallad de svarta männen, alltid extra uppmärksamhet på grund av deras hudfärg. Trots det behandlades dem med respekt och blev en naturlig del av dess tid och samhälle. Och det dröjde inte länge föränn dem kände sig hemmastadda och blev omtyckta och gjorde nytta i en typisk vikinga by! Varje by var välorginaserad och styrdes av en hövding och rådförsamling. Dess rektangulära hus var byggda av virke, täckt med gräs eller sten.  Dem flesta i en vikinga by var dock farmare, alla jobbade inklusive barn och kvinnor. Det blev perfekt för både mamman och pojken! Mamman spenderade mycket tid med de textila – spinna, veva och sy kläder och tillverka segel! Kvinnornas främsta uppgift var helt enkelt att ta hand om och organisera i hemmet. Det dröjde inte heller länge fören pojken, nåja han kan fortfarande kallas för pojk trots att han växt till sig under åren, lärde sig att farma, ro, segla, jaga och fiska. Dessutom var folket väldigt sociala. Dem samlade sig ofta tillsammans med grannar och vänner för att njuta av musik, festivaler, marknadsdagar och även idrotta! Pojkens favorit motion blev snabbt att åka skidor och skridsko på vintrarna! Men det han blev mest trollbunden och fascinerad av var när alla i byn samlade sig för att berätta sagor och historier, vilket var väldigt viktigt för Vikingarna. Allt folk var nämligen mest analfabeter, så historieberättande var en muntlig och gemensam aktivitet! Pojken njöt av att sitta med kompisar runt lägereld och bara ta in vad historieberättare hade att dela med sig av! Det fanns en stor reportear att välja emellan, så kallade proffesionella skalder hade uppläsning av grandiösa skildringar på dessa fester! Och det dröjde inte länge föränn pojken lärde sig att älska den ack så rika Nordiska mytologin. Den var en sån annorlunda världsbild än den han vuxit upp med, det vill säga den kristna. Det handlade mycket om gudar och gudinnor från Valhalla, jättar, troll, dvärgar, elver eller den apokalyptiska ragnarök. Men Framför allt fäste han sig vid de heroiska eposen om storslagna upptäcktsfärder! Och en historia han tyckte mest om var ’En resa till Öst’, som härstammade från Yngvars Saga, som dessutom hade rot i verkliga händelser. Och den sagan gick ungefär så här;
ungefär så här;

Unga män: dom alla verkar känna att dom måste åka och resa innan dom kan slå sig ner. Givetvis, kommer dom flesta inte längre än till hovet av kungen i Norge…Men det fanns en pojke som hette Ketil som hade mer exotiska ambitioner. Han ville se delar av världen som mest av hans jämnåriga inte ens hade kunnat drömma om. Så han tog den vanliga sjörutten västligt från Färoöarna till Norge, men istället för att bara hänga där när han kom fram, reste han framåt rakt igenom bergen till Sverige. Där frågade han runt om det fanns några expeditioner han kunde joina! Det dröjde inte länge föränn han blev introducerad till en ung svensk prins kallad Yngvar Eymundarson. Yngvar var pecis en sådan lad som Ketil beundrade: kapabel, karismatisk och våghalsig. Han har vuxit upp i hovet med sin morbror Kung Olaf, och även innan han ens blivit 20 år, var han beprövad som en krigare och vunnit massvis med skatter! Olyckligtvis, hade han en mistres som nyligen fött honom ett spädbarn till son, och han satte press på honom att stanna hemma – vilket som nästan drev honom till vansinne! ”Jag kan finna en bättre kvinna än här varsomhelst” sa han till Ketil.” Och här i Sverige finns det aldrig något nytt att göra: bara det samma gamla vanliga käbbel. Så jag planerar att ge mig ut öst, få mig själv några nya erfarenheter och riktigt action, utsätta mig själv för lite fara.” ”Låter bra” sa Ketil. ´Så varför inte kasta in din lott med mig?’sa Yngvar.’ Min farbror håller på att ge mig ett skepp, och just nu är jag i farten att sätta ihop ett manskap tillsammans. Min plan är att hitta ursprunget av en stor flod, en källa kallad Lindibelti – en plats som ingen man nåt fram till förut.’ Detta var exakt den typ av möjlighet som Ketil hade hoppats på. Och vilken tur att det också beblandande honom med en rik kunglighet också!

Dom lämnade Sverige ett antal månader senare, med en besättning av 30 män. Deras första anhalt var palatset av den ryska kungen kallad Jarisleif, som råkade vara maken till Yngvars faster. Mer kungligheter! Ketil började bli van med ett sådant sällskap. Dom spenderade lite tid där, få förståelse av det lokala språket, och sedan ge sig ut på uppdraget. Rysslands, sett från floden, visade sig att vara ännu konstigare Ketil hade föreställt sig – totalt och fullständigt olikt Färöarna. Dem passerade genom väldiga slättland som sträckte sig i varje riktning så långt ögat kunde se, tomt på allt utom för vindpinade slåttersträng av gräs. Där var ogenomträngliga skogar, och pass där klipporna var så höga och nära varandra att dem var tvungna att tända ljus för att hitta vägen.

Floden var så långt att dem förlorade koll på tiden. Precis när dem noterade att löven började falla, gräset förvandlades till brunt, och varje dag kortare än den senaste, såg dem en stor stad ovanför flodbanken. Ett vimmel av fint klädda adelsmän och damer strövade omkring dess vita marmor mansions och gyllene tempel. Yngvar sa, ’Ryska vintrar är förmodad att vara väldigt svår, så vi bör avvakta ett tag. Det här ser ut att vara ett riktigt bra ställe. Låt oss gå i land och söka efter husrum.’ Dem vandrade runt tillsammans och var snart omringad av vakter.’ Var hälsad nordmän,’ dem anropade. ’Vår makthavare kommenderar oss att ta er till palatset.’ ’Tja, det tog inte lång tid att ställa sig samman,’ sa Yngvar till sina kamrater.’ En kungs gästfrihet är alltid den bästa.’ Men när dem kom fram till den kungliga personens residens, fick dem en överraskning. För härskaren av staden var nämligen inte en kung utan en drottning. Hennes namn var Silkisif och hon var inte bara smart och kultiverad utan, men också väldigt vacker. Yngvar granskade henne artigt, och hon svarade komplimangen. Det var uppenbart att dem båda två hade samma sak i avsikt. Men sen Yngvar kontrollerade sig själv och frågade henne, ’Min lady, är du Kristen?’ ’Absolut inte,’ sa hon. ’Vi dyrkar dem gamla gudarna här.’ ’Då ber jag dig att konvertera, ’ sa Yngvar.’ Du kan be så mycket du vill, ’ sa Drottning Silkisif, ’ men jag styr den här staden och följer ingen mans order. Oavsett vad, har jag hört rykten om er imponerande expedition. Trots din sturska fråga, är jag hedrad att träffa dig, och jag vill erbjuda dig all gästfrihet i mitt palats.’ ’ Tyvärr, madam, ’ sa Yngvar, tittandes rakt in i hennes klara gröna ögon, ’vi kan inte acceptera husrum med hedningar.’ Drottning Silkisif log. ’ Jag kommer inte hålla det emot dig,’ sa hon, ’för jag beundrar män med principer, även om dem är till olika till skillnad från mina. Istället kan du och dina följare stanna i ett tomt hus inte långt härifrån. Jag ska se till att ni är väl omhändertagna med allt ni behöver, så länge ni önskar.’ Och så det var arrangerat. Deras vinter bostad visade sig vara nästan lika utmärkt som på palatset; och med obegränsat mat och vin, var alla i besättningen lyckliga. Hursomhelst, dock att Yngvar regelbundet besökte Drottning Silkisif på alla timmar som dag och natt, förbjöd han sina kamrater från att hitta älskare dem själva. ’Varför?’ sa Ketil, skeptiskt. ’Därför att hedniska kvinnor är fulla av smuts och sjukdomar,’ sa Yngvar. ’ Och om någon av er inte lyder det här, kommer ni bli avvisade från skeppet, för att vara säker på att ni inte sprider smuts till resten av oss.’ ’ Men du besöker en hednisk kvinna hela tiden, ’ sa Ketil. ’Besöka är inte det samma som att ligga med henne,’  sa Yngvar upphöjt. ’Dessutom, jag jobbar med henne: Jag tror det bara är tidsfråga innan hon konverterar, för att hon bokstavligen längtar efter att få mig i säng.’ Eftersom ingen av männen ville förlora sin plats på expeditionen, dem alla tyglade sin lust och gick vidare Yngvars kommando. Precis som han hade förutspått, det dröjde inte länge fören Drottning Silkisif annonserade att hon beslutat sig för att adoptera Kristendomen. Hon förordnade att hela staden också hade antagit den nya religionen. Efter det, spenderade Yngvar verkligen all sin tid uppe i hennes palats. Hans besättning drog nytta av det också, därför när väl konverteringen var officiellt klar, var dom tillåtna att ha fria händer med dem lokala kvinnorna. Det är ingen överdrift att säga att en utmärkt tid njöts av alla. Däremot, allt för snart var det över. ’ Vi måste åka iväg,’ sa Yngvar. ’Den där drottningen Silkisif har fått allt bakom foten – precis som alla andra kvinnor jag har varit med. Jag gjorde det klart med henne från början att jag är en upptäcktsresare, att jag konstant har ivriga fötter och att jag bara ville ha lite lättvindigt roligt med henne. Men så snart vi gick i sängs, vad gjorde hon? Började prata om giftermål! Hon till och med erbjöd mig total kontroll över hennes rike och ge mig titeln som kung. Om jag inte ger mig iväg nu, kommer hon göra anspråk på mig för att hon är gravid, precis som den tokiga tjejen jag lämnade hemma. Dagarna börjar bli längre och vädret börjar skifta, så jag vill att allt ska vara packat och klart till ikväll, lads, och redo att ge os av i gryningen. 

Dem seglade österut, längre och längre, genom hela vår och sommar, fortfarande sökandes efter flodens källa. Skogen dem passerade igenom blev tjockare och mindre genomträngande; vinden som svepte igenom stäppen blev allt starkare. Nu, upprepade gånger, såg dem små läger av tält; och mitt ibland dem passerade folk vars ansikten var maskerade av tjockt tyg. Dem stötte på flera jättar: en levde i ett hus så högt att taket var försvunnen i molnen; en annan var osedd bakom ett massivt vattenfall och hans fotsteg var allena fem alnar långa. Dem var attackerad av pirater i ett skepp förklädd till att likna en ö bland reeds. Efter en våldsam strid ,Yngvar slungade ut en helig elddon på dem på så att dem alla gick upp i rök. Vidare och vidare dem rodde, förundrade och ibland skakande åt en ändlös ström av underliga sevärdheter. Dem steg in i ett landskap av rullande kullar. Gradvis floden smalnade och blev grundligare. Till sist, var dem tvungna att dra skeppet till iland dra den längs med stranden. ’ Vi kan inte vara långt från flodens källa nu’, sa Yngvar. ’ Kanske den är bakom där?´ sa en av manskapet pekandes. Dem alla vände sig om och såg en kuslig glans, som om månen hade fallit från himmelen och landat bakom en av kullarna. Yngvar satte ett finger på hans läppar och sedan vinkade åt dem att droppa ankaret och gå iland efter honom. Under tystnad, dem alla gick samlade upp till bergstoppen för att undersöka. På den bortre sidan av kullen, dem såg en enorm drake. Den utsträckte sina vingar, uppenbarade att det glödande ljuset utgick från dess fjäll – för dem var äkta guld. Under draken, och överallt runt omkring, marken var utspred av gyllene skatter. ’ Jag skulle vilja lägga mina händer på något av det!’ viskade Yngvar. Och jag vet exakt hur vi ska göra det. Ketil, gå tillbaka till skeppet och hämta en låda salt. Vi kastar lite ner i dess håla. När väl draken luktar på det, kommer han bli desperat att vräka sig i det. Vilket kommer ge oss chansen… Och när du väl gör det, hämta upp en tom påse till var och en av oss också. Det var ett brilliant trick. Precis som Yngvar hade förutspått, så fort saltet var utspridd, draken sniffade på lukten, och sedan kastade sig över deras erbjudande, slickandes upp det med sin avskyvärda gröna tunga. Yngvar och hans män smög förbi den, och snabbt skyffla åt sig guldet i påsarna. När väl draken hade nöjt sig med sitt begär och insett att en del av hans lager var borta, männen hade sprungit tillbaka till deras skepp, vände det upp och ner och gömt sig under det. Ljudet av drakens ilska var jord-skakande. Några av besättningen kunde inte låta bli att krypa tillbaka till kullen för att se vad den gjorde. Kikandes över på toppen, såg dem den balansera på toppen av dess svans, spinnandes runt och vrålande. Hursomhelst, så snabbt dem hade återvänt och beskrivit det för några av deras kompisar, alla av the watchers dog på momangen. Överlevarna begravde sina kompisar, och sedan gav sig iväg för att utforska ytterliga över land. Snart nådde dem en annan magnifik stad. Den här var helt övergiven; och i dess hjärta stod en stor hall med följande budskap ristat in i runor på dess dörr: Om du vill veta vår historia spendera natten här inne.

’ Vem kommer att vara frivilliga?’ sa Yngvar. Efter upplevelsen av draken, ingen var sugen, såg dem drog lått. En man kallad Soti blev utvald. Dem andra väntade utanför stadens murar. Dom hörde inte ett ljud från honom på hela natten. Men när gryningen började spricka upp, Soti kom springandes ut från porten, skakandes från huvud till tå och blek uppsyn. ’Vad såg du?’ frågade Yngvar. ’Demoner!’ han gapade. ’ Så fort det blev natt, hela hallen svärmade av dem. Dem pratade med mig…sa att dem var betjäntare av en lång-död prinsessa…nått att göra med självmord…Och draken som vi såg – var en gång hennes syster…! Innan dem kunde få mer ut av honom, den stackars mannen kollapsade och kunde inte återupplivas. Det var i stort sett slutet av deras stora upptäcktsfärd. Dock, vid den punkten, måste dem varit ganska nära till Lendibelti, den förtäljande källan av floden hittade dem aldrig. För så många av deras sällskap hade dött, så Yngvar hade inte hjärta att leta efter det längre. Dessutom led han av en mycket otäck och mystisk sjukdom. Såg dem återvände till skeppet och rodde tillbaka nedströms. På vägen, dem stannade igen vid drottning Silkisif rike. Hon var så förälskad med Yngvar så hon förlät honom för att han lämnat henne och sa att han var välkommen att stanna med henne så länge han ville; den här gången hon tillochmed lovade att inte försöka stoppa honom när han var redo att lämna. Men det gjorde henne ingen nytta, för nu var Yngvat allvarligt sjuk; och när han väl var i skogen dog han. Besättningen var förkrossade, och även henne. Dem seglade tillbaka till Sverige och berätta nyheterna för Yngvars första mistress och son. Mistressen var så äcklad av på sättet han övergav henne, att hon var totalt likgiltig för både hans stora bedrifter och det faktum att han var död. Hursomhelst, hans son Svein var nu en tapper lad. Han svor en ed så fort han blev vuxen skulle han följa sin faders fotsteg och följa tillbaka han stora resa.

Och för Ketil, hade han sett allt av världen just nu, och han hade säkerligen haft sin mage full av jättar, demoner och drakar, och inte att nämna dominerade drottningar. Så han återvände till bergen i Norge och tog det sista skeppet hem till Färöarna. Och när han ankommit, tog han över sin pappas farm, hitta sig en fin fru och tillslut bofaste sig. Men han visste aldrig vad tråkighet var, och inte några av hans vänner eller bekanta; för hans häpnadsväckande historier av hans stora resa höll alla fullt underhållna till slutet av hans dagar. SLUT!

 Kap 7

För att göra det klart och tydligt för historiens gång måste något förtydligas och lika gärna förmedlas kort och koncist med en gång; pojken heter Achraf Hakimi och mamman Hakima Hakimi. Pappan var inte med på slavresan med dem båda då han stupade hemma i Marocko, Nakur i konfrontationen med vikingarna. Båda givetvis sorgsna över detta men desto gladare nu när omställningarna vänts till deras fördel här på Färöarna och nya möjligheter som sagt öppnats, helt enkelt funnit säg till ro och bosatt sig på en lugn by där. Men Achraf i sin äventyrsiver började bli rastlös och uttråkad. Han började drömma om att åka ut på upptäcktsfärder likt historien om Yngvar och Ketil som han lärt sig att älska. Achraf som kommit upp i åren och blivit en ståtlig, och att inte förglömma, mörk man som delvis i det alltid fått extra med uppmärksamhet både i gott och ont. Men trots att hans mamma vädjade och protester mot att han ens tänkte tanken om en sådan plan att sätta i verket börja Achraf att spåna idéer om att fixa en egen drakbåt. ’Vem ska du åka med Achraf, ensam!?

Dessutom har vi stadgat oss här och har det så bra’ sa Hakima. ’ Men jag vill, jag vill, jag vill! Jag ska nog se till att samla ihop en hög likasinnade här i byn.’ sa Achraf.

Det dröjde inte länge fören han hittade en kandidat, som kunde bli han närmsta man på den eventuella resan. En ung man vid namn Pwyll, med keltiskt irländsk ursprung. Han var med redan på resan från Dublin till Färöarna, och Achraf och Pwyll blev genast bästa kompisar redan i ung ålder. Till skillnad från Achrafs världssyn från början i Marocko som var kristendomen hade Pwyll och hans folk en egen säregen tradition som var väldigt rik och unik, inget mindre än den antika irländska Druidiska. Helt enkelt en andlighet som sträcker sig tillbaka i tiden långt före kristus och som vilt utsträckte sig över hela brittiska öarna, inte bara Irland. Så i den förhistoriska perioden visade det sig att stammar från Europa flyttade västerut mot Irland allt eftersom Is-Tiden bröts ner. Detta folk hade en massa kunskap om astronomi och matematik och stor ingenjör färdigheter. De megalitiska byggnaderna utvecklades under den här tidpunkten, och storslagna resligheter som Newrange och cirklarna Stonhenge. Celt irländska druiderna ett högt sofistikerat religiöst system, med tre typer av Druider; Barderna som kunde sångerna och historier om stammen, Ovaterna som var healarna och profeterna, Druiderna som var filosoferna, domarna och lärarna. Och den här traditionen värnade Pwyll om mycket men inget gick upp till den harmoniska storslagna mytologi som Vikingarna stod för. Tillsammans blev Achraf och Pwyll en oslagbar kombination av hunger och nyfikenhet. Pwyll älskade också berättelser om upptäcktsfärder likt Achraf, och dem delade samma hunger tillsammans om att ge sig ut själva på resor likte Ketil och Yngvar i sagorna som dem så högt älskade.

Pwyll och Achraf gick runt i byn, och även utanför, för att försöka samla ihop ett villigt gäng för att ge sig av tillsammans med. En drakbåt hade dem redan tillhands vid hamnen, så det var inga problem, nu gällde det bara att fylla båten med medresenärer.

Det gick rykten redan på deras tid i Dublin att det fanns en stor ö mitt i läget emellan Nord Atlanten och de Arktiska Havet, syd om Arktiska Cirkeln. Förmodligen hade det redan varit en Norsk expedition på ön, men ingen visste säkert. För upptäckten av ön ryktades nämligen vara en olyckshändelse. Att en besättning blåste ur kurs i det Nord Atlantiska Havet och hamnade på öns kust av en ren slump. Och sen att dem återvände till Norge och berättade för sina fina kamrater historien om ny obebodd land långt västerut.

Det var den här ön som Achraf och Pwyll så åtrådde och romantiserade. Tänk att ge sig iväg ut på äventyr i stort sett outforskade områden . Dessutom ryktades det att vara omkring 420 km dit från Färöarna, så det var inte allt för långt bort i fjärran land. Det var helt enkelt uppnåeligt och både Achraf och Pwyll trodde stenhårt på det här. Nu gällde det bara att som sagt sätta samman ett crew och förverkliga det här! Dem pratade om det här och dividerade fram och tillbaka om hur dem skulle genomföra det här. Till sist kom Achraf på iden på att samla alla unga män, och kvinnor, till sagotältet för att där slå läger över en natt och mysa vid lägerelden. Väl där skulle sagor, poesi och visor om heroiska Vikingafärder att avläsas! Allt för att peppa och inspirera ihop ett följeslag.

’Några frivilliga!?’ ropade Achraf och Pwyll tillsammans i enad ton. ’JAA!’ ropade två unga män samtidigt. Och redan några sekunder efter hördes ännu ett Ja-vrål, denna gången av en ung man och flicka. Achrafs ide om lägerelden gick helt enkelt strålande. Till sist blev det ett följeslag av hela 11 man, 8 män och 3 kvinnor. Nu gällde det bara att organisera resan allt omkring för att så snabbt som möjligt ge sig av. Det är mycket att förbereda, framför allt hur resan ska navigeras! Allt från matförråd till vilka instrument som behövs. Instrumenten ja, det var viktigt! Man måste ju veta hur och var man ska åka. Det dem kom underfund med vad dem skulle ta med tillsammans var följande och Achraf tog täten och började förklara;


Vindflöjlarna; ett instrument för att visa riktningen av vinden så att styrman kunde ha nära uppmärksamhet åt vilket håll det pekade, dessutom visas de fyra väderstrecken norr, söder, öster och väster så att betraktaren kan avgöra vilken riktning vinden blåser ifrån. Dessa var monterade på toppen av masten, och var oftast gjord av koppar.

·       Riktnings Cirkel; det här hade vikingarna primitiv kunskap om. Det var baserat på information om solens position vid soluppgång och solnedgång. Du kunde hitta latituden när solen lyste på riktnings cirkeln, för det skapade nämligen en skugga bakom den lodrätta pinnen. Vikingarna markerade placeringen av dem skuggorna hela tiden av dagen så dem kunde avgöra var dem var och var dem var på väg genom att titta på skuggan kastad av solen på riktnings cirkeln.

·       Solsten; den här så kallade solstenen användes för att hitta solen på mulna dagar. Stenen var gjord av mineralen cordierit, en mineral som kunde visa riktningen av solen på molniga dagar, genom att den kunde byta färg en aning vänt mot ljuset. Dock så kunde solstenen bara användas när man kunde se en skymt av blå himmel. Så det var en trestegs process: (1) avgöra riktningen av ljuset från himlen genom att hålla solstenen upp mot skyn, (2) använd den informationen för att avgöra riktningen av solljuset och sen (3) använda en skuggig pinne för att avgöra vilken riktning som var norr.

·       Sol bräda; på mitten av dagen kursen var korrigerad med hjälp av sol brädan. Detta var ett instrument använt för att mäta höjdpunkten av solen. Helt enkelt ett instrument för att dubbel-checka om skeppet var i rätt riktning. Solbrädan var en cirkulär trädbräda omkring 250 till 300 millimeter i diameter. För att underhålla sol brädans nivå, var den placerad i en skål med vatten. Skuggan av middagssolen var observerad på brädan. En cirkel på brädan visade Viking seglarna linjen solens skugga borde nå om deras skepp reste en önskad latitud. Om skuggan var bakom linjen, visste dem att skeppet var för norrut; om skuggan var inuti linjen, rörde sig skeppet för mycket syd. På detta viset hjälpte sol brädan Vikingarna att rätta till kursen mitt på dagen. Detta var väldigt viktigt därför endast en liten skiftning i kurs kunde resultera att dem inte nådde sin önskade destination.

·       Semihjul; sjöfarare tittade på solen på nära håll året runt och höll protokoll om dess väg på himlen. Vikingarna samlade den här informationen i ett bord innehållandes höjdmätningar av solen hela året. Dem noterade också var i horisonten solen steg och gick ned varje dag. Alla mätningar från det här bordet placerades på ett redskap kallad semihjulet. Vikingarna tittade på det här redskapet för att avgöra riktningen av norr, syd, öst och väst för att kalkylera latitud. 

·       Sol kompass; att hitta riktning är svårt under dagen på grund av solens väg genom himlen är annorlunda under annorlunda säsonger under året. Genom noggrann observation, lärde sig Vikingarna att solens skugga från toppen i mitten av en disk, som dem kallade sol kompass skulle beskriva olika observationer på olika tider av året. Kompassen var markerad med alla dessa riktlinjer. Medans vikingarna var ute på sjön skulle disken rotera tills skuggan föll på toppen för just den tiden av året. Dem var därmed förmögna att kunna avgöra deras läge på sjön med en noggrannhet av några grader på vilken tid av dygnet.

Hela crewet lyssnade på när Achraf höll genomgång om dessa prylar, storögda och nyfikna. ’Vad häftigt det kommer att vara att navigera!’, dem alla skanderade entusiastiskt.

’-Mycket om solen!’ sa Achraf skrattandes. Men nu en sista sak bara, vilket råkar vara min favoritnavigation, inget mindre än stjärnskådning!;

-Vi kommer nämligen förlita oss på Nord stjärnan, även kallad och också känd som Polaris, för att kartlägga riktningen av våra färdvägar på nätterna. Lokaliserad direkt över den norra himla-polen, distansen från den norra stjärnan till horisonten kommer jämföras till höjden av stjärnan när vi var hemma. Hade det inte varit magiskt att segla mitt i en stillsam natt med stjärnklar himmel kan en och annan val komma upp till ytan för att hälsa på. Wow! Faktum är att valar vanligtvis stannar kvar till strömningar där fisk finns. Vi kan veta var valar typiskt håller sig till med hjälp av fiskstim, och detta kommer faktiskt hjälpa oss var vi är i relation till ön vi ska till! Något som vi också ska lägga märke till för att veta var vi är på väg är fåglar och våra sinnen. T.ex. om vi lämnat Färöarna för längesen och ser en särskild landlevande fågel, kan detta vara ett tecken på att vi är nära ön. Och när de gäller våra sinnen:

-Hörsel: kunna höra hur nära land vi är när det är för dimmigt att se. Framför allt hålla ett öra för skrikandet av fåglar och ljudet av vågorna som slår mot stranden.

-Känsel: känslan av beröring på våra ansikten kan användas för att registrera förändringar i snabbheten och riktningen av vinden. Denna känsla kan avslöja olikheter emellan vindökningar från växlande riktningar. Och eftersom närliggande kuster kan reflektera vindökningar tillbaka, kan vi få fram mycket information bara genom en havsbris.

-Smak: Ett annat navigationsinstrument vi kommer ha till förfogande är en så kallad ’plumb bob’, vilket används för att bedöma djupet av vattnet. Den samlar också upp ett litet prov havsbotten, vilket vi kommer kunna smaka och ta på. Genom denna metod kommer vi kunna avgöra om friskt vatten strömmar från land till havsvatten.

-Lukt: kommer kunna användas för att avgöra om vi är nära land eller inte. Våra näsor är kapabla att upptäcka träd, plantor och eld ett avstånd från land.

’-Så nog om genomgång om förberedelse och planering inför vår färd!’ dundrade Achraf högt och entusiastiskt! ’-Vi är redo att ge oss av imorgon vid skymningen! Det är ingen ide att dra ut på det längre. Allt är packat och klart! Vi ska ut på vårt livs äventyr och det finns ingen återvändo från det här. Låt oss ge oss ut i det okända och känna att vi lever!

När Achrafs mor Hakima fick reda på det här blev hon både sorgsen och glad. Sorgsen över att hennes enda son tänker lämna henne, och glad över att han håller på att bli en riktig äventyrsman som vill ut och se sig om i världen och upptäcka nya världar. Det gjorde henne stolt men samtidigt vemodig. ’-Min son Achraf, lova att ta hand om dig själv och besättningen. Var stark och modig och tveka inte för att ge dig ut i det okända. Lycka till och lova att du kommer tillbaka en vacker dag. Jag älskar dig!’ sa Hakima medan hon omfamna Achraf med en sista kram.

Efter en välbehövlig god natts sömn steg både kapten Achraf och vicekapten Pwyll direkt upp vid gryningen för att i ordnings ställa och planera det sista inför avresan. Pwyll fick order att knacka dörr och samla ihop alla 9 resterande av gänget. När allt var förberett och alla män var redo att ge sig av var det bara för Achraf att ha en genomgång av den underbara så kallade lång-drake-båten;

’-Huvudsakligen karaktäriseras den som en elegant, lång, smal och lätt träbåt, med väldigt grundliga drag, så vi kan segla i väldigt grunt vatten. Den är också dubbel-ändad, den symmetriska rodden och akter kommer tillåta skeppet att ändra om riktning snabbt utan vända om, vilket vi behöver i de norra breddgraderna där isberg och havsis kommer utgöra risker för navigering. Dessutom kommer vi ha åror längs nästan hela båten och ett rektangulärt segel på en enskild mast, vilket gör att vi ibland kommer vila från att ro på vår långa resa. Vår Drakbåt kommer också givetvis vara elegant och utsmyckad dekorerarad. Träskulpturer med hotfulla odjur som drakar och ormar på framsidan av skeppet och draksvans där bak. Vilket kommer skydda skeppet och oss mot potentiella fiender och mot eventuella fruktansvärda sjömonster som det så beskrivs i vår nordiska myt och epos som i Ketil och Yngvars saga! Drakhuvudet kommer också vittna om vår status som sjöfarare, och när väl seglet hissas upp kommer det att, ja då jävlar kommer det representera drakens majestätiska och magiska vingar!

Låt mig citera den passande dikten Drakskeppet för att piska upp stämningen mitt kära sällskap;

Stormen viner

Hugger tag i skeppet

Piskar seglen

Männen kämpar

För att behålla

Kontrollen över skeppet

Öde ligger havet

Endast drakskeppet syns

Där det vilar efter stormen

Så stilla

’-Nu återstår det bara vad vi ska kalla skeppet gott folk. Några förslag!?’

-”Den Långe Ormen” tjöt någon.

-”Drakfjäll” tjöt en annan.

-”Renen” var ett annat konstigt förslag av Pwyll. ’-Nej! Sa Pwyll. Det härstammar från ingen mindre än Kung Sigurd Munn från Norge. Enligt sagorna det snabbaste skeppet som någonsin byggts i Vikingavärlden. Renen! Skanderade Pwyll-’

Medans sällskapet diskuterade namngivning citerade Achraf ännu en dikt för att fånga stämningen precis nu innan avfärd, den så kallade ’Vikingafärden’;

Så drog vi ut

Bortom synens slut

Uti fjärran land

Modiga, med svärd i hand

Vikingar från Nord

Redo att erövra vår jord

Vi for fram på stormande hav

Lydde order som Asar oss gav

Framåt, utan blick tillbaka

För fäders land, för barn och för maka

I på andra sidan havet i land vi gick

Respekt och rikedom vi fick

-’En sista dikt, en favorit från den så kallade Egils Saga. Efter jag skanderat den bestämmer vi namnet på båten!’-

Min mamma sa mig en gång

Att hon skulle köpa mig ett Långskepp

Ett vackert åra-fartyg

Att gå och segla med Vikingarna

Att stå framme vid aktern

Och styra ett fint krigsskepp

Sedan återvända till hamnen

Och hugga ner några fiendemän

Efter Achrafs reciterande av den ack så passande poesin var hela uppslutningen uppumpade och fyllda av adrenalin!

-’Nå, vad ska vi kalla båten!?-’ hojtade Achraf högt till crewet.

Efter en kort stund tystnad tittandes på varandra lite förbryllade bestämde dem sig till sist för det mest färgstarka.

-’RENEN!’- skrålade följeslagarna i unison ton!

-’Då så, låt oss lossa ankaret på den här fint gjorda timmer båten och gå ombord gott folk.

Renen mot det främmande och outforskade! -’ Gastade Pwyll den här gången, så stolt över att hans namnförslag gick igenom!

Medans båten så sakta lämnade hamnen och ut mot den så smått gungande sjön i den bitvis tryckande dimman hade byns befolkning samlat sig vid strandkanten för att ta ett sista adjö. Hösten hade precis anlänt så den isande så påtagliga nordkylan hade inte riktigt anlänt, även fast att resa på sommaren mellan april och oktober var att föredra. Det var bra förutsättningar. Achraf vände blicken tillbaka mot stranden en sista gång, vinkandes farväl till sin kära moder Hakima. Med gråten i halsen, men samtidigt med förhoppning och spänning tänkte han om han någonsin skulle få se skymten av sin mor igen.

 Kap 8

Väl ute till havs dröjde det dock inte länge förrän den stränga kylan anlände med sin närvaro och det var många som frös i besättningen. Något som var till hjälp för att hålla kroppen torr och transportera bort svett från huden använde vikingarna tjocka underkläder av ull under resorna. Av fårskinn som behandlats med bivax, fårtalg, torsklevertran och trätjära tillverkade de vind- och vattentäta kläder som skyddade mot regn, snö och snöslask. Maten, som främst bestod av torkat kött, fisk, feta korvar, späck, smör och bröd, hade också stor betydelse för kroppsvärmen. Något som har nämnts till hjälp är solen och valar men något att inte förglömma är att kapten Achraf även så klokt med sig tre korpar i skeppet. Och när han trodde att land var nära så släppte han lös korparna en åt gången så dem kunde visa Achraf den rätta vägen. Vanligtvis kom alltid korparna tillbaka till skeppet, men en dag flög den tredje korpen framåtvis. Achraf och den resterande besättningen bestämde sig för att följa den korpen, och hör och häpna! Dem hittade nytt landområde. Kan det vara den så eftersökta ön som det var från början menat att upptäcka!? Och dessutom, var dem först med att anlända på ön? Hur som helst, komiskt att det var en fågel som avgjorde läget och positioneringen av den tilltänkte ön. Med tanke på all noga planering och bökande med navigationsinstrument så noggrant. Inte ens den så extravaganta och banbrytande solstenen var mycket till nytta. Det kan man ju inte veta muttrade sällskapet rofullt tillsammans. Och när drakbåten så sakta gled iland i den lätta dimman kunde dem urskilja en stor överraskning ju längre iland båten närmade sig. En samling män ståendes vid strandkanten som om dem var förberedda och kunde förutse att ett vilt främmande sällskap skulle anlända, mot förmodan, på deras ö som dem bosatt.   

Som det nämnts tidigare, hade ett sällskap Norrmän upptäckt en viss ö västerut om Norge av ren slump och sedan återvänt hem till Norge entusiastiska för att berätta om det. Och det verkar som dem återvänt till ön, eller verkar, dem har definitivt återvänt till ön och etablerat sig där. Faktum är, dem anlände till ön långt tillbaka i tiden än väntat. Redan år 870 åkte en viss Normann till ön vid namn Ingolfur Arnarson som beräknas vara den första som bosatt sig där med familj, slavar och allt som kunde tas med. Han hade också sällskap med sin fosterbroder och svåger Hjörleif Hrodmarsson, tydligen hade de båda fråntagits sina gods på grund av ett dråp i samband med en fejd i Norge. När han närmade sig ön kastade han sina högsätes stolpar överbord för att låta gudarna utröna var han skulle bygga sin gård. Han lät några slavar söka upp dem, men de återfann stolparna dock inte förrän tre år senare på en plats som han kallade Reykjavik efter rökarna från de heta källorna i närheten. Där slog han sig ner längs kusten och det var just den byn som Achraf och gänget närmade sig i deras stigning mot land, Reykjavik! En liten intressant notis gällande de första beräknade som besökte ön förutom Ingolfur Arnarson gällande Färöarna så var det också faktiskt en man vid namn Naddodd som också hamna ur kurs och landade vid östkusten på Island som dessutom var en av de första att upptäcka Färöarna. En sann tidig utforskare med bakgrund på Färöarna precis som Achraf och hans gäng! Själv så kallade han Island för Snölandet.

-’ Vi kommer i fred kära förmodade vikingabröder och är ute på en sjörese expedition för att spana, speja och hitta nya kontinenter och öar! – gormade Achraf.

-’Välkommen svarade Ingolfur med något mindre ton. Vi räknade med er ankomst när vi såg den inkommande korpen flyga längs kusten här. Det finns inga korpar här och det brukar vara konstigt nog ett tecken på att ett skepp är i närheten. Och jag ser att ni kommer i fred utan den minsta åtanken av att plundra eller ställa till med oreda. Men jag måste säga, vilken konstig hudfärg du har, alldeles svart.

-’Jag härstammar från ett fjärran land, Norra Afrika, Marocko närmare bestämt för att vara kortfattad. Där blev jag för länge sedan attackerad av ett gäng vikinga-bärsärker som plundrade min by. Dem var fruktansvärda att möta och där är det vanligt med svart hudfärg och dem var extra hårda mot oss ett tillsynes okänt folkslag. De var så ivriga att få starta striderna att de bet i sina sköldar, anföll stenblock och träd och ibland t.o.m. dödade sina egna medan de otåligt väntade på att få komma igång. De omtalades också för att kunna utveckla en övermänsklig styrka och att deras framstötar kännetecknades av att de ylade som galna hundar eller vargar. Varken eld eller järn kunde skada dem, och de kände ingen smärta. Möjligen har de vikingatida bärsärkarna ingått i någon slags stridskult där Oden hyllades. Hur som helst lyckades jag överleva massakern i Marocko, men blev istället dock omhändertagen som slav med min mor till vikinganästet Irland, Dublin. Där blev vi bofasta tills en viss Kelt vid namn Brian Boru gjorde uppror och frisläppte slavarna. Därefter blev vi sams med en helt annan typ av vikingar som välkomnade oss till en ny chans och möjlighet att etablera oss i fjärran land.  Men vi har inte tagit efter deras sätt i Marocko att vara vikingar på utan upptäckts och utforskar andan som kännetecknar vikingarna så glorifierande till storslaget! Nu är vi här och jag och mitt sällskap har seglat från Färöarna, sydöst om den här ön. Det var på den idylliska ön som vi blev introducerad till det nya fridfulla sättet att vara en del av vikinga-kulturen och sammanhållningen var fin, en trevlig samling bondefolk med trivsamma långhus och eldstad i mitten. Och det var i ett sådant hus som jag, Acrhaf, fick nys om den nordiska mytologin likt Ketil och Yngvars saga som gjorde mig förtrollad och lyrisk. Genast blev jag också bästa kompis med vicekapten Pwyll här och vi börja som sagt så småningom spåna på att ge oss ut på äventyr i sann nordisk mytologianda trots att det har varit fantastiskt på Färöarna så fick vi till sist chansen att dra ut på vår livs drömresa och vårt sanna kall, resa runt på de stora haven med en sann viking drakbåt och upptäcka nya världar och folkslag. Vårt första mål var er mytomspunna ö och nu har vi äntligen kommit hit till er som första rese-etapp och är spända på vad det här är för land. Väl hit har det varit en förhållande vis lugn resa. Inte mycket havsvindar och besvärliga vågor. Solinstrumenten var nyttiga men lite i överflöd, men det kan man ju inte veta. Dessutom allt som oftast klart sikte och behagfulla stjärnklara nätter. Där var nordstjärnan Polaris till stor hjälp för vår riktningsväg. Åsynen av ett par valar som kom upp till havsytan var också mäktigt. Fredliga och nyfikna och inte alls som mytomspunna havsmonster som man så hörts så mycket om i Vikingasagorna. Och förresten, räd dig inte över drakhuvudet på fronten av båten. Det är bara dekoration. Vi sprutar inte eld! Vi kommer, som sagt, i fred och det ska bli ett sant nöje att vistas här ett tag om så tillåtet.

-’Givetvis är ni välkomna här i vår lilla metropol Reykjavik! Det är bara roligt med nytt främmande intressant folk. Det är kväll nu så låt oss samlas i vårt fina korsvis huvud-viking-hus där i hallen det brinner en eldstad dag som natt. Där kan vi dricka mjöd. En öl som smakar angelika, pors och honung. Mjödet är en livgivare, den stimulerande och rusgivande känslan är för oss övernaturliga och besitter en gudomlig kraft som kan överföra i odödlighet, skaldeförmåga och visdom till den som dricker det. Den drickan kan ni kanske behöva efter er långa resa, och rentav inför framtida resor för att stärka er!

-Hurra och tjoho! vrålade de nytillkommande resenärerna och gästerna förtjusande.

 Kap 9

När alla var samlade runt eldstaden dröjde det inte länge förrän både värden och gästerna, alla berusade och eggade av det gudomliga mjödet, började berätta historier för varandra om sina vardera kulturer och litteratur förråd. Ingolfur Arnason tog täten med en fascinerade, alternativ och mytomspunnen historia om hur ön blev upptäckt från första början innan han och hans gäng anlände. Nämligen att irländska kelter i form av heliga munkar och biskopar slog sig ner på ön redan 100 år innan vi kom hit. Vi nordbor kallar dem här som lever i vildmarken för paparer. Historien om dem finns litet till antal men följande kan vi om legenderna och sägnerna om dem. Framför allt till en början kan jag nämna hör öns namn kom till. När kelterna från Irland seglade hit använde dem sig av dem synbara glaciärerna av ön som riktningsmärke. Och dem började kalla det här landet för Island – för dem såg inget annat av ön än glaciärer på långt håll. Så mitt gott folk; jag kan meddela att ön ni har kommit till har ett namn; Island heter ön och Reykjavik är dess huvudstad!

-’Hur som helst, den mest framstående och intressanta irländska munken vid den här tidpunkten skulle jag vilja förtälja om, nämligen ingen mindre än Dicuil! Han skrev ett astronomiskt och geografiskt arbete, dessutom skrev han om den tidiga bosättningen av Island. Han beskrev ön som han och hans munk-kompisar anlände till för Thule, där han bland annat så eminent karakterisera ön ’ vid sommarsolståndet var det hela dygnet så ljust, att man kunde arbeta eller lusa sin skjorta alldeles som om dagen’. Här stannade präster under sommarmånaderna tydligen i hela 30 år. Han kallade boken för det latinska namnet, De mensura orbis terrae ( Om dimensionerna av världen ), en geografisk summering och koncis information om vissa länder. I nio avsnitt behandlar han succsesivt Europa, Asien, Afrika, Egyptien och Etiopien, områden av jordens yta, fem stora floder, vissa öar, längden och bredden av de Tyrrhenian Havet, och det sex högsta bergen.  Faktum är enligt ryktena att han dessutom var väldigt lärd och läste brett. Han citerar och refererar till inget mindre än 30 grekiska och latinska verk däribland Homer, Hecataeus, Herodotus, Thucydides och Virgil. En sann vetenskapsman och lärd person helt enkelt, för sin tid och plats ytterst sällsynt.

Och sägnen går gott folk, att Dicuil och hans heliga män inte har lämnat ön än, utan bosatt sig i Islands centrala delar där det finns mycket berg, glaciärer, varma källor och vulkaner. Här på kusten är det ju helt och hållet flackt vilket gör det väldigt svårt att eventuellt göra ett försök i att lokalisera dem. Vilket berg ska man först bestiga och vem vet om ett farligt eller aktiv vulkan lurar bakom krönet. Het lava är inget att leka med. Berg som får utbrott av fruktansvärd eld, sprutandes ut av ett grymt regn av stenar, bubblande gropar av hett vatten och svavel i överflöd! En liten intressant detalj och koppling som ni kommer tycka vara intressant är att Dicuil också skrev om den tidigaste beskrivningen om Färöarna! Det finns ett passage i hans bok som beskriver öar som inte dyker upp i någon annan skrift under den tidpunkten, därav Färöarna inkluderat! Öarna hade då varit bebodda av iriska eremiter i mer än ett sekel, men nordbornas ankomst tvingade dem att fly.  

När Pwyll fick höra den här historien blev han helt tagen på sängen och upprymd. Att keltiska irländska munkar var först med att besöka ön var både omskakande och tillfredsställande. ’-Jag kommer ju ursprungligen från keltiska Irland, och alla dem som kommer därifrån är mitt kära släkte och gemene man - tänkte Pwyll och samtidigt fantiserade om att ge sig ut på en egen färd för att påträffa dem!

Hej Ingolfur, mitt namn är Pwyll, Pwyll Walsh och härstammar just från keltiska Irland. Ert berättande här vid eldstaden och serverande av den fina mjöden har tänt en stor gnista inom mig. Jag vill spåra upp Dicuil och hans hop. Kan du arrangera och hjälpa mig med en expedition för att ge mig av på den trippen.

Jaså vad intressant att du är från keltiskt ursprung. Jamen det ser jag ju på din hårfärg förresten, du är bannemej ginger som vissa av oss normänn, men något mer ginger än vi. Givetvis kan jag hjälpa dig med att bidra med essentiella och behövliga saker för att installera din färd! – röt Ingolfur med en upphöjd ton starkt påverkad av mjödet till dryck. Men nu upprymd av det fina mjödet vill jag bara göra en grej, dela med mig lite av den rika isländska litteraturen till sagor som snabbt blivit del av vårt arv och som inte bara berör de keltiska paparernas ursprung, detta vill jag medge kan sporra dig till inspiration på din långa resa! Inte bara för din skull Pwyll, utan för ert stora kära sällskap är det ett ypperst bra tillfälle att introducera vår spännande historia med hjälp av storslagen litteratur som saknar motstycke i vår era och tid! Sagorna handlar om invandringen till Island, vikingatåg och släktfejder från tiden för Islands kolonisation på 800-talet och framåt. Faktum är att ordet saga kommer från den isländska betydelsen "muntlig eller skriftlig historia, berättelse eller fantasisaga". Så låt mig nu dela med mig av några berättelser som håller mig kär och kommer fängsla er! Totalt finns det 105 sagor, men lugn, jag kommer inte gå igenom alla utan mina favoriter nu under nattens gång vid en av våra mysiga eldstäder till brasor här längs Islands kust och givetvis tillsammans med det utsökta mjödet! Eller närmare bestämt, det räcker med två av mina favoritsagor; Floamannasagan och Eyrbyggarnas saga! Båda har koppling till och utspelar sig mångt och mycket på mitt nuvarande kära hem Island! Men först innan jag berättar vill jag redogöra lite av vårt första och kära alfabet som vi nordbor använder oss av och förvarar historier inte bara verbalt, inget mindre än de så kallade runorna! Runa betyder hemlig kunskap och visdom. Oden själv ansågs vara runornas fader. Runorna har ju uppenbarats för Oden efter svårt lidande i nio dygn! De flesta av oss vikingar är analfabeter och därför har jag högt anseende som kan tyda runorna och det ska jag göra inför er entusiastiskt! Dock så har kunskapen om runorna brett ut sig på sista tiden och man finner nu mer alldagliga skrivna meddelanden på både trä och ben i vilt skilda ändamål. Allt från räkenskaper, kärleksbrev och till magiska syften för att be om skydd, bot mot sjukdomar och för spådom. Oavsett vilket verktyg vi använder, kniv eller mejsel av järn till hammare antingen till trä eller sten, så kallar vi det för att ”rista runor”. Futhark är namnet på en mängd runalfabet eller runrader, helt enkelt uppsättningar av runor. Vårt futhark består av 16 tecken. Men hur vet vi vilket ljud ett runtecken ska användas för. Jo, det är som så att alla runtecken har namn och man använde tecknet för det ljud som namnet började på. Runan för s hette sol, vilket betydde just sol. Om man säger sol hör man ju vilket ljud tecknet används för. Och n-runan heter nöd och fungerar på samma sätt. Till sist lite om versmåtten, vi använder oss av så kallade stavrim. Det betyder att de tryckstarka stavelserna ska låta likadant i början. Alla konsonantljud stavrimmar med sig själva och vokaler anses som ett enda ljud, så orden ansvar, elak, otur och övning stavrimmar alla med varandra. Märk att Göte, hjul, jacka och ljuster alla har j-ljud och därför stavrimmar med varandra. Ordet gelé har däremot sje-ljud och stavrimmar i stället med sjukdom, skjuta och stjärna. Det är hela tiden lätet, och aldrig stavningen som avgör. Märk också att det ska vara betonade stavelser som ska stavrimma. Det vanligaste fornnordiska versmåttet kallas fornyrdislag och har strofer om åtta rader, indelade i fyra fjärdingar. Varje fjärding har en uddrad och en jämnrad. Varje rad har två betonade stavelser. Den första betonade stavelsen i jämnraden kallas huvudstav och måste stavrimma med endera eller båda av de betonade stavelserna i uddraden.

’-Ingolfur, en sak bara innan du sätter igång med dina storys jag ser fram emot att lyssna på;  

Tusen tack Ingolfur, jag är nämligen väldigt intresserad av vad jag har för ursprung, framför allt om det berör omständigheter med anknytning till denna breda Vikingavärld på senaste tiden. Och att det finns keltiska irländare på den här ön är något jag helt enkelt måste undersöka. Det är en del av mitt kall i livet, att utforska var jag kommer ifrån och vart jag är på väg. Och jag märker att du tänker likadant när det gäller det! Så än en gång, citera nu era isländska verk som jag kommer få inspiration av!

’- Bra sagt Pwyll. Jag delar din åsyn om kallet i livet, veta var man kommer ifrån och vart man är på väg! Men pass på, det räcker för mig förresten att berätta en saga, det räcker under nattens gång för den är längst och bäst, Eyrbyggarnas saga! Jag ska försöka återberätta den på bästa möjliga sätt, inte alla detaljer utan det mest väsentliga i stora drag! Eller nej förresten, jag kom på en ännu bättre saga som har anknytning till ditt kära Irland Pwyll, inget mindre än sagan om Melkorka, en irländsk prinsessa som faktiskt till slut gör att islänningar har till viss del irländsk blod i ådrorna. Som ni märker blir jag lite ambivalent, upprymd och lägerelds-berusad av det fina mjödet, men Melkorkas saga tror jag blir perfekt för alla parter! Melkorkahistorien återfinns i Laxdalingarnas saga, så då så, låt mig lite i lagom mängd förtälja historien i intressant synvinkel om vår historia som vi delar och är sammankopplade!;

Vid femton års ålder blev Melkorka tillfångatagen av vikingar på den irländska ön av isländska raidare och såldes som trälkvinna omkring 910. Och den bakomliggande historien och övergripande händelseförlopp skildras ungefär så här;

Den isländske stormannen Hoskuld Dala-Kollsson i mitten av 900-talet beger sig till Brännöarna, där han köper en – som det tycks – stum slavinna av den rike köpmannen Gille den gårdske. Hemma på Island blir Hoskulds fru Jorunn föga förtjust i makens frilla, men hon måste acceptera att den nya kvinnan föder Hoskuld ett till anlete och form ädelt och vackert barn. Pojken döps till Olav. Några år senare upptäcker Hoskuld av en slump att Olav och dennes allt annat än stumma moder sitter och talar med varandra i tron att ingen hör dem. Han tvingar henne att bekänna färg, och hon avslöjar att hon heter Melkorka. Hennes fader, Myrkjartan, är kung på Irland. Hon rövades bort från ön som sagt när hon var femton år gammal.

Avslöjandet gör att konflikten mellan Jorunn och Melkorka förbittras ytterligare. Jorunn hävdar att Melkorka ljuger om sin börd. Kvinnorna grälar intensivt. Hoskuld löser problemet genom att ge Melkorka och Olav en egen bostad söder om Laxån vid namn Melkorkustad. Här växer Olav upp till en ståtlig yngling som får tillnamnet ”påfågel”. Melkorka, som i sinom tid gifter sig med en man vid namn Torbjörn, övertalar sonen att ge sig av till Irland och leta upp morfadern, så att ingen skall kunna reta honom för att vara en trälkoneson. Självfallet lyckas Olav utomordentligt: han hittar kung Myrkjartan och erbjuds att efterträda denne på tronen. Islänningen avböjer emellertid och återvänder hem, där han gifter sig med Torgerd, dotter till den store skalden Egil Skallagrimsson. Deras son får namnet Kjartan efter sin iriske farmors far.

-’ Det övergripande scenariot är desto intressantare som jag vill framhäva extra mycket, säger Ingolfur, är att när Laxdalingarnas saga nedskrevs uppfattades det som trovärdigt att en isländsk storman på 900-talet köpte en irländsk slavinna och tog hem henne till gården. Allt tyder på att detta var vanligt förekommande. Kolonisationen av de obebodda öarna i Nordatlanten leddes huvudsakligen av män, varför Island och Grönland inledningsvis led av ett betydande kvinnounderskott. Nybyggarna var så illa tvungna att ta med sig kvinnor för att bosättningarna skulle överleva in i nästa generation, något som skedde på två sätt: dels genom att kvinnor från Norge följde med på skeppen, dels genom att man rövade ihop eller köpte kvinnor från brittiska öarna, särskilt från Irland. Åtskilliga isländska barn på 900-talet hade iriska mödrar.

Om Melkorka har sagan inte mycket mer att berätta. Med Torbjörn fick hon en son, som döptes till Lambe (Lambi). I ett kapitel rörande händelser som inträffade omkring år 995 sägs i förbigående: ”Torbjörn den skröplige var då död, liksom Melkorka. De ligger båda i gravhög i Laxådalen.” Graven har sägnen velat peka ut på sträckningen mellan Kambsnæs och Laxáróss, där det finns en kägelformad kulle som kallas Melkorkuhóll.

-’Vi tackar för ditt gedigna berättande Ingolfur, och inte att förglömma det fina mjödet som verkligen satte färg och gnista, det påminner lite om det magiska skalde-berättandet som jag fick upp ögonen ”hemma” på Färöarna, strålande, sa Acrhaf.

-’Jag måste också medge till dig Ingolfur, att du verkligen ökade mitt intresse och inspiration till mitt kall, att helt enkelt fördjupa mig i det ännu mer och gå till botten med hur mitt iriska arv har påverkat Vikingavärlden och lämnat fotfäste och etablerat sig som hos er i Reyjkavik, Island!, röt Pwyll.  

Då så, då ger jag mig av så snart som möjligt när allt är packat och klart. Och om jag ska vara ärlig så beger jag mig faktiskt själv på den här resan, om ingen invänder.

’- Nejdå, vi förstår. Det här handlar om dig Pwyll, inte oss. Det är som du säger en del av ditt kall, inte vårt, sa Achraf medans både hans och norrmännens crew nickade i enad välvillighet. Vi ska nog se till att du är väl förberedd på din färd ut i den isländska vildmarken.  Men kom ihåg, Islands landskap är inte den mest gästvänliga och hyggliga. Som sagt, det är plant här på kusten men desto mer bergigt inåt land med alla vulkaner, det finns många aktiva vulkaner fortvarande förstås, för öns geografi är ju mångt och mycket skapad av vulkaner!

-’ Här har du en magisk stav till din resa, den konstruerade jag och svarvade hemma i Norge. Den inger tur och har en liten magnetisk solsten längs där uppe på staven. Solstenen, även kallad av oss Islandsspat, vars funktion används för polarimetrisk navigering! Ett stycke islandsspat går att använda för att avgöra hur solen står på en så gott som helt molntäckt himmel. Kalciten splittrar en solstråle i två strålar, och det gör att det bara finns en riktning på kristellen som ger två strålar med samma styrka. Genom att se genom kristallen mot solen när denna syns och markera den riktningen på kristallen så visar det märket mot solen när strålarna visar samma styrka, även om himlen är så gott som helt skyad. En magisk stav till navigeringsinstrument helt enkelt!

 Kap 10

Achraf ville också bidra med att hjälpa till inför Pwylls avresa. Dom har ju blivit bästa kompisar under den här tiden i Vikingavärlden, så jag skulle vilja ge dig något som inte kom till någon speciell användning på resan hit, nämligen den så kallade Vikinga-kompassen, också känd som vatten-safiren! Den är en sten gjord av Iolite och Cordierite, en fin ädelsten som kan byta färg sedd från olika vinklar. Den kan upptäcka solljus även när den är skymd av moln och dimma. Kompassen och staven kommer att underlätta dig att navigera ute i den isländska vildmarken. Även om navigeringsverktygen påminner lite av varandra så blir det en oslagbar kombination som underlättar. Framför allt mot all tät dimma och vulkanrök.

-’Tack mina vänner, det var generöst. Både kompassen och staven kommer jag ha stor användning av, sa Pwyll med iver ton.

Sen måste det sägas, som är ett tajmat sammanträffande, att imorgon är det sommarsolstånd, vilket då så klart innebär att det är ljust dygnet runt. Det passar perfekt för mig då det kommer underlätta upptakten av resan.

Du då Achraf, är inte du mer äventyrslusten?

-’ Nej inte just nu min kära följeslagare. Framtiden ser ljus ut här i Reykjavik, Island. Så jag tänker nog bosätta mig här ett tag! Men så småningom ska jag nog ge mig förhoppningsvis ut på färder igen kan jag lova, men inte just nu min kära kompanjon. Detta är ditt kall och jag önskar dig all lycka på din spännande resa och hoppas vi ses igen! Vi är ju väldigt nära kompisar och delar liknande livsresor som har anlänt till den här punkten då vi går olika vägar och separeras ifrån varandra till slut! Länge leve keltiska Irland! Jag ska nog också som sällsynt mörk afrikan i de här regionerna bekänna färg ytterliga i form av nya äventyr! Men som sagt, inte riktigt än och jag önskar återigen dig all lycka på din fantastisk modiga färd alldeles ensam!      

 Kap 11

Dagarna och veckorna gick för Achraf på Island och han började redan stormtrivas. Han fick direkt smak av hur det här unika, tilldragande och fängslande samhälle var uppbyggt och ångrade inte en sekund i att försöka etablera sig i det här fascinerande och tilltagande samhällsstyre. Helt enkelt en alldeles särskild form av regering!

Det fungerar ungefär som så här, men först lite bakgrund;

Dem första som bosatte sig inkluderade ju som sagt, norrmännen. Och dem var så klart väldigt påverkade av deras norska rötter när dem skapade det här egna formen av regering. Dem ville undvika med alla medel den så starkt centraliserade auktoriteten som Harald Fairhair stod för hemma i Norge och som många flydde ifrån. Han var känd for att styra landet med hård hand. Hans hårda styre drev många norska stormän att efter slaget vid Hafrsfjord dra österut över kölen till Jämtland och Hälsingland, samt över havet till Färöarna, Island, Skottland och Irland. Främst då på grund på grund av den största anledningen att sky undan den feodala relationen emellan kungen och hans lords, därav dem första som kom till detta Island till exempel från Norge ville etablera något helt annat istället och börja om från scratch. Det tog inte lång tid innan det satte sig, och ordentligt också. Ett decentraliserat system av styrning blev det tillslut! Och den här nya formen av regering fick ett namn, Alltinget! Alltinget grundades år 930 i Pingvellir (Tingvalla),

Beläget uppskattningsvis 45 km öst om Reykjavik. En utomhus sammankomst hållen ute på det isländska gröna slättlandet. Här lades grundvalen om en självständig nationell existens för Island.

Till att börja med, Alltinget var ett allmänt sammanträde av det isländska sammanväldet, där landets mest ståtliga ledare möttes för att bestämma bland annat om lagstiftning och att skipa rättvisa! Det är uppdelat i administrativa enheter som leds av 39 godar. Under ledning av tre godar hölls vårting i 13 olika tingdistrikt och härifrån fördes ärendena vidare till Alltinget. Godarna var de högsta hövdingarna inom sitt respektive område och de fungerade också som asagudarnas präster. Väl där var alla fria män tillåtna och närvara till en sammanslutning, vilket vanligtvis var den mest huvudsakliga sociala event varje år och drog stora folkmassor av farmare och familjer, partier involverade i juridiska dispyter, affärsmän, hantverkare, historieberättare och resenärer, men som sagt, Godarna var de högsta hövdingarna i denna samling och därav också den största positionen i form av asaguds-präster. Dem som deltog i mötet vistades i temporära läger under varje sammankomst. Centrum av samlingen var det så kallade Lögberget (Lag stenen), ett stenigt hällmark vars på lögsögumaur (Lag talaren) tog sitt säte som den officielle ordföranden av samlingen. Hans ansvar inkluderade att citera högt lagarna i verkan på den tidpunkten. Det var hans plikt att proklamera lagens procedur om Alltinget för dem som deltog på mötet varje år. Platsen för Alltinget valdes till området där man kan lätt komma på sommaren från alla delar av ön, vanligtvis med häst och då valde man helst att rida över inlandet mellan glaciärerna och inte längs kusterna, där de stora glaciärälvarna var oöverkomliga. En liten intressant notis är att Vikingarna hade med sig hästar till Island, därav namnet Islandshäst! Man menar att hästarna tillbeds precis som gudarna, och att det är därför islandshästen brukar kallas för gudarnas häst. Och med transporten med dessa gudarnas hästar kom man till sist fram till fjällbäcken Öxara utför sluttningarna där den växte till en skälvande älv. Sedan stigen genom en lågmäld fjällvegetation, tills vattenmassa plötsligt bildar fallet Öxarrafoss och störtar ned i klyftan Almannagja, inget mindre än den ståtliga Allemansklyftan. Där landskapet sjunker ned i jordskorpan i en fem kilometer bred dalgång som omväxlande grönskar av gräs, glittrar av vatten och svartnar av lava. En helt enkelt magisk plats för firande av demokratin, hör och häpna det första  friluftsparlamentet!

Det var just den här formen av regering som Achraf blev så förtjust i. Ja så pass mycket att han engagerade sig för att etablera sig i sätet som deltagare politiskt i Alltinget. Och det dröjde inte länge förrän han gjorde det också, så småningom lärde han känna ledarna för Alltinget. Dem blev så pass imponerade av Achrafs entusiasm och driv på mötena i Pingvelirr(Tingvalla) att dem helt enkelt erbjöd honom en sån prestigefull plats som en del av Lögsögumauret (Lag talarna). Där stötte han på en mycket viktig ledare av Alltinget som han blev god vän med, Mord. En advokat och förespråkare med djup kunskap om lag och rättsliga procedurer. När landet hade blivit uppdelad i fyra delar runt år 965, en domstol av 36 fjoroungsdomur (domare) var upprättade för varje man på Alltinget. Det var en av fjoroungsdomurna som Achraf till slut blev invald i, mycket till tjänst av att han lärde känna hans beryktade vän Mord.

Det här blir ju hur bra som helst, här ska jag hålla till länge. Undrar vad Pwyll hade sagt nu om hans snabba framfart och positionering i det isländska samhället, tänkte Achraf stolt. Allt eftersom hans raketkarriär tog mer fart när tiden gick i hans inflytande plats i det isländska sammanväldet, fick han det framför allt väldigt bra ställt. Många vänner och ett fint så kallat långhus i metropolen till huvudstad Reykjavik belägrad kring den stora hallen i centrumet av staden. I långhuset fanns allt Achraf behövde och lite till. Ett mysigt hus med timmer konstruktionsramar, med väggar av fläta och smet och halmtak. Den här typen av välvt tak kallades för svinrygg. Hela taket täcktes av träspån. Två bänkrader av höga stolpar upprätthåller taket och rann ner hela längden av byggnaden, vilket kunde bli upp till 250 fot lång. Även pålrader längs långsidorna och gavlarna. Olika takstolskonstruktioner avlöste varandra. Det långa inre rummet kunde uppta hela husets längd eller delas av i olika avdelningar. Golvet av huset var av bankad jord. Det fanns en dörröppning men inga fönster. I taket släpptes solljus in genom ett rökhål. Mitt i hallen fanns det något som Achraf mycket uppskattade, nämligen en eldstad. Här tillbringade han en hel del tid med nya vänner, bland annat berättades det sagor och sägner likt som det gjordes i Färöarna så nostalgiskt längre bak i tiden. Elden brann som dag och natt. Om den inte var tänd blev det ganska mörkt inomhus. Det fanns även en liten gårdsplan med en brunn latringrop för avfall och man sov på långa bänkar som på dagen användes som sittplatser. Achraf fick också tillgång till hästar, som behövdes för att resa omkring i Reykjavik. Helt enkelt ett varmt, mysigt och bekvämt ställe att bo på för Achraf!

 Kap 12

Efter att vant sig vid den högt priviligierade platsen hos regeringen i Reykjavik började Achraf bli rastlös och nyfiken på nya utmaningar på Island. Dessutom hände ett skifte i Alltinget som förändrade allt för Achrafs egen del, övergången från hedendom till kristendom skedde under, med osämja att tillägga, enligt Alltingets beslut år 1000.  Ja , det lilla landet hotades rent av splittring! En man vid namn Torgeir lovsigemann – som själv faktiskt var hedning – beslutade att hålla Allting. Det enda sättet att hålla ihop var att ha en lag och en religion kom det fram till. På Thingvellir samlades en stor skara – för att besluta vilken religion man skulle ha. Valet kom att falla på kristendomen, den nya religionen. Detta valet gjorde Achraf väldigt besviken. Han hade ju själv omslukat med öppna armar den så kallade asatron i form av den nordiska mytologin efter att ha vuxit upp med i Marocko Nordafrika, i hans tycke, den gravallvarliga kristendomen. Det var som natt och dag när man jämförde arvsynden med den häftiga sagan med Ketil och Yngvar som han hade memorerat så väl, ja helt enkelt hela denna samling myter som fanns i hela Norden i förkristen tid som är så förknippat med Vikingarna, som man kan säga att han själv blivit efter droppat kristendomen i mån istället för storslagna heroiska äventyrsepos som färgat hans tillvaro så starkt. Efter hela den här fadäsen ville Achraf söka sig vidare en aning igen! Han hörde sig för hos folk i omgivningen för andra eventuella jobb poster i närliggande områden som var intressanta. Det dröjde inte länge för han blev tipsad för en optimal möjlighet enligt honom själv. Ett farmarställe till bondgård vid namn Stöng där också hans så betydelsefulla asagudar kunde ”dyrkas” och kontempleras privat och hemligt. Lokaliserad vid dalen Pjorsardalur och vulkanen Hekla. Där bodde en väldigt trevlig bondgårdsman vid namn Gaukar. Och väl på Gaukars farm träffade han en väldigt intressant och likasinnad filur, ingen mindre än den så kallade Erik den Röde, kallad så efter sitt röda hår och eldröda temperament, ett notoriskt öknamn! En annan utvandrare ifrån Norge med äventyrslust. Han hade upptäckt en annan ö efter att ha blivit dömt som fredlös här på Island efter ett dråp.  När hans tid som fredlös var över efter ett par år, seglade han tillbaka till Island och förtäljde om den nyupptäckta ön, han kallade ön för Grönland. Nu levde han en stillsam tillvaro med sin son Leif Eriksson på Gaukars farm utanför Reykjaviks gränser där han inte var igenkänd efter sitt dråp. Fadern dömdes ju till tre års landsförvisning från Island när Leif Eriksson var elva år gammal, men nu tillsammans under tiden spånat på stora planer! Erik planerade helt enkelt inom en snar framtid att återvända till Grönland med sin son Leif som kommit upp i åren och en annan samling av likatänkande och äventyrliga norska vikingar som tillsammans har stora ambitioner att bygga en ny vikingakoloni!

När Achraf fick hys och hörde om detta blev han helt och hållet på gott humör och uppspelt. Ännu en expedition jag kanske kan medverka i tänkte Achraf för sig själv ivert och tog snabbt tillfället i akt att fråga om han kunde möjligtvis följa med på duon Erik den Rödes och hans son Leif Eriksson återvändo till Grönland!

’- Givetvis får du följa med på färden Achraf. Du har ju stor erfarenhet när det gäller sådant och kommer vara en stor tillgång. Men jag måste varna dig, det är väldigt iskalla och farofyllda vatten för ett skepp att segla i.  Vi måste vara väl förberedda över detta. Totalt kommer vi segla 25 skepp, jorå, jag och Leif har verkligen samlat och organiserat en hel drös villiga Vikingar ihop! Vi får se hur många som fixar de riskabla, stormiga och väldiga öppna hav!  

Men det ska nog gå vägen hojtade Erik den röde och dundrade näven i bordet hos en av Gaukars stillsamma farmarhus, dock en aning upprymd av farmarens egen hemmagjorda utsökta mjöd! Låt oss hoppas att dem Norska Gudarna är med oss på resan. Faktum är att Erik högst ogillade den nya tron precis som Achraf, den så kallade kristendomen redan från början som hade börjat utbreda sig överallt han befann sig, både i Norge och på Island. Han ville hålla sig till sitt ursprung och det han växte upp med. Tors Hammare, Loki Skyfararen och Odin – Guden av Poesin! När Achraf fick höra detta kunde han inget annat än jubla inombords!

-’ Vi ska föreviga de så kallade hedniska trosföreställningar som funnit i folks medvetande innan den nya tron. Framför allt det som faktiskt uppkommit här på Island måste jag säga så passande. Den store Snorre Sturlassons egna stora verk Eddan, som utgör en av de viktigaste dokumenten hitintills om vikingahistoria med gudomliga och mytologiska motiv. Jag fick tillgång till den i en samling prosa jag undersökte i Rejkjavik efter jag klivit rangordningsvis i den isländska troposfären till unika samhälle! Ett stycke mästerverk som blev mäkta populärt och litteratursamlingen anses huvudsakligen vara tillkomna i västra Norge och på Island under tidig vikingatid. Det är huvudsakligen en samling fornnordiska guda- och hjältekväden bevarade för eftervärlden! Och gott folk, Erik och Leif, låt mig ta tillfället i akt och läsa upp några Edda-verk för er nu denna fina lugna kväll inför den snart kommande resan till Grönland! Det finns den poetiskt Eddan och prosa Eddan. Hör och häpna, väldigt färgstarka historier som kommer att fängsla sällskapet!;

 Kap 13

Dvärgarnas skatter

Mörk  och bister är dvärgarnas kungarike, fuktigt och lufttom. Dess tunnlar sträcker sig långt under marken, djupt in i bergen, en oändlig mörk labyrint. Grottor öppnas upp från här och där, ekandes med skrammel av hammare, stinkandes av sot och bränd metall. Natt och dag är meningslös i detta ställe, för dvärgarna tar ingen vila från deras arbete med att smedja, deras grymtande ansikten tjockt inrotat med ändlösa år av rök. Dysterheten är överväldigande, uppbruten bara av eld och lågor från smidesverkstaden och glest fladdrande av guld.

En outsider föll ner i denna sfär, lätt smygandes längs dem lågtäckta passagen som en skugga eller en sucka av vind. Varje gång han nådde en grotta smög han sig in, tjatandes på dvärgarna som bebodde grottan tills dem skakade på huvuden argt och tvingade honom att göra reträtt.

Till sist gick han in i en mindre kammare innehållandes endast en ensamstående smed. När dem två ockupanterna såg honom, torkade dem av händerna på smutstäckta kläder och hasade emot honom.

’Hjälp mig!’  outsidern bedja dem.

’Av vilken anledning skulle vi göra det?’ sa den äldre dvärgen.

’För att jag kommer betala er väl.’

’Vad vill du ha?’

’En bit av hår spinnandes från guld.’

’Guldigt hår: det är en stor beställning. Vem är det för?’

’Sif, en guds fru.’

’Vilken gud är hon gift med?’

’Thor. Han kommer döda mig om jag inte kommer tillbaka med det.’

’Thor! Om verkligen han är ute efter dig, finns det ingen flykt. Vad är ditt namn? Varför behöver du det?’

Outsidern skruvade på sig nervöst och rastlöst fram och tillbaka. I det glimrande ljuset av den smedjade elden, hans ögon i rörelse fram och tillbaka, hans smilande ansikte lugn och lent som en orm.

’Jag är Loki. Jag måste ersätta all Sifs riktiga hår för jag klippte av det när hon sov, och slängde ner det i en gödselhög. ’

Dvärgarna knuffade på varandra och vände bort, mumlandes. Den yngre av dem fräste över hans axel, ’Det är vedervärdigt. Varför gjorde du det?’

’Sköt dina affärer själv,’ Loki fräste. ’Men jag kommer betala er hela denna säck av silver – om era färdigheter är uppe för uppdraget.’

Dvärgarna blev ilskna. ’Du ifrågasätter inte vår skicklighet, eller är du?’ sa den äldre. ’Inser du inte? Vi är de omtalande Ivaldis Söner. Vi kan göra allt som någon önskar sig och forma det bättre än deras mest extravaganta fantasi. Ingen kan stå upp emot vårt hantverkande. Gå åtsidan, Loki, medan vi går till arbete. ’  

Loki rotfaste sig på golvet av klippkammaren och väntade. Ivaldis söner stängde sig själva in i smidarstället. Så småningom, kom dem ut bärandes en enorm box, överfyllandes med en driva av fint smidd guldiga trådar. När dem bar på det framemot Loki, glänste guldet varsamt, som sjögräs under vattnet.

Loki kikade på det och gled sina långa fingrar genom dess massa, stönandes med behag åt den silkiga texturen. ’Den är bra. Jag tar den. Här är den lovade ersättningen.’

Den yngre av Ivaldis söner ryckte till sig säcken av silver från honom och hällde det på golvet. Dem två dvärgarna räknade det noggrant och rådslog igen. Sen sa den äldre, ’Du har betalat oss generöst, Loki. För samma pris, vi är villiga att erbjuda något annat. Säg vad du vill ha.’

Loki snörvlade. Han kliade sig själv och ryckte på axlarna.

Den äldre dvärgen sa,’ Du kommer vara i trubbel med dem andra gudarna för att ge Thors fru en skatt och inget för resten av dem. Vem är högst sannolik att ge utlopp för ilska mot dig?’

Loki övervägde. ’Odin,’ sa han. ’Han anser att sin visdom titulerar honom mer tribut än Thors muskler.

’Men då gör vi något för honom också,’ sa Ivaldis söner.

Dem gick tillbaka till deras verkstad  och hamrade febrilt igen. När dem dök upp igen kom dem inte bara med en skatt, utan två.

Den första var ett superbt gjort spjut. Dess järn till spets var sammansvetsat till virvlade mönster som grenarna på världsträdet, Yggdrasil; dess ek schakt, fylld av silverband, var så lång att även den längsta dödliga människa skulle vara tvungen att sträcka sig på halsen för att se dess slut.

’Ge denna till Odin. Säg till honom att det är en heder till hans herravälde i strid,’ sa den äldre dvärgen. ’Dess namn är Gungnir. Vi kan garantera att den aldrig kommer svika honom eller stoppa i dess tryckkraft.’

Loki tog den, sen kallgrina åt den yngre av Ivaldis söner.

’Och vad är det för prydnadssak du håller fast om?’

In i Lokis utsträckta hand han la en perfekt kopia av ett skepp, inte längre än en dödling’s finger, komplett med miniatyråror och segel.

       ’Ge den här till Frey. Dödliga människor är alltid och ger massa lovord till honom, så utan tvekan kommer han att kännas berättigad till en skatt också. Dess namn är Skidbladnr. Bli inte lurad av utseendet: det här är ingen leksak utan ett riktigt skepp, hopslagen för lätt bärande. När Frey vill segla, kommer den omedelbart att förvandla sig till full-storlek skepp; och kommer alltid fånga en gynnsam vind.’

Loki ryckte till sig alla tre skatter, balanserades dem fumligt i hans armar. Sen vände han ryggen åt mot Ivaldis söner och stapplade vidare med sitt lass, in i dem dunkla passagen.

Hur som helst, kunde han inte hitta en klar väg ut. Han gjorde branta nedstigningar, rundade komplexa hörn, sen klättrades en trappa av grovhäftade steg rakt upp i det mörka hjärtat av ett berg. Han såg inga glimtar av dagsljus, bara mer kammare och grottor.

Till sist gick han fram och tilltalade en annan dvärg och frågade om riktning.

’Jag kommer inte berätta för dig,’ dvärgen svarade,’ utan om du inte berättar något för mig först. Vad är det du bär på?’

’Den bästa hantverken i något av världarna,’ sa Loki.

’Vem säger så?’ dvärgen begärde att veta.

’Ivaldis söner,’ sa Loki.

’Och vem är du att tro på dem?’ sa dvärgen.

’Jag lever sinsemellan med gudarna,’ sa Loki och berättade sitt namn för dvärgen.

’Gott och väl, ni guda arsle-slickare,’ sa dvärgen, ’Mitt namn är Brokk och jag kan berätta för dig klart och tydligt att Ivaldis söner har fel. Min bror och jag kan göra mycket finare skatter än dem.’

Loki höjde på sina ögonbryn föraktfullt. ’Lögnare.’

’Förolämpar du mig?’ skrek Brokk. ’Jag ska berätta för dig, Loki, vi ska sätta igång med arbetandet i vår smedverksamhet rakt på momangen. Gudarna kan själv bedöma oss. Och om dem föredrar våra skatter inför dina, min bror och jag kommer ha er ärbarhet och uppskattning.  Så där ja, det är ett officiellt vad. Låt oss skaka händer på det.’

’Jag kan inte,’ sa Loki. ’Jag får inte plats.’

’Du kommer inte undan med det här lätt,’ sa Brokk.

’Vare sig du samtycker eller inte, är vadet gällande.’

’Jag kan inte besvära mig med att argumentera,’ sa Loki. ’Men vi får komma överens om en annan deal också, innan ni börjar tjafsa om oönskade vad. Jag har berättat för er vad jag bär på, så ni måste avslöja hur jag kommer ut från detta motbjudande och vedervärdiga berg där ni till släkte hänger omkring likt sniglar.’

Brokk skrattade rakt in i hans ansikte och sa till honom. Loki, fortfarande balanserades hans tre skatter, snavade bort. Men så fort han var utom synhåll, la han ner skatterna och förvandlade sig till en bromsfluga. Sedan flög han tillbaka in i Brokks grotta och landade på överstycket av smedhantverket.

Brokk hade gått tillbaka in för att berätta för sin bror, Eitri, om Loki och vadet. Dem två dvärgarna diskuterade och övervägde det en stund, gnuggandes deras snedrivna händer tillsammans medan deras idéer växte.

Till slut, Eitri sa,’ Gör i ordning elden, broder, medan jag går och nafsar åt mig ett stycke metall.’

Han drog upp en tjock skiva av råhud från en träig kista, muttrade några obskyra ord över det och kastade det in i masugnen. Brokk gick och jobbade på blåsbälgen. Eitri höll uppsikt medan elden blossade upp, sedan rusandes iväg ner i en låg tunnel.

Loki surrade till Brokks arm och bet honom hårt. Brokk svor, borstade iväg flugan och fortsatte klämmandet. Loki kröp tillbaka till Brokks fingrar som greppade blåsbälgen, och bet honom ytterligare flera gånger. Brokk reagerade inte, utan bara fortsatte svettas med hans arbete. Loki flög iväg och satte sig på den råa grott väggen.

När Eitri kom tillbaka, Brokk tog fram den smidande råhuden från masugnen. Genast, den springa fram till liv som ett gigantiskt vildsvin, täckt i nos och svans av glänsande guldiga hårstrån.

’Dess namn är Gullinborste,’ sa han. ’Den kan springa över himmel och hav snabbare än alla hästar, och dess hårstrån kommer lysa upp på natten. Den är för Frey.’

Eitri nickade instämmande och kastade en klump av guld in i elden. Brokk gick och jobbade med blåsbälgen igen, medan Eitri gav sig iväg på ett annat ärende. När Brokk blåste upp elden, dubbelt så hårt än förra gången, Loki flög över och bet hans nacke – också dubbelt så hårt. Brokk ignorera honom och fortsatte ihärdigt med sitt arbete.

Så fort Eitri kom tillbaka, Brokk tog fram ännu en skatt från smältugnen – en praktfull guldig ring.

’Skåda, Draupnir,’ sa han. ’Varje nionde natt, kommer den spy ut åtta mer guldiga ringar, varje lika mycket tunga. Vi ger den till Odin,’

’Fint,’ sa Eitri. ’Nu försök med detta.’

Han kastade en klump med järn i elden och satte sig i sin stol.  Brokk återvände till blåsbälgen. Loki surrade runt i grottan, sedan satte sig på Brokks ögonbryn. Han kröp in i dvärgens ögonlock, först en och sedan båda, och bet dem båda brutalt. Blod sprutade och droppade ner i Brokks ögon, temporärt förblindade honom.

’Fortsätt blåsa, broder,’ Eitri manade.

Så Brokk jobbade vidare. Till sist drog han fram från masugnen en magnifik järnhammare, putsad så rikt som silver, djupt utskuren med mystiska strömmande designer, så tungt att han knappt kunde bära det. Han satte dit hammarhuvudet med ett tjockt fäste av askträ.

’Jag kommer namnge detta Mjollnir,’ sa han. ’Den kommer aldrig att svika i att träffa dess måltavla, och den kan bli kastad till vilken distans som behövligt, trots det alltid kommer tillbaka till sin mästare. Vi kommer presentera den för Thor,’.

Dem två dvärgarna plocka upp deras hantverk, sedan påskyndat sig ut, hårt i hälarna på Loki.

I Asgård, Odin hade dragit upp Loki inför gudarnas rådgivande församling. Han var anklagad för att ha stulit Sifs hår och på så sätt skändat hennes transcendiska skönhet. Loki varken låtsades sin oskyldighet eller erkände sin skuld. Istället, la han fram skatterna gjorda av Ivaldis Söner framför Odins fötter.

’Inuti denna boxen,’ sa han, ’kommer du finna mitt försvar för denna handling. Den innehåller mycket bättre hår än vad Sif förlorat, gjord av dvärgars guld. Hon kommer älska det och även Thor. Jag har en fantastisk gåva till dig också, All-Fader; och också en för Frey,’

Odin tittade inte ens på skatterna. Han sa, ’Någon skatt från dig är bunden till att vara förrädisk, Loki; och gjord av dvärgar blir än mer värre.’

Loki hade ingen chans till att argumentera, för i det ögonblicket blev det stor tumult när Brokk och Eitri kom rusandes in. Dem marscherade upp till Odin och böjde sig djupt inför honom, läggandes fram deras egna skatter vid hans fötter.

Brokk sa, ’Min lord, förlåt oss för att göra intrång, men vi har kommit för att hjälpa dig arrangera det perfekta straffet för denna usling. Han har redan accepterat ett vad…’

’Det har jag inte,’ Loki skrek; men ingen brydde sig.

’…ett vad,’ Brokk fortsatte, ’för er gudar till att bestämma om gåvorna han kommit med är bättre eller sämre än våra. Alltsedan du inte än tittat på något av dessa erbjudanden, låt oss få tillstånd att uppvisa alla sex inför dig utan att avslöja vilken skatt som kommer ifrån vem. Sen låt varje gud undersöka sina gåvor objektivt och nå sina egna beslut. Om det är bestämt att någon av Lokis skatter överträffar våra, då kommer han bli vinnaren; och för att hedra det måste du skona honom. Däremot, om några av våra stycken till skatter är valde till det bästa, Loki har kommit överens om att offra sitt eget huvud,’

’Jag har inte enats om någonting,’ sa Loki; men hans protester blev ignorerat.

Odin övervägde ärendet noggrant och accepterade dvärgarnas plan. Dem sa vilka två skatter som var menade för Odin, vilka för Thor och för Frey. Däremot, gav dem ingen hint om vilka skatter som dem själva skapat, och vilka som var gjorda av Ivaldis Söner i vägnar för Loki.

Dem tre gudarna övervägde varje föremål aktsamt, mummlandes sinsemellan.

Till slut Odin sa, ’Det är omöjligt att välja emellan detta spjut och guldiga ring; för varje är lika fantastiska.’

Frey sa, ’Dessutom, detta utfällbara skepp och guldiga svin är båda verkligen enastående.’

Så den avgörande kastning till röst föll då på Thor!

Han plockade upp det guldiga håret spunnen av Ivaldis Söner, vände på det långsamt runt och sipprade det genom hans fingrar. Han nickade instämmande, sedan vandrade över till en mörk hörna där hans fru, Sif, satt ensam, dold i en enorm sjal. Thor lirkade ut henne och varsamt vecklade upp sjalen, avslöjandes att hennes huvud var helt och hållet avklippt. Han sprida ut det guldiga håret ömt över det. Så fort det rörde henne, håret slog ut och kom till liv, föll in i en bländade kaskad över hennes axlar och strömmande mjukt nerför hennes rygg. Sif tog upp hennes hand för att smeka det, sedan slängde hennes huvud omkring, svängande dem extraordinära lockar fram och tillbaka. Hon kastade sina armar runt hennes man, hennes ljuvliga ansikte slingad i leende.

Hela sammankomsten bröt upp i applåder. Loki släppte ut en överdriven suck av lättnad.

Nu Thor istället plockade upp Mjollnir, hammaren som Brokk och Eitri hade gjort. Han vägde det i sina händer, sedan slungade det vårdslöst genom hallen på träskulpturen av en tak-post. Hammaren träffade rakt på precist. Alla jublade. Hammaren snurra runt – och flög direkt tillbaka till Thors händer. Hurrandet växte högre. Thor vände på det i sina händer, beundrande dess ornament.

’Ett mycket fint stycke hantverk,’ sa han. ’Men inte perfekt, för schaktet är snarlikt kort för en stor man som mig. Synd.’

Han slet på ask-träd handtaget i frustration, sedan skakade det… Och på momangen, något utöver det vanliga hände: hammaren förlängde sig till en enorm storlek, dubbelt så stor som förut, och handtaget blev längre exakt i proportion. Thor grinade och försökte skaka hammaren igen. Denna gång, den krympte till så litet, att den passade inuti en knuten näve.

’ En fyndig gåva minsann,’ sa Thor. ’Jag är benägen att tänka att det är den bästa. Men vad är din åsikt, All-Fader?’

Odin sa, ’Varje en av dem andra gåvorna kommer bli mycket uppskattad av dess ägare. Hur som helst, det finns ingen tvekan, Thor, att alla i Asgård kommer bli tacksamma för denna speciella hammare. För jättarna är hotfulla mot oss. Med varje natt och dag som passerar, deras trakasserande växer större och värre. Nu, denna hammare kommer göra det möjligt för dig att slå ner dem.’

’Du har rätt, All-Fader,’ Thor sa tystlåtet. ’ Med detta vapen i min hand, kan jag smälla till jättarna likt flugor och bli räddare av alla som behöver mitt skydd. Jag håller med om din bedömning. Hammaren är säkerligen den största av alla gåvor.’

Odin sa, ’Yttra dig, Loki. Är hammaren din gåva?’

Loki brumma ilsket och sa ingenting.

Brokk böjde sig inför Odin. ’Min lord,’ sa han, ’Loki kan inte förneka att hammaren gjordes av mon bror Eitri och mig själv. Och bötandet som Loki gick med på att betala i förlorandet om detta vad var hans egna huvud.’

’Det kommer vara få i Asgård som sörjer att det blir avhugget från hans kropp,’ sa Odin.

’Ha! Men ni kommer aldrig fånga mig,’ skrek Loki, ’för jag bär på skor som med kraft kan bära mig iväg snabbare än vinden!’

Även medan han pratade, störtade han ut och sköt sig upp till himmelen. Gudarna stirrade efter honom i förfäran.

Men Thor skakade upp sin nya hammare till full storlek och flög efter Loki. Det svävade in i molnen – hittade sitt mål – spann omkring – och hjulade tillbaka honom rakt in i Thors väntade händer.

Thor plockade bort Loki fri från hammaren och höll honom i ett armtag. Brokk tog fram hans kniv och flyttade den emot bedragarens hals.

’Whoa!’ flinade Loki. ’Mitt huvud är priset för förlorat detta vad – men inte min nacke.’

Thor vrålade av ursinnighet. ’Det är omöjligt att halshugga honom utan att skära igenom hans nacke. Så vi kan inte påtvinga detta straff utan att kompromissa vår heder.’

Brokk sa, ’Sant. Men huvudet i sig själv är vårt och vi kan lätt underkuva det.’

Han drog fram en syl från hans tröja och borra hål längs Lokis över och undre läpp. Sedan drog han ut en läderbit och sydde ihop läpparna tillsammans – görandes Loki helt förstummad.

 Kap 14

Den mäktiga vargen

Hur ruggig världen är ikväll! Den tunga frosten, den grymma öst vinden strippandes träden, fälten bar och järnhård. Det verkar som att det gråa dunklet för länge sedan slukat den sista droppen av sol.

Lås dörrarna. Elda upp brasorna. Håll för öronen, för vargar är kommandes närmre. Även värre, du kan höra det där spöklika, kvalande ylandet från världens utkant. Vem kan det vara? Jo, det är den monsterlika brodern, Fenrisulf…

Fenrisulf är en jätte till varg på varje vis. Han är osannolikt stor, omöjligt stark; en vilde och okontrollerbar. Men var kom han ifrån? Vad tror du? Han är en av de till bastard-snorunge som Loki avlade på jättinnan Angrboda – Jormungand hennes bror, världs-ormen; och till den mistresen av sjuklig död, gudinnan Hel.

Odin var djupt bekymrad när han fick reda på att Loki framkallat en sådan best till existens.

Han lämnade ingenting till chans, men hade så att vargen blev bortförd från Giantland och dragen till Asgård. Han ordnade gudarna till att göra ett försök att tämja honom. Men Fenrisulfs temperament och huggtänder satte stopp för det. Och hans moders härkomst snart kom fram, för till varje dag som passerade växte han än mer gigantiskt.

Hur kunde gudarna bli skrämda bara av en varg? Varför dödade dem inte han? Eller varför slutade dem inte bara upp med att mata honom och låta vargen svälta till döds? Bara All-Fadern Odin visste svaren, för bara han kunde tolka omen utskurna i runorna till profetia. Hans order var att Fenrisulf måste bli omhändertagen och generöst matad.

’Jag behöver en volontär till att bli hans herre,’ sa Odin.

Ingen var villig att ta emot det, men så småningom erbjöd sig Tyr. Han tog på sig jobbet att föda honom med levande varelser, och distanserade sig medan Fenrisulf njöt av att slita itu dem. Han spenderade långa stunder pratandes med vargen, i försök att lugna honom likt en hund. Men Fenrisulf var rastlös och ondskefull likt hans far, typen som är omöjlig att stilla.  Under tiden som gick, blev han ännu mer farlig.

Tyr varnade, ’Han kommer attackera oss om vi inte binder upp honom.’

Så gudarna samlade sig för att tillverka en stark järnkedja för honom. När Fenrisulf halvsov, Tyr kröp upp till vargen och försökte sätta på det runt hans huvud. Men Fenrisulf vaknade till ljudet av kopplet rasslandes, riktade sin enorma framtass mot den och bröt upp det lätt med en enkel spark.

Gudarna gjorde en andra kedja, dubbel så tjock som den första. Men Fenrisulfs var på vakt efter deras första fälla. Han vägrade att sova, och när han såg dem kommandes med kedjan, blottade han sina tänder hotfullt.

’Vän,’ sa Tyr smickrande, ’detta är ingen fångenskap; det är ett spel för att testa din list och styrka. Det kommer ge dig chansen till att bevisa hur okränkbar du är. Om du kan bryta sönder den här lika lätt som den första, tänk hur imponerade alla kommer bli.’

Fenrisulf blev smickrad. Han sänkte sitt huvud och lät Tyr träda kedjan över hans öron och på plats runt hans stora kraftfulla nacke. Inte tidigare än den var fixad, vargen började sparka bakut likt en uppskrämd häst, slingrande och skakande sig själv. På nolltid, denna kedja också låg värdelös på marken, splittrad till små fragment.

Tyr reflektera på sitt uppdrag med fasa.

Fenrisulf slängde tillbaka huvudet och ylade i sin glädje och högfärdhet – tillräckligt högt för att bli hörd i Giantland. Gudarna började frukta att ingen av dem, och ingenting, kunde någonsin överkomma den mäktiga vargen!

Odin kallade för en budbärare.’ Vem vill stiga nedför in i det svarta hålet långt ner i jorden där dvärgarna hänger omkring? Vem vill besöka dem och säga, ’’All-Fader beordrar er att göra en fotboja så stark att även Fenrisulf inte kan förstöra det ’’?’

Till en början ville ingen volontera; dvärgarna är sluga och svekfulla och deras sfär är utan dagsljus. Men till sist Freys tjänare, Skirnir steg fram, för han var van vid att bege sig på ärenden på farliga ställen. Han erbjöd sin service till det goda av alla dem som bor Asgård.

Han var borta länge. När han till sist kom tillbaka, medförde han ett konstigt objekt. Det var väldigt långt, mjukt och lent, likt en kvinnas rosett.

’Vilken användning är det där för?’ sa Odin skeptiskt.

’Det är inte vad det verkar som,’ sa Skirnir. ’Dvärgarna försäkrade mig att den är starkare än vilken fotboja som någonsin blivit sedd i alla av världar. För dem skapade det ifrån

Ljudet av en katts steg,

En kvinnas skägg,

Ett bergs rötter,

En björns styrka,

Andetaget av en fisk och

En fågels spott.’

Odin sa, ’Som jag hoppades, det verkar som att dvärgarna har format en verkligen exceptionell sak.’

Tyr tog den till Fenrisulf, sägandes, ’Din styrka har blivit berömd vitt och brett, min vän. Men nu mycket folk är muttrandes,’’Fenrisulf har nått sin gräns. Det är en sak att bryta en obligation gjord av gudarna – men han kommer aldrig att övervinna arbetet av dem mäster - smederna, dvärgarna!’’ Vad sägs om att bevisa dessa nejsägares fel? All-Fadern han själv inbjuder dig till att anta denna utmaning. Han organiserar det för dig i hjärtat av en ö som befinner sig i mitten av en stor sjö. Följ mig till stranden och jag tar dig dit med min båt.’

Fenrisulf stod stilla som en sten, stirrandes på Tyr med hans gula, oblikandes ögon.

Så Tyr sa, ’Kanske du är misstänksam? Men jag svär att vi inte kommer vålla någon skada emot dig. För att bevisa det, och som ett märke av vår goda tilltro, före vi placerar denna boja över dig, kommer jag placera min ena hand inuti din mun.’

Åt dessa modiga ord, Fenrisulf ruska sig själv och vände sig för att gå till sjön stranden med Tyr. I själva verket, var han så ivrig att vinna större ära, att han faktiskt ledde vägen.

Dem andra gudarna var redan och väntade på ön. Odin visade vargen den silkesmjuka band som var dvärgarnas boja. Fenrisulf flinade med förakt och började leka med den, tagandes in det i munnen, rusandes runt med bojan och kastandes upp den i luften likt en vargunge.

Odin sa, ’Nu räcker det! Den här leken är inte och höjer ditt rykte, Fenrisulf. Tillåt oss att binda fast dig med en här bojan, så du kan visa din kraft genom att förstöra det och göra en snabb flykt.’

Vid det är laget Fenrisulf var så avslappnad från hans stoja att han låg på sin sida, flämtandes och fortfarande flinandes. Tyr placerade sin högra hand emellan vargens käkar, precis som han hade lovat, medan Odin lindade bojan lite löst runt hans fyra ben. Dem andra gudarna tog tag av dem två lösa trådarna, och utmanade vargen att resa sig och befria sig själv.

Fenrisulf staplade sig till fötterna, gripandes Tyrs hand emellan hans tänder. Han sträckte sig glatt och spände sig mot bojan. Dock, istället för att splittra det till strimlor av garn som han förväntade sig, blev det fast på honom. Faktiskt, medan han kastade sig emot den, bojan rentav växte hårdare. Han försökte sparka emot den, men med varje rörelse, bojan tryckte sitt grepp om honom ännu mer. Snart hade han inget utrymme kvar att förflytta sig i. Bojan började att skära in sig i köttet på hans ben.

’Du är besegrad till sist, Fenrisulf!’ Try skrek. ’Men jag har inte brutit min förhandling med dig – för skadan du lider är inte vållad av gudarna, men utan av din egen ansträngning och kickande.’

Om inte bara gudarna hade brustit ut i skratt åt detta. Då kanske Fenrisulf hade erkänt sanningen av dessa ord och släppt sin mästares hand. Men deras munterhet betonade hans förödmjukelse och vånda så mycket att han bet in i Tyrs handled och skar av handen.

Tyr gläfste i plågor. Men denna grymma akt åstadkom inget för Fenrisulf, för han var fortfarande hårt fastbunden.

Dem andra gudarna grep tag i ett tjockt snöre som hängde från slutet av bojan, trädde det igenom en stenhäll och stickandes detta djupt under jorden likt en ankares bult. Till sist, Fenrisulf var helt och hållet dess fånge.

Han spotta ut Tyrs kapade hand med ett ylande som gjorde att hela jorden skakade. Sedan rörde han sig emot dem andra gudarna, gnisslandes sina tänder, spottade emot dem med blodstänkt dregel, slitande vid bojan medan han försökte bita dem.

Odin grep tag i ett stort svärd, medans vargens mun fortfarande var öppen, stötte han detta in emellan käken. Svärdspunkten klöv in i vargens gom och fastnade in i tandköttet under till.

Och där det fortfarande är. Och det är därför du kanske fortfarande hör Fenrisulf ylandes. Gråt för det stora monstret om du vill; för hans barbarism var inte hans egna val, men prackad på honom av hans förfäder.

Men hans gudars-dom är härdad av ett vildsint hopp. För det är sagt när världarna slutar, Fenrisulf kommer till sist bryta sig loss – och ta revansch genom att sluka Odin.

 Kap 15

’Gott folk mina kära lyssnare ’sa Achraf i hög entusiastisk ton. Är det inte en fin samling texter jag har fått tillfogande? Det finns många fler sagor, till exempel den episka Sigurd Drakdödaren, men vi har inte tid just nu. Jag måste ju förbereda inför resan och få allt packat och klart. Dock har jag en sista kortare berättelse, det handlar om inget mindre än hur alla sagor fick sitt ursprung! Så, låt oss avnjuta den tillsammans med vårt till egna fullt tillräckliga mjöd, men emellertid inte likafullt förtrollande som i denna saga:

Historiernas ursprung: Det Magiska Mjödet

Det fanns en ung jättinna vid namn Gunnlod Suttungsdaughter. Hon var fyllig och väldigt vacker, men hon hade aldrig legat med någon man.

En dag hennes far, Jätten Suttung, anlände hem dragandes en vagn. Inuti i den var tre kar. Han vinka till sig Gunnlod över för att se dem. De var alla fyllda med en egendomlig vätska, färgen av mörk bärnsten.

’Vad är det?’ frågade Gunnlod.

’Magiskt Mjöd,’ sa Suttung.

’Vad menar du med magiskt?’ sa Gunnlod.

Suttung sa, ’Jag menar det om att någon dricker denna mjöd kommer finna att deras huvud exploderas av kunskap och storys om allt i hela världen.’

’Vem bryggde det?’ frågade Gunnlod.

’Fjalar och Galar,’ sa Suttung,’ två föraktliga dvärgar.’

Gunnlod sniffade och sa, ’Det stinker av gammalt och unket blod.’

’Det är blod från en man kallad Kvasir,’ sa Suttong. ’Gudarna dem själva skapade honom från deras egna spott, och formade honom till att bli visare än någon i alla av världar. Fjalar och Galar var så avundsjuka på hans talanger att dem mördade honom, stal hans blod och mixade det med honung. På detta vis, dem bryggde det Magiska Mjödet.’

’Hur fick du tag i det?’ frågade Gunnlod.

’Det är en lång historia,’ sa Suttong. ’Kommer du ihåg hur din morfar, Jätten Gilling, drunknade på sjön? Och hur, medan din mormor fortfarande sörjde honom, en kvarnsten föll på hennes huvud? Sanningen är att ingen av dessa tragedier hände av tillfällighet: Fjalar och Galar mördade dina farföräldrar också.’

’Så du tog revansch på dem?’

’Givetvis,’ sa Suttung. ’Jag slängde båda dvärgarna ner för en tvärbrant klippa. Men istället för att falla till sjöss och bli bortspolad iväg som jag tilltänkte, dem lilla råttorna landade på en skärgård och började fegt vädja om deras liv. Till slut kom vi överens om att slå till med en uppgörelse: Jag låter dem frigöras och i gengäld ger dem mig det Magiska Mjödet,’

’Har du smakat det?’ frågade Gunnlod.

’Nej,’ sa Suttong, ’Och jag kommer inte låta någon smaka det heller. Det är för värdefullt. Tills vidare, kommer jag bara att förvara det någonstans säkert, djupt inne i ett berg.’

’Men om mjödet är så värdefullt,’ sa Gunnlod, ’säkerligen är det en fara att om någon bryter sig in i berget och snor det. Vem ska du sätta där och vakta det?’

Och Suttung svarade, ’Du.’

Så han ledde den unga jättinnan långt ner genom hemliga tunnlar till en grotta i själva hjärtat av berget. Där han täljde henne en säng på en stenig kant och gav henne en hög av lent fårskinn för att täcka den. Han satte lampor för att brinna i springor runt de kalla klippväggarna. Han visade henne var färskvatten-springor läckte från taket, och gav henne tillräckligt med torra kex och saltat kött för att räcka i flera månader.

Slutligen, satte han tre fat av det Magiska Mjödet i mitten av golvet.

’Jag förbjuder dig till att någonsin vidröra faten,’ sa han. ’Och om någon hittar dig här, oavsett om det är jätte, man eller dvärg, ska du inte låta någon dricka ur det! Skydda mjödet med ditt liv.’

’Men…vad är poängen att äga den, om du inte använder mjödet eller inte ens ser det?’ Gunnlod frågade. Om någon annan hade varit i det ensamma ställe, hade dem hört förtvivlan i hennes röst.

’För att föröka min prestige, så klart,’ sa Suttung. Och med dem orden, vände han ryggen mot sin dotter, klev ut från grottan, förseglade upp entrén och skynda sig tillbaka ut i solskenet.

Hur lång tid tog det för den rara jättinnan att inte förtvina i den dystra, skuggiga ensamheten? Hur spenderade hon tiden där? Hade hon ull att spinna eller en vävstol att jobba med? Ingen kunde veta.

Men till sist vaknade hon upp från orolig slummer av ett underligt ljud, knarrandes och vridandes likt en borr borrandes genom trä. Snart gav detta bort till ett mjukt fräsande, kommande närmre och närmre. Till sist, från ett litet hål i stenväggen, en orm slingrade ut och stöta sig fram in i grottan.

Gunnlod skrek.

Ormen stegra upp, skaka sig själv – och plötsligt förvandlade sig till en stilig, kraftfullt byggd ung man.

Han pratade försiktigt, lugnandes bort Gunnlods rädsla. Efter ett tag, kom han till hennes sten säng, la sig ned bredvid henne och tog henne i sina armar.

Dem spenderade tre väldigt angenäma nätter tillsammans. Sen frågade mannen om han läkt hennes ensamhet, och hur vida hon älskade honom. Hon sa att han hade, och det gjorde hon.

’Då kan du ge mig en gåva?’ frågade han henne.

Hon sa att hon skulle vilja göra det, bara det att hon hade inget att erbjuda.

’Men det har du,’ sa han. ’Du har det Magiska Mjödet.’

’Jag kan inte ge dig det,’ sa hon. ’Jag har svurit till min fader att aldrig låta en enda droppe av det passera läpparna av en jätte, man eller dvärg.’

Han skrattade. ’Vilken jätte kan slinka igenom ett skruvhål? Vilken man kan form-skifta till en orm och tillbaka igen? Vilken dvärgs kan älska en jättinna så sött? Du kommer inte att bryta din ed, Gunnlod, för den som frågar om denna drink är en gud.’

Hon tittade igen på sin älskare – och såg nu att hans stiliga drag var inget mer än en illusion. Det var ett mörkt tomrum i hans ansikte där ett öga var borta. Där var klomärken på hans mantel där korpar har sovit.

Hon flämtade och darrade. ’Är det möjligt?’ viskade hon.

’Är du…Odin?’

’Låt mig smaka det, Gunnlod,’ sa han.

Hon vågade inte avböja. Men, desperat sökandes en väg att undvika hennes fars ilska, hon grinade, ’Bara tre fat till klunkar, Odin, jag ber dig – inget mer!’

Odin nickade.

Han grep tag i det första fatet och tömde det direkt i en mun. Han tog det andra fatet och gjorde likadant. Han tog det tredje fatet och tömde det här också i ett ensamt klunk.

Hans mun var översköljd med det Magiska Mjödet.

Gunnlod var hjälplös.

I mörkret, Odin verkade skimra. Men sen plötsligt förvandlade han sig själv igen – denna gång till en örn.

Berget dela upp sig, avslöjande en mörk, stjärnbeströdd himmel. Örnen reste sig.

Gunnlod såg inte mer.

I världen utanför, i den isiga ödemarken av Jätteland, Suttong fick syn på örnen. Han visste att det var Odin; han gissade att hans dotter hade blivit förförd och lurad.

Suttong hade också form-skiftande krafter; han också muterade till en örn-form. Sedan steg han upp in i himmelen, flygandes sin väg efter Odin, på väg mot Asgård, snabbt tätt därefter.

Gudarna såg dem båda kommandes. Dem skynda sig ut med ett stort kokkärl och placerade det i en öppen plats mitt ibland deras guldiga hallar. Medan Odin sjönk ner till land, fick han syn på kokkärlet och hällde ut det Magiska Mjödet i den.

Dock, i hans brådska, spillde han lite. Det droppa ner längs de stora hallarna som omgav Asgård, och från där föll likt dagg ner till vår egen sfär.

Dessa droppar av det Magiska Mjödet är det flytande fröna var från alla stora storys är födda.

’Oj oj oj. Gaukars hemmagjorda mjöd är gott men, det där magiska mjödet skulle man vilja få tag i,’ sa Erik den röde samtidigt som han tackade och tog emot Achrafs fina initiativ att gräva fram sådana fina historier som verkligen binder samman vikingarnas myter och sagor till en fängslande helhetsbild. Achraf blev nöjd över att sällskapet blev lika trollbundna av prosan som han själv!

Kap 16  

Direkt när Achraf blev accepterad av erik den röde att följa med på resan återvände han till Reykjavik snabbt för att samla sig och sluta upp med hans medresenärer från Färöarna till vänner som dessutom fick följa med, en samling av totalt 11 till manskapet som ju ursprungligen var med från början till Island men som var kvar i Reykjavik efter Achraf blivit farmare. Alla får följa med till Grönland, och alla lika exalterade över detta.

Men när han kom tillbaka till Reykjavik möttes han av en stor överraskning som skulle göra att resan vände tvärt till helt nya proportioner och innebörd, ingen mindre än hans bästa vän Pwyll Walsh, kelten till ginger, var tillbaka i staden. Det hade gått ungefär hela 1 år och 6 månader sen dem sågs sist. Achraf blev överlycklig och upprymd. Men till att döma av Pwylls ansiktsuttryck var han inte lika glad över att se Achraf, han såg nämligen lite bestört ut och skärrad.

’Du ska bara veta vad jag har gått igenom och stött på ute i den isländska vildmarken,’ sa Pwyll med skygg och försiktig ton i rösten och fortsatte vidare.’Det kommer nämligen sätta vår vänskap till prov och att våra liv kommer få en helt ny törn kan jag säkerligen säga, ja vi kommer helt enkelt skifta till att vara till rivaler jämtemot varandra.

Låt mig återge det spektakulära jag varit med om, inget annat än stött på heliga män och dem högsta av gudar;

När jag väl gav mig ut i den isländska vildmarken, bestiget ett par berg, passerat ett par parti av aktiva men icke-farliga vulkaner med dessutom en vild Islands-häst som lyckades tämja, dröjde det inte länge förrän jag fick användning av den magiska staven till Islandsspat. Ett ljus från staven riktades mot ett bländade form av ljussken och spektakel lite dovt där ute i horisonten. När jag kom närmare ljuset och vägleddes med staven dit hjälpt av den magnetiska solstenen längst uppe på den, kunde jag slutligen urskilja en reslig figur till man som satt högt och resligt på en stor upphöjd tron svävandes i luften. Direkt förbryllad av min syn kunde jag inget annat än rent instinktivt böja mig på knäna inför ett sådant skådespel;

’Jag är St. Brendan Navigören, 93 år gammal helig man till munk och schaman som har kontakt med gudarna. Vi har väntat på dig och är efterlängtad. Du är kallad av de mäktiga andemakterna som styr människoaffärerna och ska nämligen ut på ett stort äventyr, men till ett stort pris som vänder ut och in på det hela och verkligen sätter gnista, heder, geist och allt vad det heter för att göra det så spännande och medryckande som möjligt. Nå, för att komma till punkt, ingen annan än din bäste vän Achraf Hakimi kommer vara din konkurrent till fiende och antagonist. Jag tillsammans med högsta gudarna och resterande varelser har nämligen sytt ihop en gloriösa- expedition för att belysa och stoltsera vad som mest kännetecknar den universella vikinga-anden, upptäckts-makeri i form heroiska, episka och äventyrslysten seglingar med båt och vandringar i nya oupptäckta världar!

’Bara så du verkligen förstår innebörden och allvaret av detta och nöter in! Jag tillsammans med dem stora aktade gudarna, fortsatte St. Brendan Navigören, har rådslagit oss tillsammans för detta; du Pwyll Walsh och Achraf Hakimi ska, som sagt men tåls att upprepa och betonas, tävlas mot varandra i detta syfte att ge sig ut på en mäktig, och jag säger det igen, expedition för att vittna och prisa om denna upphöjda unika vikingatid,’

Samtidigt som Brendan kommunicera detta började hans ansikte lysas upp av gyllene guldigt ljus och i bakgrunden en skepnad av en stor halo-ring i alla regnbågens färger, och i samma veva amplifiera i växlande ljussken. Det hela spektaklet var en förhandsvisning av vad som komma skulle, gudarna med hjälp av Brendans schaman-färdigheter samlade sig för ett startskott att uttrycka sig i dundrade åskliknande poesi för att officiellt samtycka om att expeditions-tävlingen var i snart full gång! Vinnaren av den här utmaningen kommer i sin rätt att tillträda in gudarnas värld Valhalla, där tillsamman med Odin, Tor och alla andra vikinga-gudar till filurer ha en fin plats att stoltsera med, fester och brölande i massiv tillställning och evig ärofylld plats i evigheternas sfärer!:

Alla som komma till Odins boning

Känna igen den genast

Sköldtäkt, med spjut och sparrar, är huset

Bänkar strödda med brynjor

Alla som komma till Odins boning

Känna igen den genast

Det hänger en varg öster om porten

En örn sitter lutad däröver

Möt mig i Valhalla

När striden är färdig

Gråten av fiender länge dräpta

Har bleknats en och en

Håll min hand, modiga broder

Såsom vår prakt krönt i blod

Svärdet träffar djupt men ännu

Våra själar kommer stiga över leran

Å krigare, vårt öde var

Att falla i främmande länder

Inuti våra ådror flyter floder egendomligt

Våra munnar strömmar fram med sand

Vi fruktar inte det bittra mörkret

Som dansar vals runt våra ögon

Håll min hand, kära broder

Ledda av valkyriorna kommer vi dö

Vi marscherar framåt mot gyllene sköldar

Att strida under brinnande solar

Möt mig i Valhalla

När striden är vunnen

Hör

Odin kallar mig från Valhalla

Det är dags nu

För att ta min plats

Bredvid Allfadern

Jag har gjort min plikt

Kämpat för det rätta

Kämpat in i döden

Nu kallar han på mig

Allfadern

Å VALKYRIORER HÄMTA HEM HJÄLTARNA

FÖR ATT ANSLUTA VALHALLA DRÖMMANDES

Efter att Brendan uttryckt sig på det viset tillsammans i ceremoni med gudarna började figurer gestalta sig bakom honom och träda fram, 7 kelter till gringos framträdde.

’Dem här kommer göra dig till sällskap på resan Pwyll och kommer att behövas i jämsides mot dem jädrans norrmännen. Island är vårt hem från början och vi ska också bereda ut oss på haven och fjärran land mot dem förbaskade norrmännen. Erik den röde och hans son Leif Eriksson kommer få en ordentlig kamp i detta racet!

 Kap 17

Efter att Achraf stött på Pwyll i Reykjavik igen och hört hans historia både chockad och ivrig, var det bara att vända ryggen mot Pwyll och bege sig till Gaukars farm igen för att möta upp Leif och Erik. Väl där framme ridandes med en islandshäst han fått i Reykjavik anlände han förbryllad och häpen till trion av far och son, Erik den röde och Leif Eriksson. Men desto mindre vetandes var trion redan förberedda av vad som var på gång. Dem hade nämligen fått besök av ingen mindre än en så kallad Völva, en annan typ av schaman jämförelsevis med St. Brendan. Jodå, all händelseförlopp sker synkat och följs upp detaljerat! Völvan kom oväntat i sitt besök när denna knacka dörr så sent som i förgår. En völva är en kvinna som kan tolka gudarnas vilja. En sejderska helt enkelt, en slags spåkvinna som kan se in i framtiden. Konsten att sejda är en gudomlig gåva som Freja lärde ut till Odin och asarna.

’Hur som helst’, sa Erik den röde. ’Völvan gjorde en stilig entré när hon i sitt mystiska framträdande klev in i vårt kära Gaukars farmarhus. Hon bar på en så kallad völr och hade en ståtlig mantel på sig. En völr är en trollstav och det var med hjälp av staven som hon kunde spå. Ordet ”völva” betyder också ”stavbärerska”. Den bedårande manteln som hon hade på sig var tjusig. Den var blå och täckt av stenar. Håret doldes under en hätta av lammskinn, fodrad med vitt kattskinn. Även vantarna var fodrade med kattskinn. Katter var de djur som enligt traditionen drog gudinnan Freja i hennes vagn så det var inte så konstigt.’

’Nåväl’, fortsatte Erik.’ Jag, i ren gästfrihet erbjöd henne lite mjöd, men hon tackade nej och istället skiftade till ett translikt tillstånd och började med en ceremoni för att kalla fram något guda-väsen, som hon i sin spådom förklarade hade ett meddelande och budskap till mig och Leif. Hon behövde hjälp med att komma i trans. Någon måste sjunga vårdlockssången med henne, annars kunde hon inte komma i kontakt med sina hjälp-andar. Så jag och Leif fick instruktioner till sången och vi båda började sjunga för full hals. Plötsligt började det började skaka inne i vårt farmhus likt ett mindre vulkanutbrott som ständigt sker på ön, men icke så fallet utan det var all-fadern Odin som började gestalta sig med dunder och brak! Som du själv vet Achraf med din skaldkunskap, så är ju Odin/Oden den högsta av gudarna i nordisk mytologi, han har ju druckit av vishetens källa därav av hans enögdhet som han offrade för att få klunka i sig den så kallade Mimers brun. Därav kallad bland annat vishetens gud. Oden är också skaldekonstens gud och han talar alltid på vers. Så nu, här på Gaukars stillsamma farm av alla ställen, började denna överväldigande, praktfulla och storslagna varelse börja vråla ut verser i sin höga ton rakt emot oss med vårt mjöd skakandes i våra händer, dock inte ska sägas med det Magiska Mjödet som Oden själv druckit ur som du själv så fint berättat om Achraf. Och till sak, som du redan fått information av innan du kom hit till Gaukar igen från av din så kallade vän Pwyll Walsch, Oden började som sagt bröla i form av en Havamal, ”den höges sång”;         

-’Var hälsade Erik och Leif! Jag är den enögda Allfadern som kallar er uppmärksamhet! Vid det här laget är ni redan upplysta om den kommande storartade expeditionen. Den betyder mycket för mig så låt mig dela med mig av min egna upphöjdhet som sätter det hela i stång och klang med en helig historia om hur jag van runorna. En ståtlig anekdot som sätter vikingarnas arv i än mer hög aktning inför expeditionen! Låt runorna tala!

Vem gav sig iväg

genom vild skog och ödemark

att spjuta sin egen själ vid det rutten-rotade trädet?

Bara Korp Guden,

Härskare över Asgård:

Oden All-Fadern, herre över de dräpta.

Varför gick han dit

storm piskandes i ensamhet

Vad sökte han där, vad gjorde han?

Symboler han längtade efter,

yttrande utskuren i tystnad

tankar dragna i linjer, hemligheter och trollformler

Han hängde sig själv, dinglandes,

spjutade sig, svälte sig själv,

kastade sitt eget offer, svingade sig från trädet

Hur länge hängde han där,

längtandes, hungrig

piskad död av vinden i kylan, gränslös dysterhet?

Nio nätter han led,

törst-sveda, utsvulten

skrikandes genom stormar, brottandes med döden.

Vem tog hans uppoffring,

och svarade hans böner?

Vem drack hans blod genom dem nio nätterna?

Oden han själv

både gav och förbrukade blod,

förlora sig själv, fann sig själv,

sträckandes och gripandes

tills kunskapen kom.

Vad hittade han där

hängandes i mörkret,

döendes, levererad på det rutten-rotade trädet?

Från ett snitt kom många ord,

från en fläck, många tecken,

från en handling gjordes mycket…

Nio sånger sjungandes mjukt,

blodgivande trolldom,

symboler och runor.

Och sen, vad om All-Fader,

själv-dödad och pånyttfödd,

vid slutet av dem nio nätterna på det offrade trädet?

Hans stridigheter bringade helande,

sorg skapade frihet,

fienders knivar stupade, pilbågar slagna tillbaka

Han var pånyttfödd som run-mästaren,

charm-sångare,

vind dämpare,

snidare av meddelanden,

omintetgöra häxor,

vinnare av älskare,

släckare av eldar,

stillare av hav.

Kom ihåg hur runorna var vunna:

rista i dem noggrant.

Uppoffra generöst.

Berätta historier med sanningshalt.

För alla gåvor söker en rättvis återvändo.

Och rätt som det var försvann Oden från sällskapets åsyn med ett rappt klapp av Völvan och avsluta transtillståndet. Achraf kunde inte bärga sig. Han var i fullständig beundran och lite chockad över Odens uppbrusande skådespel! Men framför allt var han så euforisk och salig över en sak som han inte riktigt smält än och landat i. Gudarna finns på riktigt som gjort ett så stort avtryck på Achraf med hans iver och frenesi med allt som har med nordisk mytologi att göra. Han kunde inte heller fatta att han snart ska ut på sitt livs största äventyr, dessutom ivägsänd av gudarna själva!

Kap 18

Undrar om det finns dvärgar, jättar eller rentav drakar också? Ja drakar tänkte Achraf, det skulle vara något att dräpa. Som Fafnir, en drake som i nordisk mytologi, som Achraf blivit så expert på vid det här laget, Fafnir vaktade en fantastisk skatt. Han var från början en dvärg, som hade förvandlat sig till en drake just för att vakta skatten. Draken kunde både spruta eld, flyga och döda med sin blick. En man vid namn Sigurd dräpte just draken Fafnir och kom över skatten. Skatten innehöll bland annat den magiska ringen Andvaranaut som gjorde sin ägare rik. Andvare var från början en stormrik dvärg, som också kunde förvandla sig till djur. Guden Loke, som bodde i Asgård med dem andra gudarna, gav sig av och lyckades fånga Andvare när han var en gädda. Han tog dvärgens guld som betalning för att släppa honom fri. Men Andvare försökte smussla undan en magisk guldring. Det såg Loke och krävde även denna. Då uttalade Andvare en förbannelse över hela skatten, och särskilt ringen. Den som ägde Andvares guld skulle alltid drabbas av död och olycka. Till slut, som sagt, dödades Fafnir av Sigurd Fafnesebane med svärdet Gram, och som på så vis tillskansade drakens skatt men sket i ringen. När Sigurd sedan tillredde Fafnirs hjärta över en öppen eld, svedda han fingret och sög på det. Därmed höll han universell kunskap och kunde till exempel förstå fåglarnas tal.

All denna förhistoria om drakar som han fått från Prosa-Eddan tänkte Achraf på medans han fortfarande var som hänryckt över allt som skett runt omkring honom. Han kände att han var gjuten och ämnad för en betydande hjälteroll i allt detta runt omkring Vikinga-tiden. Och som i sin expertis i nordisk mytologi som han så tidigt redan på Färöarna blivit betagen av kunde han inte låta bli att läsa ett stycke från Prosa-Eddan inför Erik och Leif ännu en gång;

Förbannelsen om Andvaris ring

’Odin skickade genast iväg Loke

in i landet till dem Mörka Alverna.

Där fann han dvärgen Andvari,

Som hade tagit formen till en fisk i vattnet.

Loke fångade honom i sina händer och hotade att döda honom

om inte han betalade en lösensumma

med all hans guld som han förvara i grottan.

Så de gick till dvärgens grotta och

Andvari tog fram allt guld han hade,

och det var stora rikedomar.

Dvärgen försökte dölja

en liten guldring under hans hand –

men Loke såg den och beordrade honom att lämna över den.

Dvärgen bad honom att inte ta ringen,

sägandes om han behöll den,

denna ring skulle producera ny förmögenhet.

Loke svarade att dvärgen inte kunde behålla någonting,

och han tog ringen från honom.

Hur som helst, när han gick ut, dvärgen svor en förbannelse över ringen

till att bringa död och undergång till alla som ägde den.’

  Kap 19

Hastigt kom en både skrämmande och överväldigande känsla över Achraf. Han tänkte tillbaka på sitt ursprung och hur långt han ofattbart kommit sedan Berserker-vikingarna attackerade hans lilla by och familj i Marocko. Familj ja, undrar hur mor Hakima mår på Färöarna. Achrhaf saknar henne och hoppas hon fortsättningsvis har det bra i sin stadgande på den lilla ön. Undrar hur mor hade tänkt om hur sin son Achraf avancerat och livskurs tagit fart med allt runtomkring med gudar, högståendevis position i Islands samhälle och allt vad det heter. Helt sjukt ju. Hon saknar nog mig också. Och då slog det honom lite när tänkte tillbaka på det fasansfulla mötet med vikingarna i hans barndomshem på Marockos kust, han har knappt alls stött på krigar-vikingar. Men han har läst om det i Eddan och det hade ju också sin plats i Vikingavärlden. Achraf blev vettskrämda av dem i ung ålder. Oden var också faktiskt krigarnas gud och då anknöt Acrhaf som vanligt med en liten passande anekdot i psyke och själ till historielektion om just vikingar- krigarna;

Vikingarnas främsta krigare kallas för bärsärkar efter som dessa kämpar har en sällsam förmåga att försätta sig i ett tillstånd av extas. Då ökade de avsevärt sin stridslust och de blev dessutom till synes opåverkade av skador eller sår. Detta skräckinjagande kamptillstånd kallas för bärsärksgång. Det som utmärker bärsärkarna är deras sedvänja att sjunga suggestiva, kampeggande och fasansfulla galdersånger under sina sköldar, vilket kallas ”att bita i skölden”. Dessutom är bärsärkarna berömda för sina vältränade kroppar och den övermänskliga styrkan. Ja så pass att ibland dem till och med iklär sig i ett rovdjurs skepnad och ger ifrån sig djuriska läten. Som en varg eller björns rovlystnad, vilket symboliserade förstås stor kraft och stridsduglighet. Allt för att egga upp sina kära stridskamrater till strid!  

Det var just denna typ av krigskonster och till mytomspunna elitsoldater som Achraf stötte på som barn och blev livrädd av. Men det hände inte bara i Marocko under den tidpunkten. Det skedde förskräckliga raider på många andra ställen också. Till exempel ett kloster på den heliga ön Lindisfarne. Där fick verkligen engelsmännen känna på ”nordbornas raseri”. Dem attackerade kyrkan St Cuthbert i Lindisfarne 793 och sände en chockvåg genom Europa. Plundringen var total. Allt av värde stals. Yngre munkar togs som slavar. Resten slogs ihjäl. Munkarna föll på knä framför altaret och bad. Inga böner hjälpte. De byggnader som var av trä brändes. Tog alla skatter från kyrkan. Vissa kastade dem i sjön för att drunkna. Men några överlevde och nedtecknade det hela på en ’Domedags sten’. Föreställandes utskuren i sten hela attacken. Man brukar säga att det här är det allra första anfallet av vikingar ute i Europa även om det hade förekommit anfall tidigare. Men just för att det finns en anteckning, en text som någon har skrivit om det här, så brukar man säga att det är just den här dagen, just det här året som vikingatiden börjar.

Lustigt tänkte Achraf. Att en sådan hedrande och glansfull tidsepok, som det senare blev, började så kaotiskt och våldsamt. Men jag antar, allt måste ha en någon start och prolog, för att sedan nå en vändpunkt.        

En annan typ av tidig färd, när vi nu ändå är inne på det spåret, värt att nämna var en vikinga-hövding som erövrade Italien med list.

Vikingarna blev nämligen alltmer ambitiösa. Björn Järnsida, en dansk hövdingason som plundrat de västfrankiska kusterna, nöjde sig inte med Nordeuropa. På andra sidan Frankerriket, vid Medelhavet, fanns städer som var ännu rikare än de platser vikingarna dittills besökt. Med 632 skepp och en armé på drygt 6000 man satte Björn Järnsida kurs mot Medelhavet och det självaste mäktiga Rom. Under sin plundringsfärd fyllde han skeppen med guld, silver och slavar, som skulle säljas på marknader i Skandinavien. Efter ett år kom flottan hem, och vikingarna hyllades som hjältar – trots att de inte nått Rom. 

Björn Järnsidas vikingafärd skulle komma att bli den sista stora plundringsresan i Medelhavet. I slutet av 800-talet lyckades frankerna sätta stopp för hotet från norr. Långsamt övergav vikingarna sin krigarkultur, och en ny typ av nordbo började segla mot främmande kuster. Nu var de inte klädda i brynja och bar inga yxor i händerna – i stället var de utrustade med handelsvaror och silver. Och lägg till därtill en annan motivation också, segla kors och tvärs med skepp i upptäcktsmakeri.

Och det var just den andan som Achraf klev in i så småningom, övergivandet av krigarkulturen och istället omfamna det nya tänket och tongång.            

 Kap 20

Efter att trion till främsta besättningsmän i den redan förbereda avancerade drakbåten på ett riktigt norskt vis, började dem så smått spåna vidare på vad som händer härnäst. Gudarna förser ledtrådar och hjälp, men gör givetvis inte det verkliga jobbet med reseruttar och så vidare. Alldeles snart var det att ge sig iväg. Men då kom plötsligt den temperamentsfulla Erik den Röde, ja rentav hetsiga och livliga man, med ett oväntat drag och ess i rockärmen inför Achraf.

’Vi skiter i att återvända till Grönland som tidigare planerat, vi har ju redan varit där och det finns inget vidare nytt att upptäcka, framför allt är det inget läge att kolonisera Grönland än mer då det redan nu efter upptäckten finns norrmän där.’

Han vände istället blicken emot Leif med en nickande gest som började återberätta;  

’Jag vet nämligen ett land bortom Grönland som vi kan sätta segel mot, inget mindre än Vinland eller bortom det också. Det känner inte kelterna till om. Låt mig berätta och återge vad jag vet om detta i form av en historia jag är bekant med och varit själv delaktig i, sa Leif med ett flinande ansiktsuttryck precis som han hade något att dölja och hade något lurt på gång. Jo men visst hade han det. Han hade banne mig redan varit en sväng även utanför Grönlands också. Gissa vilket! Nej då, det är inget jätte-allvarligt utan helt enkelt ett äventyr till erfarenhet och förhistoria som dem givetvis ville förtälja inför Achraf, som älskar allt som har med vikingautflykter att göra! Jodå, alla historier är sammankopplade till en enhet med olika oväntade och sensationella tvistar och törns, helt enkelt en helhetsöversikt över alla events. Leif kom med en sådan rafflande variant till surpris och började berätta inför Acrhaf;

’Det var en isländsk sjökapten vid namn Thorfinn Karsle Finn. En sommar anlände han till Trondheim med en last av lyxiga pälsar och fat med fint vin. Detta var en väldigt ovanlig kombination; för som alla vet, det bästa pälsarna kommer från långt uppe i norr – varav vindruvorna för att göra vin växer bara i söder. Naturligtvis var hans kunder nyfikna var han hade införskaffat denna typ av ovanlig blandning av varor. Hans svar var helt extraordinärt. Han påstod att dem kom från ett idylliskt land som ingen aldrig har hört från förut, placerad precis på kanten av världen.

’Vilda vindruvor växer där överallt,’ sa han ’större och saftigare än du kan föreställa dig. På grund av det, kallas det för Vinland.’ Vinland? Hans kunder hade det svårt att tro på att ett sådant ställe faktiskt existerade. Dem krävde att få veta om han verkligen hade varit där.’ Jag har säkerligen varit det,’ sa han. Sedan lanserade han in i en detaljerad förklaring:

För ett par år sedan (sa Thorfinn Karslefin) seglade han ut väster för att bedriva handel på Grönland. Ni har kanske hört att ett par isländska familjer nyligen emigrerat dit. Det är ett vilt ställe och ganska avlägset, och dess interiör är obeboelig för att den är permanent täckt av is; men det är bra betesmark i vissa av områden längs västkusten.

Andra köpmän har varit därute före honom, säljandes grönlänningarna dom varje dags varor som dem inte kan producera själv på grund av det hårda klimatet. Dem bedrev byteshandel mot den lokala befolkningens jaktproducering – pälsar, valross elfenben och så vidare – allt i väldigt hög kvalité. Det lät som ett utmärkt tillfälle att ha utrymme för ett par värdefulla gods att sälja vidare.

Det är bara en månad eller två varje sommar som det är säkert för skepp att göra resan till Grönland. Thorfinn var dum nog att ge sig ut ganska så nära till slutet av den här perioden, och när han väl anlände till den närmsta bosättningen, havet var redan fullt av isberg. Så Thorfinn var strandsatt där över hela vintern.

Han lyckades dock att finna gästfrihet på Brattahlid Farm vid Eriksfjord. Den tillhör en man känd som Leif the Lucky, son av Erik den Röde. Jag antar att ni hört om denna Erik? Han var mannen som upptäckte Grönland och ledde det första kolonisterna hit. I hans ungdom var han en våldsam bråkmakare, två gånger ställd som bandit på grund av mord, men han lugnade ner sig till slut. Leif själv var helt och hållet annorlunda jämtemot hans fader, han är väldigt generös och lätt att tycka om, och han erbjuder öppet hus till alla som behöver husrum.

Detta sa Leif med glimten i ögat då både Erik och den resterande hopen av expedition – lads lyssnade. Speciellt Erik höll med om att han lugnat ner sig tänkte han konstaterande. Vad man var upphetsad och okontrollerad i sin ungdom, särskilt för en rastlöst otålig spänningssökare likt honom själv. ’ Men det gick ju bra till slut, jag upptäckte trots allt Grönland, skanderade Erik ”Den röde” stolt! ,’

’Mer om Vinland’ prisade Achraf storyn, starkt intresserad om detta nya land han så småningom, förhoppningsvis, en vacker dag själv kommer besöka om allt går väl ute till havs, med tanke på alla isberg som gör det osäkert.

’Låt mig berätta vidare om Vinland och allt runt omkring’ sa Leif spänningslysten medans lyssnarna nickade medgivande.

När Thorfinn anlände på min farm, var en av mina permanenta gäster min svägerska, Gudrid. Olyckligtvis har hon blivit änka två gånger, men hon var fortfarande ung och söt, en underbart optimistisk kvinna med smak av äventyr. Thorfinn fortfarande en singel man, och redan från början klickade det emellan dem båda. Direkt efter Julfesten så gifte dom sig!

På den tidpunkten var det mycket ivrigt snack runt omkring Eriskfjord om en mystiskt beläget land som låg ännu längre väst över havet från Grönland. An naturen, Thorfinn ville veta allt om det.

’Det var upptäckt av Bjarni Herjolfson,’ sa Gudrid till honom, ’ en isländsk köpman. Han var på sin väg att besöka sina föräldrar på Grönland när en storm blåste honom ur kurs, och sedan efter det kom det dimma och blev vindstilla. När väl vädret slutligen lagt sig och klarnat, fann han sig drivandes ner en konstig kust av frodiga kullar och träd. Han stannade inte för att utforskade för att han var desperat att nå Grönland innan vintern slog in. När han så småningom anlände tillbaka till Grönland och pratade om vad han sett, ingen trodde på honom, folk antog att det dåliga vädret gjorde att hans hela besättning hade hallucinerat.

Men Bjarne insisterade att det var sant.

Och då började plötsligt Leif ”The Lucky” Eriksson höja tonen och klang i sitt berättande;’ Det är då jag träder in i storyn,’ gormade Leif!

Den följande sommaren tog jag slag i sak och anordnade en expedition dit!

’Så lät mig nu berätta för er storyn från mitt eget perspektiv gott folk,’.

Håll i hatten!

När samlingen av lyssnare hörde den här oväntade törnen blev dem slagna av spänning. Nu blir det intressant.’ Låt oss höra din historia till äventyr till Vinland käre Leif!

’Jamen visst, då kör vi,’ sa Leif något mer avspänd och cool än dem kommande lyssnarna.

’Landet existerar absolut och det verkar vara stort. Jag och mitt crews första anblick var dock inte väldigt lovande: torftiga klippor, plattor av sten och glaciärer, precis som i vildmarken nord om här. Men vi seglade vidare uppskattningsvis söderut, följande kusten en lång väg neråt. Så småningom skiftade landskapet till grönt och sedan efter det blev det bättre och bättre: rika betesmarker, skog och stora rusande floder. Vi landsteg, tittade oss omkring och hjälpte oss själva genom massor av timmer. Sedan noterade vi att det var vilda vinstockar till klätterväxter växandes överallt, bokstavligen täckandes på alla håll och kanter med vindruvor. På grund av det, namngav jag landet till Vinland. Det är ett underbart ställe: till och med daggen är så sött som honung.’

Det var nästan för bra för att vara sant, så vi gjorde ett försök att bosätta oss där. Trots allt, floderna och sjöarna myllrade av fiskar, det var massor av ätbara bär redo för plockning och djur som vi aldrig sett förut, som den majestätiska valrossen med sina ståtliga elfenben. Så vi helt enkelt byggde ett par skyl och spenderade vintern där. Klimatet var milt just då, ingen bitande kyla och isiga vindar så mycket där vi belägrade oss. Så det gick väldigt bra, inga problem alls!

En sak bara dock, vi alla antog att Vinland var obebodd innan vi kom – men det var det inte. Folk liknandes jägarna långt uppe i norr, dem så kallade Skrälingarna. Dem är ganska konstiga och deras utrustning väldigt rå och enkel, men desto mer aggressiva. En gång åkte jag och några kompanjoner ut för att utforska runt kusten och fick syn på ett par Skrälingar. Det blev lite små-konfrontationer emellanåt, men på det hela var det stor lugn och överenskommelser till mångt och mycket. Till exempel var Skrälingarna inte alls familjära med nötkreatur. Så vi erbjöd dem lite mjölk och ost. Och i sin tur fick vi tillbaka massor av värdefull päls. Allt blev fint och utan trubbel.

Efter att Leif berättat om den oväntade och till viss mån hemlighetsfulla expeditionen han gav sig an på var lyssnarna full av beundran och vördnad. Dock med lite frågetecknen kvarstående, speciellt från Achrafs håll;

’ Var ska vi åka härnäst undrade Achraf, tillbaka till Vinland som du redan varit eller utforska andra ställen på annat håll?

’ Vinland är vårt och redan ockuperat och varit delaktigt upptäckta av oss, det vet Gudarna själva om så kelterna till gingers får söka sig någon annanstans. Vinland tillhör allaredan oss, så jag skulle föreslå att resa oss på annat håll, var det nu kan vara har jag ingen aning om.

’Jag skulle i och för sig själv vilja besöka vindruvornas och Skrälingarnas land, men jag antar att jag får vänta med det. En annan gång kanske, för jag håller med dig Leif ”The Lucky ” Eriksson. Låt oss anta uppdraget att utforska mer oupptäckta länder bortom både Grönland och Vinland härifrån Island! Bäst att göra det illa kvickt för vi vet inte vad Pwylls och hans gäng har för nästa drag. Inget är givet till förhand vad Gudarna ger för betyg och belöning på både lägrens i sig unika vändpunkter och avgörande lägen under tävlingens gång. Vi är i Allfaderns Odin och kompanis omdömen om vem som får göra inträde i Valhalla till sist och vilken av de både expeditionerna som upphöjs mest!

 Kap 21

När Pwyll var tillbaka i Reykjavik efter att stött på Achraf och densamma återvänt till Gaukars farm där han, Leif och Erik kommer ha sin utgångsposition för att bege sig ut med deras avancerade lång-drake båt, så samlade sig Pwyll och hans gäng till kelter nära kusten vid Reykjavik för att gå igenom vad som väntar härnäst. Pwyll tog tonen inför sällskapet;

’Vi har fått instruktioner av ingen mindre än St Brendan om vart vi först ska resa och belägra oss i dess första skeende. Han överförde det till mig snabbt, besparande det muntliga, i form av telekinesiskt tankeöverföring likt en riktigt mästar-munk med gudomlig kontakt till det högsta av andliga världar. Förutom jag och ni andra 7 medpassagerare så har st Brendan anordnat en mycket viktig detalj som kommer vara till stor hjälp. Hör och häpna, astronomen och geografören Dicuil, som har bott tillsammans med st Brendan all dessa år. Han kommer att notera, föra protokoll och vara sysselsatt med att göra kartor om den nya världen. Helt enkelt en riktig navigatör och dessutom mycket lärd man med diverse kunskaper likt en sann vetenskapsman för sin tid. Och inte nog med det, en keltisk shaman kommer också göra sällskap. Allt för att både skydda och ta hjälp mot diverse andar kommer vara till stor hjälp. Stora konstraster till skillnad från vetenskapsmannen Dicuil, och den religiösa shamanen vid namn Fionn! Både nödvändiga och maffiga för att göra resan en succé!

Men för att återknyta till vad en keltisk shaman är för något till skillnad från en vikinga-völva som har kontakt med deras gudomliga epos, jodå alla delar av världen har sina unika panteon och världsbilder till rika konstraster, därav även faktiskt inkluderad St Brendans icke-traditionella kristna mysticism. Jojomänsan, alla delar av dem gudomliga väsen kolliderar och står i strid med varandra på ett glimten i ögat vis. Olika kulturer i världsarvet helt enkelt!

Men just det, återupptagandet hur en keltisk shaman fungerar som Pwyll ska få sällskap av;

Deras kosmos består av tre världar; Undre Världen, Övre Världen och Mitt Världen.

Alla dessa tre världar är sammankopplade med det stora trädet, det så kallade Livets Träd.

Rotad i den undre sfären, dess stam sträcker ut sig uppåt, genom mitt världen, och in i den övre världen där dess grenar håller upp stjärnorna, solen och månen. Och det vad Fionn gör för att träda in den världen är att hamna i ett transliknande tillstånd för att kommunicera med den här så kallade Andre Världen, inget mindre än den antika kelternas ande värld. För shamanism är trots allt den äldsta utförandet av andlighet känd till mänskligheten.

Och nu till det häftiga som Fionn kan göra, Shapeshifta. Det vill säga förmågan att samtidigt vara en del av olika verkligheter och tillvaro utan att lämna den vanliga världen. Fionn kommer helt enkelt kunna förvandla sig till ett djur eller annan varelse för att sedan återvända till sig själv med ny dyrbar helig kunskap att integrera.

Efter att Pwyll berättat det här för den samlingen lyssnandes med veneration lämnade han över ordet kortfattat till Fionn för att peppa inför avresan;

’Tillåt mig att återge lite passande poesi med hänvisning till mitt kall på resan:

Jag är vinden som blåser tvärs över sjön

Jag är vågorna av det djupa

Jag är vrålet av havet

Jag är höken på klippan

Jag är strålen av solskenet

Jag är den grönaste av plantor

Jag är den vilda galten

Jag är salamandern i floden

Jag är sjön på slättlandet

Jag är ordet av kunskap

Jag är spetsen av spjutet

Jag kan skifta min form likt en gud

’Här kommer ännu en dikt som faktiskt härstammar från fadern av keltisk shamanism som jag är bekant med, ingen mindre än barden Taliesin:

Jag har varit i många former

Jag har varit ett smalt blad på ett svärd

Jag har varit en droppe i luften

Jag har varit en lysande stjärna

Jag har varit ett ord i en bok

Jag har varit en örn

Jag har varit en båt på sjön

Jag har varit en stränga på en harpa

Jag har varit förtrollad ett år till skummet av vattnet

Det finns ingenting jag inte varit

När Fionn citerat färdigt poesin tog Pwyll åter ordet:

’Jag har en sista grej att förtälja som kommer sätta ännu mer gnista till resan. Det är vad jag återberättar som St Brendan har kommunicerat med gudarna som inte har upplysts än.

Inget mindre än folket av gudinnan Danu vill hälsa och önska lycka till! I irländsk keltisk mytologi är dem en av de stora antika stammarna av Irland och var den irländska rasen av Gudar. Vars centralfigur var gudinnan Danu. Dem reste på ett stort moln till landet som senare skulle kallas Irland och bosatte sig där. Vissa åkte också upp på ett berg av svävande skepp i skyn och skymde solen i tre dagar, därav uttrycket; från dimman dem uppenbarade sig.

För att ta upp på nytt något som jag själv varit med om. Så nyligen som slaget vid Clontraf i Dublin hade folket av gudinnan Danu, även kallad The Thuata De Danaan, en viktig roll i krigsföring. Där bland annat sagofigurer i form av kvinnor med magisk kraft hjälpte till och påverkade utgången. För det irländska folket var gudinnan Danu och hennes folk en odiskutabel del av deras tillvaro och var i stor högaktning. Där Danu och gänget bidrog mycket med hantverk i form av musik, poesi, martialiska, kunskap, visdom och som sagt magi. Just ’dan’ i antik irländska betyder allt detta. Högst skickliga och bringade även fram fyra ståtliga skatter som personifiera deras makt och färdigheter. Den första var Lia Fail ’Stenen av Fal’ vilket skulle skrika när en sann Kung av Irland stod på den. Den var senare placerad på Kullen av Tara, sätet på Hög-Kungarna av Irland. Den andra skatten var det ’Magiska Svärdet av Nuadha’, vilket var kapabel att bara vålla dödliga slag när använt. Den tredje skatten var ’Spjutet av Sol-Guden Lugh’, berömd för sin precision när använt. Den sista skatten var ’Grytan av Daghda’ från vilken ändlös tillförsel av mat utkom.

Jag fick ju till viss del kännas vid mitt sanna kulturarv när Hög-Kungen Brian Boru befriade mig som slav av vikingarna när dessa hade erövrat Dublin. Sannerligen, ’Stenen av Fal’ skrek högt när Brian Boru sedan stod på den. Och så här i efterhand när allt blivit stillsamt och fridfullt, från alla partners håll, så är slutsatsen att jag fått erfara dem bästa av två världar till en unison helhetsblick, Kelt-Viking anda!         

’Och nu, fortsatte Pwyll inför Fionn, Dicul och resterande kelter, har ödet bestämt att jag, Pwyll Walsch, har återfötts med den praktfulla gudinnan och modern av dem irländska gudarna Danu i mig för att bevittna om den ack så ståtliga irländska keltisk mythos. Danu har även aspekter av en krigargudinna och kommer hjälpa mig med eventuella faror och konfrontationer väl ute på farliga äventyr, då i anden givetvis när nöden kallar. Kan ni tänka er; den här resan till tripp med medtävlande Achraf har fått stor uppmärksamhet i gudarnas värld som väldigt gärna vill bidra. Både Oden och Danus gäng vill tjäna till åt både konstellationers vägnar. Ja det har helt enkelt sänt ut eko i så väl som människornas och gudarnas värld! Och lägg därtill, med glimten i ögat.

 Kap 22

Tillbaka på Gaukars farm med Leif, Erik och Achraf i full beredelse inför resan och dividerade var dem egentligen skulle åka bortom Grönland och Vinland, fick dem oväntat besök.  Dem satt inomhus på farmen och delade på en måltid tillsammans med en av det finaste kvalitetsmjöd när det plötsligt bankade på dörren. När Achraf gick till dörren och öppnade fick han genast realisationen om vart, som har varit ovisst, nästa resa skulle ta sig bara genom att glo på figuren i sin aura och förmedlande av information. En stor till rödlätt ansikte och skägg med axlar som en oxe – ingen annan Thor jätte-slaktaren, passande nog också besökandes en farm, han är ju också böndernas och trälarnas gud, helt enkelt en okomplicerad person och dyrkades främst av enkelt folk, trots sitt maffiga och pompösa utseende. En väldigt populär gud i Vikinga-världen med sitt epitet och attribut, den som bringar ordning ur kaos och kallas "Mänsklighetens beskyddare".   

Och en annan krabat lurande bakom honom, snyggt klädd och stilig, med lömska ögon och ett ormliknande leende – säkerligen skojaren Loki. Jodå, det var han fick Achraf rent tillkännavisa återigen i första intrycket. Loke är som sagt vacker till utseendet, men uppträder ibland som ondskan personifierad och slugast av alla jättar, åjo det vet Achrhaf sannerligen i hans kunskap och uppslukande av Poetiska och Prosa-Eddan där det så fint beskriver hans natur; han är ju nästan lika psykologiskt komplicerad som Oden bland gudarna täckte Achraf när Loki gestaltade sig inför honom. Då han dessutom kan förvandla sig till vad han vill och ändra både gestalt och kön.    

Leif, Erik och Achraf var i fullständig darrande tillstånd inför dem högsta av gudar, men lugnade sig tvärt återigen med hjälp av gudarnas blotta närvaro och typ av magi, trots allt så i gamla dagar sades det att det inte var ovanligt att gudarna dök upp i människornas egna värld. Oavsett om folket var fattiga eller rika, underdåniga eller mäktiga, ingen kunde dölja sig inför gudarna.

’Välkommen hälsade Achraf sällskapet välkommet både överraskad, ivrig och skräckslagen. Hur ska man behandla och ta emot dem praktfulla och grandiosa gudarna tänkte Achraf samtidigt som han försökte vägledde dem båda till bordet med mjöd tillsammans med Erik och Leif. Men gudarna puttade undan Achraf och inträdde huset jäktande, men blev genast gladare och belåtnare när dem fick se den stora mängden av mjöd vid eldbrasan. Inte likt magiskt mjöd, men fullt dugligt och släck-törstande så här på kvällskvisten. Gudarna satte sig invid bänken till brasan, och må jag säga, både Leif och Erik reagerade fortfarande med förbluffande ansiktsuttryck till detta oanade besök som också är på gott humör och riktigt mjödsugna. Här ska det supas, det är ju inte ofta gudar besöker dödliga människor på det här viset, ta tillfället i akt tänkte Thor och Loki. När nu sällskapet han samla sig lite och satte sig vid bordet med det första dryckeskärl av mjöd så bröt till slut Loki tystnaden;

’Vi har en storslagen mission att sända ut er på och vi kommer vägleda er och vara delaktiga i det från början. Jag och Thor har nämligen fått informationen till oss att ni saknar vision och idé om vart ert första resmål ska ta er. Och som reglerna gäller, vi får lov att ge vissa råd om resrutt till en början. Det handlar om ett visst stycke land kallat Newfoundland långt västerut om Island, närmare bestämt L'Anse aux Meadows, på den nordligaste spetsen vid den stora norra halvön, och för att vara precis, på just viken av Belle-Isle sundet emellan Newfoundland och Labradorhalvön. Klimatet är till stor del arktiskt, en skogs-tundra, och det är regelbundet inlåst i is över de långa vintrarna. Somrarna är dimmiga, korta och kalla. De första invånarna i Newfoundland var Paleo-Eskimoer, eller den så kallade Dorset-Kulturen, som bosatte sig där för omkring 4000 år sedan först i Alaska och sedan även Kanada. De var ättlingar av migration från antika förhistoriska människor över höga arktiska havet ännu längre tillbaka i tiden, efter att ha vandrat från Sibirien till Nordamerika och över via Bering land bro. Efterkommande av denna migration nådde även sedan ert bekanta Grönland, inte att förväxla med Skrälingar som ni stött på som var ett annat, dock snarlikt och nära besläktat, folkgrupp kallad Inuiterna och Thule-folket. Jodå, så pass snarlikt att Thulekulturen hade faktiskt sitt centrum kring Hudson Bay, Thulefolket trängde nämligen österut från norra Alaska och kom härvid tydligen i kontakt med både dorsetkulturen och Paleo-Eskimåerna. Helt enkelt en salig mix av nära raser på en gemensam och till synes kort men snarlik landyta.            

Loki fortsatte;

Ska sägas till dig Leif som har varit ute och farit i trakterna, att det inte rör sig om samma område som du har varit på i form av Vinland, förvisso i närheten men givetvis inte samma område. Där på vägen, och även där, kommer faror stå på lur både mänskligt och övernaturligt. Vi kommer visa vägen och ge goda råd till en början. Både på vägen och väl framme i Newfoundland förekommer det parallella verkligheter jämsides med den ordinära världen och det kommer ni stöta på. Vi har nämligen bestämt ett möte med en ståtlig eskimå-shaman, en så kallad arktisk shaman. Känd som Angkoq, och som andra redan nämnda shamaner, bidrog den till en viktig roll i samhället som helare, andliga guider och mediums av information från den obegripliga sfären av andevärlden till den pittoreska frusna landskap av arktiken.

Och när ni stöter på denna Angkoq vid målet i Newfoundland efter den långa havsresan kommer ni tilldelas ett uppdrag. Inget mindre, så ni vet i förväg, än en jaktuppgift. Jakt för Eskimåerna är nämligen en nära likvärdighet till en form av religiös bestämmande faktor. Från födseln pojkar undervisas att sträva till att bli bra jägare, och likaledes, är tjejer upplärda att gifta sig med en bra jägare. Lycka i jakt var ett tecken för ett gott liv, och ingen lycka var ett tecken för moraliskt sönderfall. Eskimåernas efter liv är också föreställt att bli ett paradis med spel och försäkrad jakt utan hårt jobb. Följaktligen, är det klart att anta för Eskimåerna, att jakt är så framträdande i deras vardagsliv så att det tar vid djupa religiösa värderingar långt bortom dess mer vanliga praktiska betydelse. Och det är just en, som sagt, en Angkoq Eskimå-shaman med en alldeles säregen och livskraftig jägaruppgift till er bekanta med det frusna, ispackade landskap där solen förblir låg i himmelen och inte stiger upp alls emellan November och Februari. Och väl där framme, tål att upprepas, vid Newfoundland kusten väntar Angkoqen på er förväntansfullt med att ge er rutinerade upptäcktsmakare en sann och värdig Eskimå-utmaning. Lycka till och önskar er en säker resa dit!                 

Men en sista sak bara, så kanske låter lite konstigt och förbluffande men våra sfärer tillhör och är hemma för olika typer av varelser, inklusive oss. Det finns nio sådana världar totalt som parallellt existerar med er värld, och alla hålls upp av grenarna och rötterna till världsträdet Yggdrasil. Världarna är som följande;

-Niflheim: världen av dimma och mist

-Muspelheim: landet av eld

-Asgard: gudarnas hem

-Midgard: människornas hem

-Jotunheim: jättarnas hem

-Vanaheim: vanirernas hem

-Alfeim: älvornas hem

-Svartalfheim: dvärgarnas hem

-Helheim: landet av dem vanhedrande döda

Själv, säger Loki, kommer jag från Jotunheim, men blev accepterad att leva i Asgard.

 Kap 23

Efter den här redogörelsen av Loki blev alla tre i hemvisten på Gaukars farm både chockade och överrumplade, speciellt Achraf som blev helspänn sade följande;

’ Vad häftigt, det kan inte vara sant. Ni finns alltså på riktigt i sådana organiserade parallella världar. Jösses! Vilken ära det är att få träffa er på det här viset, jag kan bara bocka och buga. Men jag måste bara säga, som ett stor fan av Prosa och Poetiska Eddan till exempel som favoriten Kjetil och Yngvars saga, så vill jag lova om det finns dvärgar måste det väl också finnas eldsprutande drakar också sade Achraf lite påhittigt, samtidigt som det fina mjödet gjorde sin verkan av berusning ännu mer påtaglig nu över detta utvecklandet till något häftigt händelseförlopp till livsförändrade uppenbarelse.

’ Sannerligen, fortsatte Loki, min käre utvalda kapten till ursprunget svarthyade marockan som vi iakttagit länge nu och du äntligen anlänt till ditt stora öde och livskall vid just den här tidpunkten!

Jajamän banne mig finns det drakar. Dem håller till i landet av is och eld, Muspelheim. Det är ett brinnande hett ställe, fylld av lava, flammar, gnistor och sot samtidigt omgiven runt och utanför landskapet fylld av bitande kyla, stora fjäll och glaciärer. Muspelheim är också hem i själva kärnan av eldjättarna, eld-demoner och styrs av jätten Surtr.

Men absolut, det kan hända till och från att en drake kan lämna sitt hemmanäste och ta skatter och spruta eld på en och annan till antagonister dvärgar, men det är som sagt ganska sällsynt då drakar håller sig för sig själv och är i ide hemma i kärnan och värmen av Muspelheim liggandes med relativt egen stor skattkista i förvar. Vem kan det vara månne? Jodå, ingen annan än självaste ståtliga mytomspunna jättedraken Fafner!

Dock som jag antytt tidigare är det inte det som i första hand du, Leif och Eriks huvudändamål är, att dräpa drakar som ligger i ide och utgör i sig inget hot, utan det som i första hand är ämnat är att ge sig ut till Newfoundland på jaktuppdrag till att fånga mindre väsen som mammutar och isbjörnar med hjälp av eskimåen. Där det högst sannolikt att ni inte kommer stöta på någon drake till Fafner, utan snarare mildare och mer överkomliga hinder och quests att råka på som det prestigefyllda jaktuppdraget.

Det i huvudsakligen ni dock har i uppdrag just bakom hörnet är att segla väst över stort stycke hav utemot det också även så kallade Ultima Thule, där inte nutida vikingakartor över världen inte rapporterats och okänd terräng härjar. Väl ute i den terrängen om ni kommer fram, så som sagt kommer både människor och parallella övernaturliga fenomen anträffas, likt skattelystna dvärgar, konstiga eld-demoner till utseende, jättepingviner på lufs runt stora glaciärer eller en och annan solitär späckhuggare jagandes av ett par eskimåer! Enligt legenden och myten finnas en mäktig silvrigt och gnistrande is-civilisation förefinnas där en storartad och nobel is-drottning ska regera med sina magiska krafter. Väl innan för portarna, där just vid porten draken Fafnir vaktar, ska en färgrik hop och population med djur och andra människor förekomma. Allt från, som nämnt, karismatiska jätte-pingviner och en egen befolkning av en samling säregna andra eskimåer än Anqoken med skräddarsydda vackra pälsar och inte helt olik skrälingarna på Vinland och Grönland, mer åt indian hållet med dock en helt skiljande miljö med olika förutsättningar och levnadsstil.    

Så, låt oss supa till det rejält och kalasa med det fina mjödet, dock inte magiskt, ikväll dundrade både Loki och Thor med ett gudalikt mäktigt vrål. Men inom dem närmsta dagarna göra er redo för avfärden, vi har gjort vårt i form av hjälp till en början, nu återstår det för er att påbörja det hela och se om ni klarar ut det. Skål och lycka till!

Kap 24

Sällskapet av Achraf, Erik och Leif kunde inte vara mer supertaggade. Vilken mix av både lång vidsträckt resa, utmaning och lägg därtill äventyr i form av vettiga och meningsfulla i förväg planerade tvistar och törns.

’Jamen då så. Då ger vi oss av i gryningen. Allt är packat och klart äntligen nu till sist efter Gudarnas besök på vår kära Gaukars famn. Låt oss lämna den trygga stillsamma tillvaron och ge oss ut på det vi är ämnade och uppväxta för, en av den största formen och impuls av mänsklig natur. Ge sig ut på storslaget upptäcktsmakeri i form av okänd terräng och nya upplevelser! Helt enkelt den sanna vikingakulturen i form av äventyr. Tänk vad långt denna vandringslust har tagit mig. Allt från Marocko, Irland och till denna stund på vackra Island. Och jag skulle inte byta bort det mot något annat. För, trots allt, alla av oss är ute på resor från här till där. Det finns ju en anledning till varför livet ofta kallas en resa. Frestelsen av rikedom, erövring och berömmelse. Eller kallet till högre aspirationer som pilgrimsfärd och spridandet av gospel. Helt enkelt en rastlöshet, lust att resa och längtan efter långt borta världar. En beslutsamhet att utforska! Faktum är att ordet utforska kommer från det latinska ordet plorare, vilket betyder att ”göra känt”.

Vilken otroligt skön känsla att återigen ge sig ut på upptäcktsfärd, jag kunde inte vara lyckligare! Jag har varit bosatt och stationär på den här ön för länge nu, och som sagt behöver en förändring och kontrast i tillvaron! Dock måste det sägas att jag trivts utomordentligt här i både på Gaukars farm och den fina ställningen jag fick i Reykjavik på alltinget och ståtliga hus. Det har varit otroligt lärorikt och stimulerande. Det isländska samhället är verkligen något unikt och i hästväg. Av dem kulturerna jag stått på i mitt liv är det isländska samhället som stått ut mest och jag hoppas att en dag återkomma.

’Och idag, Erik och Leif, vittnar jag just om den hedersamma aspekten i form av mänsklig natur precis just nu innan avfärden. Och med det vill jag också säga att vi som sagt beger oss i gryningen, men ikväll festar vi loss. Det råkar ju faktiskt lämpligt vara jul. Bjud in alla medresenärer hit, en skara av tiotal nordmän, in i eldstaden och låt oss ha ett avslutande kalas. Det är ju trots allt årets viktigaste fest. Då all oro för framtiden glöms bort och vi vikingar tillåts frossa utan hämningar. Plocka fram grisen och dryckeshornen! Tänka sig att gudar och vanliga människor tillsammans för att fest, ytterst ovanligt. Skit i dem kristna och låt oss istället hedra våra sanna vikingatraditioner! Frossa ordentligt för till gryningen beger vi oss till havs och annan typ av utmaning.             

 Kap 25

Efter att Pwyll haft sin genomgång med sina kelter till irländska vänner återstod det bara nu var dem först skulle bege sig, nu befinner dem sig i Reykjavik i ett sådant där fint hus där hela truppen samlat sig, drakbåten står redo vid hamnen så det är bara att åka iväg, men vart!?

Pwyll har hört ryktena i snacket mellan gudarna att Achraf och hans gäng har en destination klar, något land långt norr västerut som lät väldigt exotiskt, spännande men framför allt ett arktiskt klimat.

’ Var ska vi åka undrade Pwyll, några förslag, Dicuil och Fionn vad säger ni, har ni fått några råd från gudarna och har ni någon hint om vart vårt första resmål ska ta oss?

’ Jag försöker kontakta gudarna och försätter mig i ett transliknande tillstånd för att kommunicera med Danu och dem andra andeväsenden föreslog shamanen Fionn, du får notera vad jag kommit fram till på en av dina fina papyrusrullar Dicuil som du har så många av där du ritat kartor på, under tiden ger jag mig in i kontakten med andevärldarna så får du notera och rita på en av rullarna och lokalisera om tilltänkt destination och hur vi har för rutt dit. Håller ni med eller har ni något annat förslag?

Gör så gör så sades det unisont i gruppen, det låter som en bra plan.

Medans shamanen Fionn gjorde sig klar för sitt medvetande att komma i kontakt med gudarna tände han findoftande rökelser och skanderade en lugn repeterande melodi om och om igen på antik irländska, Dicuil tog den fina målarpennan för att pensla instruktionerna som Fionn snart nu får i kommunikationsväg och instruerar budskapet till oss andra i sällskapet, sa Pwyll exalterad.    

’ Ni ska alltså ta er också längt västerut men desto mer sydväst, dundra ingen mindre än Danu själv från ett molnlikande ljusglimmande svävande materia ovanför Fionns huvud så fortsatte Danu kommunicera; Det finns en helt egen stor kontinent, större än någon vikingahord stött på, med jättelång kust och fertil land, rik på skatter och okänt folk med magiska städer och antika civilisationer, ni ska bland annat konfrontera och namnge dessa olika nya landområden, kanske något för dig Dicuil kartläggaren, göra det till något eget och göra vår närvara stor på denna gigantiska kontinent. Helt enkelt ett massivt utbyte mellan vilt skildra kulturer. Spännande inte sant! Och hur denna utväxling ter sig är helt och hållet upp till er, mer säger jag inte!   

 Kap 26

Avslutningsvis ville än en gång Thor och Loki, med Loki ordet som vanligt, säga en sista sak allt för att sporra sällskapet till kära marockan och nordmän.

.’ Helt enkelt lite så smått kan jag faktiskt meddela, avslöjade Loki, om vart er antagonist till rival Pwyll har i farten. Jag har nämligen en nys om vart Pwyll och hans gäng ska bege sig först genom min kontakt med gudinnan Danu. Dem ska tydligen bege sig på sin första bestämmelseort i riktning till den omtalade och mytomspunna stora kontinenten, söder om vår kommande belägring där klimatet inte är lika kallt och landet mer gigantiskt och enligt rykten ska hava Edens-lustgård lik natur och där okända djur, folkslag och guldiga städer ska enligt sägen finnas där redo att upptäcka och drabba samman med.  

Dit där ni ska kanske inte låter till en början lika exotiskt som deras, men jag kan lova att det kommer bjudas på överraskningar och inte vara helt förutsägbart bara för att det inte låter lika sällsamt och tilltalande, framför allt klimatmässigt.

Men dock, som är desto tilltalande, enligt legenden och myten finnas en mäktig silvrigt och gnistrande is-civilisation förefinnas där en storartad och nobel is-drottning ska regera med sina magiska krafter. Väl innan för portarna, där just vid porten draken Fafnir vaktar, ska en färgrik hop och population med djur och andra människor förekomma. Allt från, som nämnt, karismatiska jätte-pingviner och en egen befolkning av en samling säregna andra eskimåer än Anqoken med skräddarsydda vackra pälsar och inte helt olik skrälingarna på Vinland och Grönland, mer åt ett annat inhemskt folk kallat indianer med dock en helt skiljande miljö med olika förutsättningar och levnadsstil. Vilt skilt helt enkelt med många olika folkslag på hela vidsträckta massiva kontinenten.

Men som sagt, jag säger inget mer och låter istället det upp till er att äventyra och ge sig ann, avslutade Loki. Men en ska som är säker är att det återstår om ni träder in i den prestigefulla Valhalla Hall of Fame. Nu räcker det med min talan och låt er istället slå slag i saken. Ge er till sjöss, avslutade Loki och Thor medans dem plötsligt tog en sista klunk av mjödet och gick upp i rök.   

 Kap 27

Efter att Danu givit sina instruktioner till Pwyll och de återstående av följet var det bara att samla sig och gå igenom vad Dicuil noterat på sin papyrusrulle, ja det blev till slut så småningom en liten världskarta med inledningsinstruktioner om vart och hur det skall resas, dock bara till en början så klart, för en fullständig och total bild av den för mycket då det ska ju upptäckas och lämnas åt expeditionsgänget att själv uppleva och bemöta med full vigör oavsett vad som kommer att stötas på, precis som för Acrhafs gäng.  

’-Lossa ankaret gott folk, vi har allt förberett inför resan, det finns ingen anledning att dröja på det. Medans Pwyll Walsch sade detta kunde han inte låta bli att bli nostalgisk och lite vemodig inför det stora dramat till havs och därtill.

Senast det bars iväg för honom sist att resa ut med en ståtlig drakbåt var det ju med hans bästa vän och reskamrat till marockan Achraf Hakimi. Det rörde sig om den om den förtrollande resan dem gjorde tillsammans från Färäöarna till Island. Men nu helt annorlunda förutsättningar jämfört med då. Ja det kan man lugnt säga vilken scenförändring, istället för då är nu helt plötsligt dem båda, Pwyll och Achraf, värsta fiender, rivaler och antagonister jämtemot varandra i detta stora skådespel och upphöjda event. Vilka kontraster jämfört med då och hur det kan skiftas så markant under tidens lopp, relationer flyttas isär och ödet ter sig på olika sätt med inblandade högre krafter.   

Undrar hur Achraf har det nu och om han rest iväg tänkte Pwyll lite tillförsiktigt inte helt utan sympatier för Achraf givetvis, dem hade ju varit så nära varandra och med liknande bakgrunder, både slavar med tuff uppväxt förvandlade till heroiska upptäcktsfarande frontmän bara sådär allt till skänks av hur Viking-civilisationen gav dem möjligheter att ta vara på och visst tog dem chansen med bravur. Dem verkligen knöt band med varandra tack vare detta och likväl bästa vänner med varandra en lång tid. Men återigen, vilka stadier livet övergår till när dem nu, som sagt, helt andra förutsättningar och vägskäl!

’-Hur som helst, det är bara att resa iväg, allt är packat och klart. Tävlingen är i sitt första stadium och jag kunde inte vara spralligare. Jag har ju dessutom hört, det trots allt viskas och tvistas emellan både parter till läger jämte gudarna på ett rafflande vis, allt för att förhöja spänningen.

Jodå, Pwyll har hört från dessa källor att Achraf har beryktade upptäcktsmän som Leif Eriksson och Erik den Röde vid sin sida så det kommer vara en het fajt så här inledningsvis med olika resrutter ute på det stora omfattande blåa hav. Men jag har stora förhoppningar tillsammans med min grupp, min otroligt nyttiga shaman Fionn och vetenskapsman till geograf Dicuil, så kommer vi säkerligen ha goda förutsättningar och, önsketänkande, dra det längsta strået på direkten. Fionn kan ju till exempel, som Loki själv, shapeskifta bland annat till en jättehavs örn eller kråka allt för att spana och speja om eventuellt land i sikte. Eller, nästa ännu häftigare, tyda stjärnorna på himmelvalvet efter tecken och vägledning under en lång havsresa. Det har nämligen Pwyll introducerat för Fionn att använda sig av genom inget annat än hjälp av Prosa-Eddan. Joda, Pwyll hade också tillgång till det stora omfattande samling och isländsk litteratur. Pwyll var ju också bosatt i Reykjavik under en tid. Han hade nys om denna fascinerade teknologi till stjärnåskådning redan innan han stötte på St Brendan ute i den isländska vildmarken.

’-Så låt mig ha en redogörelse för dig Fionn vad det handlar om, för du har ju trots allt ett bättre öga till vision och drömsyn och helt enkelt lättare att tyda.

Det finns nämligen en astronomisk text i Eddan. Som tur är ingen från kyrkans makter här i närheten, då kunskap om astronomi anses hedniskt. Och lite i jämförelse med dig Dicuil som kartlägger geografi på land, så finns det en annan herre som varit i farten här på Island vid namn Stjärn Oddi. I själva verket gjorde han en himmelsk mapp över himmelen. En vetenskaplig beskrivning om världen helt enkelt. Han utvecklade tabeller på basis om hans observationer, vilket möjliggjorde att genomföra kalender-uträkningar och fastställer tiden för solstånd och dagjämning.

Stjärn Oddi fastslog vissa saker;

Vintergatan representerar givetvis världsträdet Yggdrasill. Förmörkelsen är också viktig kosmologiskt, boningen av gudarna är ovanför förmörkelsen, och undervärlden är bebodda av monster och de döda under.

Helt enkelt en autentisk mental mytologisk vy till himmel-karta.

Att ta hjälp av denna noga uträknade karta kommer vara till stor hjälp under färden tack vare denna skickliga astronom till Stjärn Oddi.

Men utöver kunskapen som han stod för finns det mer fängslande stjärnåskådning information i Prosa Eddan minsann;

Till en början tänkte jag redogöra olika häftiga konstellationer på himmelen med givetvis anknytning till nordisk mytologi så passande, men även intressanta fenomen som Bifrost. Det kanske inte hjälper och är nödvändig för vår resa, men desto mer coolare att ha i åtanke medans vi far på det öppna havet och tittar upp emot stjärnorna!

Ibland stjärnorna tre har speciella namn;

Arcuturus; Dagstjarna

En intensiv stjärna synlig före soluppgången under sen vinter och till våren indikerar att solen är på väg och refereras helt enkelt till Dagstjarnan, Arcuturus.

Polaris; Leidarstjarna

Är alltid i norr och används till navigation.

Vega; Sudrstjarna

Synlig i den sydliga delen av himmelen under sommaren och i söder vid midnatt under sommarsolstånd.

Sen har vi ju också en drös konstellationer med mytologiska motiv;

Ulfs Keptr, Vargens mun, Hyades

Påminner om en vargs mun. I norsk mytologi är det två vargar som jagar solen och månen. En av dessa vargars mun är nära förmörkelsen. En annan förklaring är att det symboliserar vargen Fenrir, som om inte minnet förtäljer också är händelsen om vargen en omfattande saga i Prosa Eddan, vars mun hölls öppen med ett svärd. Vintergatan är sedan formad av fradgan från hans mun. Den andra vargens mun anses vara lokaliserad i närheten av Andromeda, stjärnor i Pisces då förhållandet även där är ekliptisk.      

Fiskikarlar, Oriens bälte

Orien är en välkänd konstellation, och det finns många namn för den i Vikinga-källor.

Kennavagn, Kvinnas stridsvagn

Detta är Freya kvinnan med sin stridsvagn.

Karlvagn, Mans stridsvagn

Detta är Thor mannen med också sin egen stridsvagn.

Asar Bardagi, Asar slagfält, Auriga  

Denna konstellation har ett egendomligt namn, det handlar om inget annat än slagfältet om Asar. Det kan till och med handla om Ragnarök. Helt enkelt Vintergatan som vägen med de döda.

Sen hade vi ju det med det intressanta fenomenet kallat Bifrost. Namnet på regnbågen och Vintergatan. Bifrost är beskrivet som den skimrande vägen till Asgård, något som är inkonsekvent med regnbågen.

Så Bifrost är helt enkelt en mix, på dagen en regnbåge, och på natten Vintergatan. Varje dag rider asarna över bron till domsplatsen Yggdrasil. Bron har tre färger och sägs var mycket solid. Den brukar identifieras med regnbågen eller Vintergatan.

Och som avslutning en liten dikt;

Det är väl ingen dager än

Fast Eder tycker så

Det är den ljusa stjärnan

Som för dagen plägar gå    

  Kap 28          

Äntligen tänkte Achraf medan den ståtliga drakbåten till sist lämnade för havs vid strandkanten med den gröna tundran så karakteristiska av Island i bakgrunden ljust intill vid Gaukars farm. Det blev en fin samling resenärer till slut med lagom mängd till antal. Och framför allt det häftigaste av allt och överraskande för Achrafs del var ju att han själv fick bära ansvaret att bli utvald till självaste kapten, vilket gjorde honom väldigt stolt. Det var främst den erfarna Leifs beslut som låg bakom det. Han ser tydligen potentialen i mig som en riktig havsförare som utvecklats till en riktig händig och ståtlig man med alla förutsättningar att riktigt lyckas med denna högst aspirerande och storslagna mission.

Nog om förberedelser tänkte Achraf lite tröttsamt för sig själv samtidigt som den elegant prydda drakbåten i sann traditionell anda var på god väg ut mot det ståtliga, vågiga, vindigga, vitt skummande och stora majestätiska stora och okända blåa hav. Må gudarna vara med oss på vår färd och stirra vår äventyrslystna.

Medan han tänkte detta så vände han sig tillbaka en sista gång och vinkade till den trevliga och gästfria bonden Gaukar där han på hans farm tillbringat en trevlig tid, framför allt hans fina hemmagjorda mjöd blev Achraf och sällskapet väldigt förtjust i. Nåväl, nu är det ut till havs som gäller tänkte Achraf återigen samtidigt som han vände blicken tillbaka mot sjöss och den till synes oändliga massa av hav som låg framför honom att erövra. Måtte det inte dröja länge förrän han får se skymten av nytt oupptäckt land och att vädret på det stora blå är barmhärtigt och är på sin bästa skonsamma sida, vi har ju tillsammans alla instrument kvar som det sist begav sig för mig i färd från Färöarna med och jag hoppas återigen få observera en och annan jätte-blåval eller ytterliga bestar, både naturliga och antika supernaturliga havsmonster som härja och finns kvar i det outforskade djupa hav. Och för att vara lite nostalgiskt så tog Achraf i hög ton tillfället i akt att läsa högt ett stycke poesi som i gamla forna dagar. Besättningen, Erik och Leif förstod den heliga stunden i det, att helt enkelt liva upp stämningen och andan inför den till sist äntligen högtidliga avfärden. Vi ska banne mäj nå fram till Newfoundland L'Anse aux Meadows och mötas upp med Anqoken till eskimå och påbörja utmaningarna utanför för vår familjära hemmamiljö. Pass på!  

Salt, bittersalt

Är havet, och klart och kallt.

På djupet multnar mycket

Men havet renar allt.

Vilt, rovdjursvilt

Är bränningens glittrande språng,

Men ingen människas tankar

Är höga som havets sång.

Starkt, evigt och starkt

Är vågornas väldiga tåg,

och stark av det eviga havet

var mjuk förgänglig våg.

Så ge ditt liv åt havet

Det kräver blod av sin man,

Men sist, djupt i det djupa,

Får ingen en vila som han.

Vårt hav, med hatten i silver,

drömmande går mot land,

ett skepp med blommor kring rodret

syns stäva mot himlens rand.

Vi ser dess brusande sidor

lysa som kaprifol,

och babords reling bär timjan,

som rodnar likt morgonsol.

Vindarna vaknar och vänder,

Vaknar och vänder sig om,

Vågorna skimrar,

Skimrar av sång, av sång

Jasmin kring ankaret glimmar,

Och raden bär rosenkrans,

Kring bogen glittrar en mossa

Med bländade guldgrön glans.

Vindarna vaknar och vänder,

Vaknar och vänder sig om,

Vågorna skimrar,

Skimrar av sång, av sång

Ett skepp, som strålar i drömmen,

Speglar vårt livs förlust,

Bestrött med skiraste blommor

Det nalkas en himmels kust.

Himmelsblått hav

Övergår i mörkt blågröna färger

Havet är lugnt

Men övergår till ett rytande inferno

Jag är i stormens öga

Är van att vara där

Det gäller bara att hålla balansen

 Kap 29

Efter att Pwyll noga tillsammans med sitt sällskap haft genomgång med att titta på den just nu aktuella kartan som Dicuil antecknat på sitt papyrus-ark var det bara att rikta in sig på att bege sig till den kända destinationen, eller den antydda om man ska uttrycka det korrekt. För inget är egentligen säkert var man hamnar när man väl ger sig ut på det vidsträckta stora blå, en öde ö eller okänd större landmassa, helt enkelt en destination leder till en annan destination. Och får man ta det i etapper rent psykologiskt och en sak i taget . Men dock tack vare Dicuils, till dagens mest välkända kartläggare och geograf, underlättar det med material från honom att ha användning av.

Nä, nog om förberedelser, nu var det bara att ge sig av och Pwylls stora till eggade fantasi, förväntansfullhet och förhoppning var att anlända till den stora omtalande kuststräckan och förhoppningsvis upptäcka stora okända avancerade civilisationer och skatter, ja vägar täckta av guld och rent av väldiga monument till arkitektur!

En viktig detalj som Pwyll tänkt på jämfört med hans tidiga expeditioner är vilka verktyg och redskap han ska med sig till omfattande land med olika klimat och vegetationer att stöta på. Enlig Dicuils vetskap, som framgått lite gran med hjälp av Danu och det keltiska gänget, och kännedom kommer det finnas höga berg och stora skiftande typer av skogar, till ryktet väldiga omfattande regnskogar där terrängen inte kommer vara den lättaste, nådigaste och till synes en väldigt svår sikt var man är på väg i regnskogen och väldigt hög risk att gå vilse, ja till och med eventuella möten av farliga djur och inhemska människo-stammar är ganska väntat. Därför har Pwylls gäng spånat på verktyg för att underlätta, framför allt maffiga sylvassa knivar till machetes har tillverkats. Även spjut för om man stöter på som sagt inhemska och ogästvänliga folkstammar som vill försvara sin mark.

All denna noga kalkylering var i åtanke medans den fina lagom stora drakbåten lämnade hamnområdet i Reykjavik och iväg mot det stora blå.

 Kap 30

De diverse Gudarna tänkte och dividerade tillsammans att äntligen drar det igång på allvar.

Vilka kontraster samtalade och påpekade Gudarna om deras till båda Pwylls och Achrafs olikartade resor till framdestination, en i norr och en i syd på den stora kontinenten, en med bitande kyla, isbjörnar, späckhuggare och fiskejagande eskimåer med hjälp av hål i isen, och en med hisnande värme i tropiskt skiftande klimat, steppmarker med betandes bisonoxar och bitandes myror och mygg. Vilken spännande fajt, växlande och varierande det kommer bli även i första skedet av de båda resorna.

Oj, oj, oj. Låt oss tippa och slå vad om vem som tar täten och tar för sig mest i början dividerade Gudarna om, samtidigt som deras himmelska mjöd skålades i dem ståtliga sfärerna till Gudarnas boning och till och med Tors hammare bankade på bordet som ett startskott på att denna högt upphöjda resa är i sitt första stadium! Thor ja, som är en så explosiv, hårdhänt och grov maskulin Gud.

Denna stora beskyddare använder sin hammare Mjollnir för att bibehålla ordning och försvara alla världarna mot jättarna. Det är det mäktigaste vapnet av alla tider. Oavsett hur många gånger Thor slår hårt mot sina fiender, Mjollninr aldrig går sönder eller slits ut. Hundratals, kanske tusen jättar har känt dess dödliga kraft emot deras skallar.

Och det är just med denna Mjollnir som Thor bankar hårt i bordet i Valhallas salar som en invigning till hela spektaklet.

 Kap 31

Mycket riktigt stod Eskimån och väntade vid det snötäckta landskapet precis i öppningen av ett stycke vatten frånskild från den annars vidsträckta is-terrängen, där drakbåten med sitt sällskap fick utrymme att belägra och gå i land.

’Välkommen till denna kanadensiska ö till Newfoundland-Terranova-L'Anse aux Meadows nordligaste spets, hälsade Eskimån. Ni kom fram. Hur har resan varit? Omtumlande, farofylld eller bekväm? Lite av varje kanske?’

’Jodå, sa Leif ”The Lucky” Eriksson i hög aktad ton inför denna trevliga och gästvänliga typ. Inte helt olik från Skrälingarna som Leif redan stött på i Grönland och Vinland.

’Men visst, fortsatte Leif. Det har varit en förhållande vis lugn resa. Havet har helt enkelt varit nådig mot oss. Få stormar och stillsamt vatten. Det var bara ett tillfälle ner blixten slog ner på masten och knäcktes en bit. Men måste sägas dock, det kryllade av liv i vattnet. Allt från Valhajar, Delfiner och när vi kom närmre er och kyligare klimat en drös av sälar och späckhuggare. Och ska sägas också lite överraskande, vi stötte inte på några havsmonster eller jättehajar 20 meter stora som Megalodons. Sådana bestar är förmodligen utdöda helt enkelt.

’Intressant att du pratar om djur min käre Leif, ni har väl inte glömt bort ert yttersta viktiga jaktuppdrag? ’fortsatte Eskimån.

’Sannerligen inte, sa kapten Achraf och trädde fram. Vi är högst taggade inför detta ack så avgörande förstaskeende. Eller hur Erik?’

’Absolut sa Erik den Röde och höll med. Samtidigt som dem resterande gänget av äventyrslystna bastanta 8 nordmän som behövdes för att ro båten brölade i samtycke.

’Då sa, här är jaktinstruktionerna. Ni ska alltså flå eller spjuta ett par vattenlevande däggdjur när dem kommer upp till ytan för att andas med ett par specialgjorda vassa spjut med projektilpunkter gjord i sann Eskimå-anda. Helst var sin för er 3 frontmän, Erik, Acrhaf och Leif!

’Ni 3, ska följaktligen åka tillsammans i en enkel eskimå-eka så kallad umiak, en slags öppen båt, med sålunda var sitt spjut och ska kort sagt ta död på djuren eller djuret ni finner. Hur ni går tillväga med detta är helt och hållet upp till er. Lyckas ni med detta heliga jaktmoment förr oss, kommer ni mitt kära sällskap att ta del av storslaget möte, en hemlighet som verkligen kommer göra intryck på er och vara oförglömligt! Jag önskar er verkligen lycka till med det här uppdraget så ni får vara med om det!

’Ok grabbar det ligger till så här, igångsatte Achraf. Det kan ta flera dagar men vi måste fixa det här. Vi får röra oss på en stor radie stycke havsis och mest helt enkelt avvakta sjölejonet eller narvalen när den kommer upp till ytan i andningshålet. Eller en annan taktik är ju annars att bege sig mot öppnare hav med inte lika mycket is och fånga en stor kaskelot. Vi får ta det som det kommer och hoppas på det bästa. Tålamod mina vänner, vi kommer nog få sitta stilla i den bitande kölden och bara vänta vid andningshålen.

’Jag tycker vi riktar in oss på narvalen, sa Erik den Röde kort därefter med en snabb replik. Den är häftigt och har en sådan markant framåtriktad, spiralvriden huggtand som kan bli upp till tre meter lång! Jag har dessutom hört att eskimåer eller så kallade inuiter jagar narval i Kanada och på Grönland för dess kött och huggtandens elfenben. Valens hud anses som en delikatess och förarbetas även till läder för handskar. Narvalens huggtand har störst ekonomisk betydelse. Dess elfenben är sedan 900-talet det dyraste elfenbenet på jorden. När valen var mindre känd i Europa såldes tänderna som horn från enhörningen och säljaren fick tandens vikt i guld. Hornen sades ha magiska egenskaper, till exempel skulle det förhindra döden efter att man fått gift i sig. Många rika personer har haft muggar tillverkade av narvalens elfenben.

’Jag tycker vi tveklöst satsar på narvalen jämfört med kaskelott och sjölejon avslutade Erik. Vad tycker ni? Måtte en och annan narval godkännas och ha i samtycke till fångst från eskimåerna. Narvalen är ju som sagt populär även i det här trakterna!

’Vi håller med dig Erik, bra poängterat sa Leif och Achraf. Låt oss helt enkelt invänta en narval att komma upp till ytan för att andas och då pang bom kasta våra spjut på den! Som sagt, tålamod, så ska vi nog se till att tillfångata en och annan narval. För dem rör sig också i flock ska tilläggas.

Det dröjde inte länge faktiskt förrän i deras stillsamhet i umiaken till båt fick syn på en sådan där fin spiralvriden huggtand precis nosandes ovanför havsytan. Agera skrek Leif ”The Lucky” Erikson och kastade sitt spjut rakt på en fyra till fem meter lång narvals vänstra sida på huvudet rakt ovanför den ena relativt korta och uppåtböjda bröstfena.

Storslagen träff! Ja banne mej, Leif gjorde skäl för sitt namn, Lucky på första försöket! Ha, utryckte sig Leif i glädjeljud och flinade samtidigt som han håvade in sin fångst. 

’Jag är nöjd, fortsatte Leif. Nu återstår det för dig Achraf och Erik. En narval till kanske så räcker det till fångst?

Och som sagt, en narval rör sig i flock och hastigt dök det upp en till för att andas som sedermera inte lagt märke till faran och umiaken. Fullträff direkt denna gång från Achraf rakt i den svartmörkade pannan på den stackars narvalen!

Tja, då ska väl vara nöjda. Måtte eskimån godkänna denna fångst och låta oss tillträda till den utlovade belöningen.

Medans eskimån som sände ut följeslagarna väntade i sin iglo till bostad och kupolformad snöhydda ett slag närmare kusten så kom till slut jagargänget och besökte honom. Det började bli kväll så eskimån hade tänt ljus så det såg riktigt mysigt ut så där på avstånd från jägarnas perspektiv.

’Var hälsad käre eskimå till uppdragsgivare, sa kapten Achraf. ’Vi har kommit med vår fångst. Två fullvuxna narvalar med den spetsiga nosen och allt!

’Jamen vilken lyckoträff må jag säga rent på momangen glädjefullt! Där ser man. Vi eskimåjägare sätter faktiskt stort värde i narvalar jämfört med andra djur i närheten. Kort sagt lite positivt överraskad, uppdraget fullbordat! Inga krusiduller!

’Följ nu med mig nu till de stora norra slätterna i Kanada. Mer inåt land helt enkelt. Vi får alla plats i umiaken och är ingen lång bit från den här ön till fastlandet.

’Väl framme kommer ni stöta på något majestätiskt i form av en antik religiös tradition som verkligen är imponerande och storslagen. Inget mindre än dem så kallade medicin hjulen som funnits i tusentals år! Låt mig förklara vad det innebär medans vi vandrar dit och ser det med egna ögon. Det är ni värda, skanderade eskimån!

Då så, låt mig prata på och förklara detta hela enorma skådespel i vår vandring dit;

Det hela har sin bakgrund i hur man studerar natthimlen. Inte bara hur man observerar utan även riklig filosofi och kosmologi inräknat. Det finns helt enkelt mycket att beta av medans vi når dit till den fysiska platsen.

Som sagt, slättlands indianerna var inget undantag i att utforska, som många andra antika civilisationer, himlavalvet. Vare sig det var för navigation, mäta tid eller andliga syften. Utspridda på höga kullar i dem norra slättländerna ligger hundratals av indianers sten-konstruktioner, just kallad medicinhjul som är allierad med stjärnorna och som demonstrerar indianernas fattningsförmåga helt enkelt om himmelen. Vad är då ett medicinskt hjul egentligen?

Jodå, det är ett cirkulärt arrangement av stenar på marken. Det ser något ut som ett vagnshjul i form, med ett center, ekrar, och en ytterring. Inga två medicinhjul är densamma. Dock till det otränade ögat verkar hjulet vara en simpel cirkel. Men emellertid håller den en djupare mening. Som linjerna, fjädrarna och de fyra riktningarna.

Cirkeln

Representerar det heliga yttre gränsen av jorden, ofta kallad Sol Dans Cirkeln eller den Heliga Ringen. Den cirkulära formen representerar det kontinuerliga mönstret av liv och död, vägen av solen och månen, formen av familjehemmet och av trumman.

Linjerna

Både de horisontala och vertikala representerar solen och människans heliga vägar. Korsningen av dem två linjerna i mitten av cirkeln indikerar jordens centrum.

Fjädrarna

När väl fjädrarna är inkluderat i medicin hjulet är det ett tecken av Waka Tankas – den Store Andens – makt över alla är närvarande i till exempel en örns fjäder är att ge uttryck för viktiga livshändelser eller ceremonier.

Dem fyra riktningarna symboliserar väst, nord, öst och syd med varsin färg; vit, svart, gul och röd.   

Nummer fyra är nämligen heliga för många indianer. Då det representerar dem fyra säsongerna vår, sommar, höst och vinter, dem fyra behoven – fysisk, mental, emotionell och andlig, dem fyra rikena, djur, mineral, växt och människa; dem fyra heliga medicinerna, sött gräs, tobak, cederträ och salvia, dem fyra elementen, vatten, luft, jord och eld, dem fyra livsstegen, födelse, barndom, vuxen och ålderman.

Medicinhjulet symboliskt representerar helt enkelt perfektion och livets cirkelformighet, en helig symbol om hopp och healing som används av slättstammarna för att organisera all kunskap om universum.

Och efter eskimåns fina redogörelse snart till ända avslöjade han till slut var gänget skulle som slutdestination;

’Inget mindre än det så kallade området Saskatchewn, en provins i Kanada uppe på The Moose Mountain (Älg-Berget) där ett medicin-hjul finns som är uppemot hela 2000 år gammal. Väl där är ett besök ordnat uppe på berget med en riktigt traditionell huvudschaman som ska dela med sig lite av hans filosofi och världsbild. Själv tillhör jag en lägre rankad lärling till shaman just under denna erfarna figur och vi är helt enkelt väntade. Ryktet har ju gått att jaktuppdraget gick bra så han är förväntansfull!

’Vad heter du och shamanen förresten?’ frågade den upprymda kaptenen Achraf som är så nyfiken på kunskap från vilt skilda kulturer.

’Jag heter Kirtap, som betyder tapper krigare. Jag är ju trots allt den mest rutinerade jägaren i det är samfundet. Shamanen heter faktiskt inget speciellt utan kallas för Angakkuq men har många titlar, som till exempel medicin man för just aktuella medicin hjulet. Dock så har han som högra hand till hjälp, Arnakuaagsak, som betyder ”gammal kvinna från havet”, en eskimå-gudinna som till exempel har ansvar över att jägarna fångar tillräckligt med mat så att folket i Saskatchewn och uppe på Älg-Berget förblir friska och starka. Intressant också att detta team har regler för att blidka andarna;

Kvinnor är inte tillåtna att sy ren skinnet inuti iglorna på sjön under vintern.

Folket är inte tillåtna att äta sjö och landdäggdjur samtidigt på en middag.

En kniv använd för att döda valar måste vara inslagen i sälskinn, inte renskinn.

Efter att dödat en säl, smält snö måste vara droppad i hans mun för att dämpa andens törst.

Eskimån sparade urinblåsan av det jagade djuret, därför tron är att djurens ande är funnit inne i. 

’Nåväl, låt oss bestiga Moose Mountain som är 2 437 meter över havet. En bit att klättra men vädret är gynnsamt, inga vindar eller tjocka snöflingor.

Väl där uppe på Älg-Berget efter inget nämnvärt trubbel i bestigningen. Nej då, det stora vikingaföljet tyckte det var en skön promenad i kontrast jämfört med att slita i en drakbåt.

Det dröjde inte länge förrän Angakkuqen trädde fram direkt i sin shaman-kappa och började yttra, som han är bäst på, visdomsord strax utanför innandömet i medicin hjulet åt dem nyanlände främmande människorna från en helt annan del av världen. Språket förstås förresten av alla förstådda då Gudarna i bakgrunden inger en slags magi till förståelse så att alla fattar vinken av vad som sägs! Hjälpsamt!

Visdomsord från Angakkuqen som sagt;

Vår historia har sitt center i och kretsar kring medicinhjulet, som är livets väg för vårt folk samtidigt som det också är förståelsen av universum. Antingen tittar man på djuren och naturen och bygger sin kosmologi utifrån denna verklighet eller också tittar man på stjärnorna att sedan se deras reflexer på jorden.

Medicinhjulet är logernas levande flamma, sanningens sköld skriven i vattnets tecken och det är hjärtat och sinnet. Det är jordens sång. Det är stjärnelden och den målade trumman sedd från barnens ögon. Det är den röda pipan från buffelns gåva när den rökes i de heliga bergen och det är de fyra pilarna i folkets loge. Det är vår soldans.

På många sätt kan denna cirkel, medicinhjulet, bäst bli förstådd om du tänker på en spegel där allting är reflekterat.

”Universum är en spegel av folket, fortsatte Angakkuqen. Och varje person är en spegel till varje andra person. En idé, person eller objekt kan vara ett medicinhjul, en spegel för människan. Den minsta av blomma kan vara en sådan spegel, likaså en varg, en historia, en beröring. En religion eller bergstopp.

Det hela vikingasällskapet lyssnade storögt när denna Angakkuqen agerade med stor pondus i sitt förklarande av kärnan i filosofin och kosmologin kring medicinhjulet. Fascinerade insikter från ett sådant isolerat folkslag. Eller var kom det ifrån egentligen?’ tänkte Achraf. Möjligtvis en antik utomjording eller gud? Jag ska de om jag kan undersöka saken och höra med något sådant väsen om råd. Och vad rör sig inne i Älg-Berget? Dvärgar kanske vaktandes några skatter månne? Båda frågorna tåls att inspektera och utredas!

Det tog inte lång tid förrän Acrhaf fick svar på sina frågor. Angakkuqen till shaman läste hans tankar och replikerade snabbt;

’Nähä du. Mina förfäder och jag har byggt upp denna medicinhjul till konstruktion med hands utan hjälp av så kallade antika astronauter som skulle ha kommit till jorden för flera tusen år sedan är inget jag själv kan antyda. Att bara monument som imponerat i byggstruktur och ritning som till exempel pyramiderna i Egypten Giza, Machu Pichu i Peru, Baalbek i Libanon, Moai i Easter Island, Stonhenge i England eller de Nazca-Lines skulle innebära att någon slags jätteavancerad teknologi med hjälp av antika astronauter. Nejdå, jag kan antyda att medicinhjulet i alla fall gjorts för hands av mina farfäder! Bara för sådana byggnader inspirerar vördnad och är häpnadsväckande betyder inte att dem inte kunnat konstrueras av människor själva utan hjälp av så kallade antika astronauter med space-travel eller dylikt. Och att mytologiska gudar är dessa antika utomjordingar eller att vi härstammar från dessa är jag även skeptisk till. Nejdå, jag tror däremot att gudarna tillhör vårt ursprung och kultur här på jorden utan att komma utanför och separerad från vår egen planet. Helt enkelt en integrerad helhet här på jorden med diverse gudar som agerar aktivt i människoaffärer utan att titta bortom jorden, förneka vikten och innebörden i vad som händer med oss människor utan titta för mycket på utomstående faktorer som till exempel antika astronauter som kommer och sedan lämnar jorden. Nej då!

’Dock när det gäller dina funderingar om dvärgar inne i The Moose Mountain(Älg-Berget) så kan jag komma med väldigt intressant fakta. Dvärgarna finns nämligen inte bara i Asgård kära Nordmän till Vikingar. Här i Nordamerika dvärgar även förekommer i diverse indian-stammars mytologi som till exempel just bergsdvärgar vid namn Awakkulerna som håller till i grottor, djupa diken eller utmed åar. Och inte nog med det, det finns älvor också i de här trakterna, så kallade Dökkalfarna, de mörka älvorna, som hänger i grottor och mörka skogar. Båda dvärgarna och älvorna inne i gruvan i Älg-Berget är oförutsägbara och lite elaka. Dem vaktar nämligen på guld och dyrbara stenar. Helt enkelt högt skickliga metallarbetare och hantverkare med övernaturliga krafter och, som redan nämnts i Prosa och den Poetiska Eddan, ger speciella gåvor till gudarna. Till exempel en hammare till Thor, åskguden.

Efter denna redogörelse från Angakkuqen inför kapten Achraf och gänget blev dem mäkta imponerad över hans stora repertoar av visdom och kunskap.

’Vad säger ni grabbar, Leif och Erik. Vi om någon känner till gudarnas natur. Allt detta har tveklöst ett samband. Framför allt hur dvärgarna och älvorna existerar i symbios med varandra jämtemot gudarna även utanför vårt nordiska mytologiska arv. Häftigt! Jag tror dock faktiskt att dvärgarna hjälpte till med byggandet av medicin hjulet användandes av deras magiska krafter till hantverkande. Om så är fallet kanske det är värt ett besök in i Älg-Berget och hälsa på dvärgarna och alverna och se om kan komma över någon av deras enorma skatter från deras mäktiga näste! Jag har också förresten haft en diskussion med min kära vän men nu rival Pwyll för ett tag sedan nu. Han påstod att kelterna på Irland tillskrev att deras megalitiska stenar byggdes av de så kallade ’litle peoples’ som kunde lyfta vilken mängd vikt som helst. En rolig sägen är att dvärgarna kunde bygga stora konstruktioner genom att bara vissla och de tunga stenblocken skulle komma till plats av sig själv. Faktum är att myter om dvärgar har figurerat kors och tvärs i övriga världen också. Jag hade en pratstund med Loki på Gaukars farm om just det. Dvärgarna är ju trots allt direkt sammankopplad med gudarna och många antika civilisationer vittnar om det som till exempel;

Penobscot-indianerna av Maine kallade sådana små varelser för Wanagemeswak.

Våra kära Eskimåer hade inte bara bergsdvärgarna Awakkulerna, utan också de så kallade vänliga småfigurerna Kingmingoarkulluk.

Aztekerna kallade deras skrämmande dvärgar för Tepictoton.

De små Ojibwa-indianerna från norra Minnesota kallades för Memegwesi.

Cree-indianerna kallade dem för Memegwecio.

Bes, den lilla dvärgen till gud med tjockt skägg och puckelrygg, från antika Egypten som vars värld hade en stor vördnad för det ’little people’. Han var tydligen också dyrkad av Hettiterna och Fenicierna.

Dvärgarna har helt enkelt haft sin plats i olika folkslags bemötande av främmande varelser. 

Det ryktas också att vissa av dessa dvärgar bodde sida vid sida med jättar. Det skulle inte förvåna mig om den sovande frostjätten Buri, ligger och lurar inne i The Moose Mountain i denna isiga värld till frusna landskap. Buri kom till när en annan jätte vid namn Ymir drack mjölk från en urtida ko, som i sin tur slickade block av is och frigjorde denna jätte till Buri.

Måtte inte denna stora jätte vakna när vi vandrar in i Älg-Berget, funderade Achraf när han till sist, Leif och Erik beslutade sig för att träda in i bergets innandöme.

Precis när gänget skulle beträda in i bergets till en början mörka hallar kunde dem inte undgå dem vackra så kallade petroglypherna till konst på väggarna där Angakkuqen hade sitt näste och boning för sin shamanska verksamhet. Fina klippmålningar eller ristningar fullt med vackra djur och geometriska figurer. Tusentals sådana liknande målningar finns nu överallt utspridda i Nordamerika och hade sitt ursprung från den Den Sena Arkeiska tidsåldern redan för 5000 år sedan. Fullt med färgskiftande konstuttryck i religiöst bildspel, inkluderat shamaner som vikingarnas kompis Angakkuqen själv. Vilka häftiga petroglypher till gammal konst!

Och det var just glimten av en sådan sista petroglyph som Achraf och gänget urskilde en sista gång innan mörkret lade sig inne i Älg-Berget i deras framåt-marsch inåt mot andra mysterier och överraskningar.  

Kap 32

Till en början hade Pwyll och hans gäng samma resrutt som Achraf till Newfoundland, men stanna inte där, men dock fortsatte längs östkusten söderut. Inga incidenter här heller eller blåsande ur kurs. Det var bara att följa kuststräckan från norr med kyligare klimat till söder med desto varmare klimat. Till slut efter åkt rejält långt längs östkusten beslutade Pwyll att belägra sig vid det så kallade Timucua-Territoriumet vid Nordöstra och Norra Centrala Florida och sydöstra Georgia och framför allt i byn Saturiwa-Jacksonville. Timucua är då alltså en samling Indianer i det här området i Jacksonville, Florida och var ockuperad av just Timucua-stammen. Deras domän sträckte sig från St. Marys River till vattenkällorna vid St. Johns. Timucuaerna räknas idag till 150 000 och bor i olika byar kring den här landytan. Den största alltså Saturiwa-Jacksonville men också Ossachite till stadsdel precis beläget i centrumet i Jacksonville räknades som en egen stort samhälle i sig själv också med många hövdingar.

Hövdingar ja, det finns totalt 35 sådana ledande tusentals människor utspridda i byar. Dessa formar ibland lösa politiska allianser, men opererar aldrig till en enskild politisk enhet. Dessa hövdingar styr då alltså över olika stammar som kortfattat kan delas in i Östra Timucua och Västra Timucua. Östra är lokaliserad jämsides med Atlantiska kusten av norra Florida och Cumberland Island i Georgia, längs med St. Johns River och dess bifloder och ibland älvar, svampmarker och inland-skogar i sydöstra Georgia. Västra Timucua lever i det inre av övre Florida halvö, utvidgad till Aucilla River till väst och intill Georgia i nord. Östra stammen lever i byar nära vattnet, medan Västra stammen lever i byar i skogar.

Nog om bakgrundsinformation, det var alltså här på Timucua Territoriumet, just på den Atlantiska kusten i norra Florida Pwyll och hans gäng anlände. Först såg dem inte skymten av civilisation eller märkbart liv. Dock så möttes dem av en flod som rörde sig inåt land från havet och beslutade sig att åka med drakbåten i floden. Jamen visst, det dröjde inte länge förrän dem fick se pittoresk Timucua by längs flodkanten. Helt enkelt södra stranden av floden nära dess öppning. Gissa vart dem kommit, Jacksonville-Saturiwa!

Till en början möttes Pwyll och hans gäng av stor skepticism, förundran och nyfikenhet. Vad konstig hudfärg dem har, alldeles bleka! Det måste vara något utomjordiskt dividerade indianerna med sig själva om. Kanske rentav främmande gudar?

Till slut gjorde dem det enda rationella för stunden. Ta dem till huvudhövdingen av Jacksonville, ingen mindre än den prominenta figuren Saturiwa själv (som byn också heter förresten). Han har stort ansvar över 30 andra by chefer och högaktad men aldrig stött på något liknande som det här, när hans kära bybor kom med Pwyll och hans gäng och visade upp dem, allt i vänliga gester utan konfrontation och hets stämning. Nej då, alla var upprymda och framför allt Saturiwa välkomnade Pwyll med snäll ton till röst;

’ Nämen se på maken. Vad efterlängtat med besökare till detta relativa avlägsna stycke land Timucua. Jag heter Saturiwa och styr detta Jacksonville. Säg mig, var kommer ni ifrån?

’Var hälsad käre hövding, Pwyll replikerade. Vi kommer ifrån Norra Europeiska Öar. Själv från Irland ursprungligen, men åkt denna kära drakbåt närmst från Island över det stora blåa havet och seglat längs östkusten kring denna stora kontinent och till slut hamnat här i Jacksonville. Underbart med er gästvänlighet. Det är precis det här vi är ute efter, vi är nämligen ute på en upptäcktsfärd-expedition och göra okända länder till att inkludera på världskartan. Eller hur Dicuil?

’ Jamen visst. Jag har noterat var vi är på min karta till papyrus-rulle Pwyll. Jag är med i svängarna! Intressant att detta Florida verkar vara så syd man kan komma längs havskusten. Men jag anar att väst om denna landmassa ett annat havsområde finns. Jag anar inte förresten, jag vet! Mexikanska golfen helt enkelt jämsides med antika Maya-civilisation, som jag kommit till kännedom av diverse källor och ryktesspridning när det gäller nya Ultima Thules långt västerut, bortom än vad min kära ”kompanjon” Pytheas från Marseille, som myntat uttrycket Ultima Thule, till grekiska geograf och utforskare någonsin kunde ana och fantisera om. Men nu håller vi oss här i närheten av Florida och inspekterar för stunden.

’Underbart att höra skanderade Saturiwa. Jag ska med glädje dela med er av vår kultur och anor inför ert följe-slag. Jag kan börja med att sätta igång en fest tillsammans och ceremoni. Varje ceremoni har sina speciella ritualer och tillväga sätt. Vi, i denna högstund, tänkte bjuda på en akt av övernaturliga krafter i form av en bön som ska generera en så kallad kapemni. Och efter den heliga manövern spela två bollspel faktiskt.

Men först då kapemnien. Jodå det hela går ut på att göra en petroglyph av stjärnkunskap. Föreställ dig två trianglar uppställda vertikalt så att topparna rör vid varandra. Topp triangeln är den andliga eller stjärna-världen, undre triangeln är den materiella eller fysiska världen. Själva idén är att när vi skapar en spegling av stjärna-världen med vad som händer på jorden en dörröppning är skapad och öppnad mellan de två världarna. Centret representerar helt enkelt kontakten emellan jorden och solen. Jorden som sagt speglar stjärna-världen, så ovan, så nedan. Men vad går det hela ut på? Jodå, som du Dicuil, vi gillar att göra kartor av konstellationerna och jorden. Vi urskiljer dalar, kullar och slätter på våra kartor. Det vackra är alltså med den här bönen till kapemnien är att göra petroglypher på våra kartor och stenväggar. Så med den här symbolen till kapemni kan du Dicuil öppna spegelvärlden och göra din egen petroglyph till karta. Och visst gjorde han det, med denna magi tog han en eldfackla och blåste den emot väggen, och mycket riktigt uppenbarade sig hans resa över land, hav och rike grafiskt på stenväggen inne i en Timucuas boning. Dicul hade aldrig sett något liknande och var i extas.

’Men nog om ceremonier och allt möjligt. Låt oss jaga alligatorer och spela boll istället. Det blir inte lätt för er veklingar till Européer. Vi är ju trots allt fyra inches högre än er och några riktiga atleter. Det involverar alltså två lag med 40-50 spelare sparkandes en boll på en målstolpe. Träffa stolpen var en poäng, medans landa bollen på örnens boende på toppen av stolpen ger två poäng. Först till elva poäng vinner. Tack var sin fysik blev det en enkel match för Timucua-laget. Hela 11-3 blev slutresultatet!

Och efter den matchen var det gott med alligator-kött och en lokal delikatess, maneter! Inte att förglömma lite specialgjort svart te och tobak för att runda av festen till folksamling!

’Tobak ja, jag har ett speciellt sådant med innehållandes örter som kan göra att man förändrar tillståndet av medvetandet, Saturiwa meddela som en rolig mackapär till mysstund.

’Oj då, det måste jag pröva sa en ivrig kelt-shaman i form av Fionn. Det är ju en av mina specialiteter som guru i detta område.

’Jamen då så, låt oss ha en tävlan med en annan guru som jag känner. Ingen mindre än en så kallad Animagus, en trollkarl som kan förvandla sig till djur och besitter stora magiska krafter. Dessa Skinwalkers finns utspritt lite överallt här i Nordamerika och är framför allt inriktade på djur och växt magi. Men som sagt, låt oss ha en liten rolig stund med tävlande emellan Fionn och Animagusen i vad dem kan skylta med och uppvisa när det gäller medvetandeskonst i alla dess former.

Fionn började inhalera ett par bloss, i förövrigt från en pipa, och effekten tilltogs genast.

’Oj, det här känner jag igen, sa Fionn medans det började krypa i kroppen på honom. Jag ser visioner, får omedelbara intuitiva kunskaper, men framför allt känner jag att jag får tillgång till hela den nordamerikanska indianska filosofin, kosmologin och mytologin. Allt från bisonoxars betydelse och fina traditionella historier och rik litteratur med bland annat legendariska varelser av de infödda människorna från Nord Amerika. Helt enkelt ett omfattande och vidsträckt stycke tillgång till denna Indianska kultur.

’Medans Animagusen tog några bloss fick han en liknande upplevelse. Men denna av annan karaktär i kunskapsväg och vision, med röken utblåsande igångsatte han en öppning till en annan värld och uppenbarades gjorde ingen än keltiska gudinnan Danu själv, som gav instruktioner till Animagusen telepatiskt att kelterna också ska stoltsera med sina seder och bruk precis som Fionn härstammar ifrån, ska Animagusen också tälja om kelternas kulturarv.

Ett parti utbyte gemene man om två vilt skilda världar. Sätt igång och komparera och väga mot varandra!     

Animagusen tog täten. Låt mig berätta om stoltheten om det spektakulära monumentet vid Newgrange. Den byggdes 3100 BC och är lokaliserad i Boyne River dalen, omkring 30 mil nordväst om Pwylls kära vikingaskapade Dublin till stad. En stor massiv grav men mycket mer än det. Newgrange var verkligen ett ceremoniöst center och en plats för dyrkan, gemensam sammankomst, astrologisk betydelse, och kult och ritual-evenemang. Jodå, det var präktigt, och praktfull fortfarande för den delen. Utsidan av Newrange är omringad av nästan 100 massiva kantstenar som är rikt dekorerat med en varietet av abstrakt konst som spiraler och dylikt. Sannerligen, dessa konstformer avslöjar en kultur som värdesatte abstrakt konst och sambandet emellan mänsklig konst och kosmos. Som sagt, en massiv intressant grav som har en häftig entré, över denna entrédörr är en liten sten låda med en noggrant snidad öppning i ungefär till storleken som en stor skolåda. Och december 22, vid gryningen efter den längsta, mörkaste natten av året den stigande solen skiner igenom den smala öppningen och illuminerar hela graven med bländande ljus. Noga konstruerat då trots allt byggarna av Newrange var soldyrkare.

Nog om Newrange men jag vill komplettera en till grej för dig Pwyll och resterande kelter, inget mindre än vikten av mäktiga Hill of Tara.

Tara är den legendariska platsen av dem irländska Hög-konungarna, som går tillbaka den Keltiska perioden i järnåldern. Här finns strukturer och monument som verkligen bekräftar Taras kungliga och symboliska betydelse. Inte minst för dig Pwyll som kan referera till det här, en stor inhägnad stod på toppen av kullen där ceremonier och ritualer tog plats. En lång aveny ledde upp till bergstoppen, och där stod den i sin prakt. Lia Fail, Stone of Destiny. Enligt legenden, när en sann kung tar på Lia Fail, stenen skriker ut i igenkännande i hans hand. Och det var just i det avseendet jag tänkte på dig Pwyll. Din kära Hög-konung Brian Boru befriade ju Dublin från dem knepiga vikingarna till bärsärkar. Och sannerligen fick du bevittna när Brion Boru, svårt skadad i striden, tog på The Stone of Destiny och utan tvivel tjöt stenen!

Och till sist lite om irländsk-keltisk mytologi, religion och social struktur kortfattat som just nu bara sveper över mig i min Animagusitet. Keltisk kultur är rik och mångskiftande, och på många vis ganska avancerad. Färdighet i järntillverkning i form av svärd, yxor och dylikt till strid. Avancerade i jordbruk, jagande, krigsföring och vägbyggande. Dessutom är Kelterna begåvade artister och hantverkare, framför allt i smycken, metallarbete, och som sagt vapen. Torcs (nacke ringar), armband, grytor, halsband är noggrant och fint bearbetad. Sociala och religiösa strukturen då? Jodå, de var fylld av stammar och kungar, styrd av ett system med lagar och interpreterade bedömande, kallad Brehon lagen. Och religionen var något av en jord och soldyrkande känd som druidism. Druiden kännetecknar en häftig kombination. Både präst, astrolog, laggivare, och även poet. Helt enkelt en stor figur med kunskap och visdom i ett ska tilläggas stort polyteistiskt system. Hela mer än 400 namngivna gudar och gudinnor. Vår kära gudinna Danu är en av dem, och gjorde en liten piruett med tobaksröken i luften när denna fakta kom på tal. Och Danu, som trots allt betyder ”det gudomliga vattnet från himlen” släckte sedan röken lika snabbt med just ett sådant gudomligt droppe vatten. Allt för att flexa, hon är ju trots allt moder-gudinnan till hennes så kallade ”barn” Tuatha Dé Danann som efter han inräknar dem största figurerna i Irländsk mytologi.

Som sagt är den keltiska samhällsstrukturen i mångt och mycket avancerad och organiserad. Inte minst när det gäller den Druidiska skolan för att lära sig och stiga i rang de Druidiska mysterierna. Den druidiska skolan var indelad i tre distinkta delar. Den lägsta av dem tre divisionerna är Ovydd. Detta hedersamma betyg, krävde ingen speciell förberedelse och renande. Ovydderna klär sig i grönt, den druidiska färgen av inlärning, och var förväntade att veta något om medicin, astronomi, poesi och ibland musik. En Ovydd är en individ antagen till den Druidiska Ordern på grund av hans generella förträfflighet och överlägsna kunskap när det gäller livets problem.

Den andra divisionen är den av Beirdd. Dess medlemmar är iklädd sig en himmelsblå rock, för att representera harmoni och sanning, och till dem var arbete anvisad att memorera, i alla fall viss del, tjugotusen verser av Druidisk helig poesi. Dem är ofta avbildade med en primitiv Irländsk harpa – ett instrument som snörats ihop med mänskligt hår, och havandes så många strängar som det är revben på den mänskliga kroppen. Dessa Beirddes är ofta utvalda till lärare för kandidater sökandes inträde till de Druidiska Mysterierna.

Den tredje divisionen var den av Derwyddon. Dess särskilda uppgift är att bistå med det religiösa nöden av folket. För att nå den här digniteten, kandidaten måste först bli en Arch-Druid. För att nå den här exalterade positionen var det nödvändigt att passera genom sex hemliga på varandra följande grader av den Druidiska ordern. Dessa Arch-Druider hade guldiga spiror och var krönta med kransar av ekblad, symboliskt av deras auktoritet. Dem äldre Arch-Druiderna har långa gråa skägg och bar på magnifika guldiga ornament.

När Pwyll fick höra all denna superba magiska skildring av hans kära keltiska nedärvda sed av Animagusen, kunde han inte annat än att brista ut i skratt och böla som en sann Druid. Jag har gått på en sådan Druidisk förstklassig skola och är själv en sann Arch-Druid! Alla hemligheter ska väl någon gång avslöjas, jag tillhör helt enkelt en av dem yngsta och mesta lärda medlemmar av den högre Druidiska examen för mina dygder och integritet. Jag skulle verkligen rekommendera skolan för sin filosofiska instruktion och träning. Dock är jag ju inte gammal mästare till vishetslärare Arch-Druid med skägg, utan mer ren rakad och full av iver. Framför allt över denna överraskande törnen av Animagusen som jag ju så mycket blir nostalgisk av.

Men då så, nu är det Fionns tur att komparera. Precis som för Animagusen sköljde det information över honom av olika Indian mytologier, legender och dylikt. Men en som stack ut mest för Fionn om myter och legender var inget mer än Norrskenet!  

Många av dem historierna kring Norrskenet i indianska samhället uppstod från tron att det var själar av bortgångna förfader. Det var även till och med trott att Norrskenet kanske var andarna från djuren dem jagade. Men det intressanta, som Fionn påpekade, är att det finns olika legender hur man tolkar Norrskenet.

Vissa indianska historier skildrar Norrskenet som facklor hållandes av andar som vars uppgift är att leda själarna av nyligen bortgångna över avgrunden till landet av ljus och överflöd. För att kommunicera med människor på jorden, tror dem att Norrskenet gör visslande ljud, som skulle besvaras av människor med viskningar. Eskimå stammarna tror dem kan sammankalla Auroran för att samtala med döda släktingar. Cree indianerna tror starkt på livets hjul. Dem tror också att skenet var ett sätt att kommunicera med deras förfäder, och när hundar skäller på ljuset, var det för dem kände igen deras förlorade kompanjoner.

I Kanada och norra Michigan, Algonquin stammar tror att skaparen av Jorden, Nanabozho, förflyttade sig långt norrut och tände en stor eld. Auroran var en reflektion av denna eld, skapad för att låta hans folk veta även om han är långt borta, tänkte han fortfarande på dem. Menominee indianerna av Wisconsin tror det dem såg var snälla jättar fiskande på natten, och att Norrskenet skapades av deras facklor medans dem fiskade.

Och en favorit, som säkert vår antagonist Leif Erikson stötte på, att skrälingarna på norra Grönland tror att ljuset är andarna av dem döda spelandes himmelska med en valross skalle, medans andra skrälingar till Inuiter tror att valrossen spelar spel med ett mänskligt huvud.

Dock så är alla indiansamhällen inte lika komfortabla i närvaron av Norrskenet, många tror nämligen att det är ett ont omen. De stora slättindianerna tror att ljuset är en reflektion av stora eldar, dock inte av en kärleksfull skapare. Deras var reflektionerna av stora lågor under stora matlagningskrukor, tänd av norra stammar för att koka deras fiender.

I Hudson Bay, Kanada, tror dem att Norrskenet är lyktor av demoner jagandes förlorade själar. I Wisconsin, Räv-Indianerna tror att Norrskenet är dem rastlösa andarna av deras slaktade fiender i försök att återuppstå i revansch – och var ett omen av pest och krig. Och slutligen i Alaska, Inuit samhällen fruktar Norrskenet och bär på knivar för att avvärja sig själva mot onda andar av auroran.

Sällskapet lyssnade på Fionn med stor vördnad om detta vackra naturfenomen. Framför allt Pwyll blev lite avundsjuk på Achraf som förmodligen stött på Norrskenet själv i de norra breddgraderna tittandes upp mot skyn mot detta mystiska ljus och få en rejäl andlig upplevelse. Och dessa fina myter verkligen gör mystiken kring Norrskenet levande.

Nu var det återigen dags för Animagusen till trollkarl att komparera en sista gång. Han utkorade en liten berättelse om ingen annan än en den stora krigsmagikern, ja Irlands störste för den delen genom alla tider, Fionn Mac Cumhail. Genom hans kunskap om naturlig magi växte han i längd till att vara tre gånger så större än sina kära krigskompisar.

Benandonner, den Skotska jätten tvärs över vattnen, utmanade Fionn Mac Cumhail till en fajt, men för att dem inte kunde simma, en gångbro eller landbrygga var tvunget att byggas emellan Irland och Skottland så dem två jättarna kunde mötas och slåss.

I ilska och ursinne, Fionn skyfflade upp stora stenar och slungade dem in i vattnet emellan Irland och Skottland för att byggas gångbron. En skopa sten urholkade ut Loch Neigh, Irlands största sjö och när den plaskade emellan Irland och Skottland den skopa blev Isle of Man.

När väl bron blev färdig, istället för att förbereda inför fajt, Fionn beslutade sig för att lura Benandonner. Han klädde upp sig inlindad i ikläder som en söt, men enorm bebis och väntade vid hans hem för att Benandonner att komma. Han väntade och väntade. Dag och natt, natt och dag han väntade. Till slut, Benandonner sträckte sig över bron iklädd vildsvins-hud bärandes hans enorma klubba. Han var verkligen en jätte ibland jättar, men när han kom fram till Fionns hem, och bröt sig igenom dörren såg han framför sig en enorm bebis nästan lika stor som han själv. Vettskrämd av fadern till en sådan bebis, Benandonner sprang hela vägen hem till Skottland och satte aldrig sin fot i Irland igen.

’Det var verkligen en liten underhållande till lattjo shortstory!, skanderade Fionn shamanen. Vilket fint namn den magiska irländska krigaren också hade, Fionn!

’Ja så var det också min tur för den sista komparerar-historien. Det handlar om ett visst djur kärt för indianerna, Örnen;

’Många indianstammar har sina sägnen till versioner om just örnen, jag tänkte nämna några legender om detta majestätiska fågeldjur.

Örnen är ansedd att var en av de sex väglednings beskyddarna, associerad med uppåt-riktningen, andlighet och balans. Vissa indianer tillskriver örnen både healing och jaktkrafter, och den så kallade Örn Dansen är en av dem viktigaste traditionella danserna. En kung av fåglarna helt enkelt, eller som överhuvud till mänskligt samspel i form av inkorporera, till exempel örnen fungerar som en budbärare emellan människor och dess skapare. Den guldiga örnen, eller ”krigs örnen”, är framför allt associerad med krigare och mod i fajt, och dess guldiga örnfjädrar är belönad till extra modiga krigare som fjäderhuvudbonader. Och pass på, denna man som jagar och äter detta heliga djur förvandlas till ett monster enligt sägnen.

’Ojdå. Man blir nästan sugen på att göra Örn-Dansen med vårt kära sällskap till lyssnare av dessa fina historier. Den heliga tobaken har verkligen varit till nytta, skanderade Saturiwan som ingång satt hela spektaklet.

’Men innan vi kör Örn-Dansen vill jag berätta en sista short story, Fionn fortsatte. Det handlar om inget mindre än Örn-Pojken;

Under dem varma sommarnätterna, hövdingens syskonbarn gick ner till en smal bit land som stack ut emot havet.

Pojken gick ut mot landet vid havet för att mata örnarna.

Dem andra byborna började kalla honom för Örn-Pojken.  Dem gillade inte när han stack iväg för att titta på örnarna medans dem flög högt i skyn.  Byborna förstod inte vad Örn-Pojken såg i dem mäktiga fåglarna.

’Du är lat sa en av männen, sa till Örn-Pojken.

’Varför säger du det, sa pojken oskyldigt.

’Du sitter på stranden i solen tittandes på örnar medan folk i din by samlar mat inför vintern.  Du matar också örnarna för ofta. Dem är fåglar och kan mata sig själva. ’ mannen sa.

’Men dem är hungriga.’ Pojken protesterade.

Örn-Pojkens mormor tittade på honom från klan huset. Hon trodde starkt, i hennes hjärta, att Örn-Pojken skulle bevisa sig själv för byn en dag.

Medan månaderna flög för by, dagarna började bli kallare och mörkare. Snart skulle byn vara utan mat. Hövdingen beslutade att flytta allesammans till ett ställe Norrut. Alla förutom, Örn-Pojken.

’Du kan inte gå’ hövdingen deklarerade.

’Men jag kommer svälta’ sa pojken.

’Kanske du skulle hjälpt din by under sommaren. Kanske du inte blivit lämnad kvar’ sa hövdingen.

Utan att dröja längre, hövdingen och byborna klättrade in i deras kanoter och begav sig i floden norrut. Örn-Pojken stod vid klipporna och vinkade till sin mormor. Hon ville inte lämna honom, men hon kunde inte ta med honom och hon kunde inte stanna. Tårar började rinna ner på mormors ansikte till kinder, medan hon vinkade adjö till sin sonson.

För dem närmsta nästa dagarna, Örn-Pojken satt vid en liten eld han byggt. Han var ensam och hungrig. Han tittade med ögon av hopp medan en örn flög nära honom.  Örn-Pojken kunde se att örnen höll en lax i sina klor. Den slog ner nära pojken och släppte laxen. Örn-Pojken fumlade på stenarna medan han sprang för att hämta maten. Han log och sedan skrattade med glädje medan mer örnar kom med mat till honom. Dem återbetalde honom för matat dem när dem inte hade någon mat.

Norrut, Örn-Pojkens morbror gick det inte så bra för att hitta mat till sitt folk. Floderna hade ingen lax och folket svälte. Dem beslutade sig att återvända till gamla byn.

När byborna nådde fram till stranden, noterade dem all mat Örn-Pojken hade. Dem såg hur stark och hälsosam han var och kunde inte tro sina ögon.

’Var fick du tag i all mat?’ hans morbror frågade.

’Örnarna gav det till mig. Dem sa tack till att jag matade dem när det behövdes. ’ Örn-Pojken sa. ’Ibland lönar det sig för att hjälpa någon eller något som är i nöd. ’ fortsatte han medan han gav mat till sin morbror. ’Jag har så det räcker till allesammans’ sa han.

Hans folk var så lyckliga i att ha mat, så dem gav Örn-Pojken mycket pälsar och juveler. Han blev en mycket respekterad ung man i byn. Och gjorde att Örn-Pojkens mormor grät igen, denna gång tårar av lycka!

Så var det med den avslutande komparerandet. Fin liten historia om samarbetet mellan djur och människa. Man kan verkligen förstå varför örnarna för indianerna är ansedda medicin-fåglar med magiska krafter.

’Då så, låt oss ta ett par bloss till och avsluta med en örn-dans här vid brasan! Bra jobbat med komparerandet. Jag kan inte säga vem som vann, det blir lika helt enkelt’ Saturiwan gormade medan han blåste ut rök formandes ett drakskepp som gest för det fina sällskapet. Och Fionn-shamanen och Animagusen-trollkarlen ville inte vara sämre. Fionn formskiftade till en stor örn och tjöt ett klassiskt örn-skrik. Medan Animagusen med sin magiska käpp trollade fram lite fyrverkerier i stil med färgskiftande norrsken! Allt för att avrunda detta magiska utbyte av varierande utvecklingsnivå kulturer emellan.

Kap 33

Och väl inne i berget dröjde det inte länge förrän Achraf och gänget kom till ett passage som ledde ut utomhus igen i snöovädret. Vad kan det här betyda? Vi skall väl in i bergets hjärta och stöta på vackra älvor och robusta dvärgar eller andra mytologiska väsen? Svaret kom kvickt, för det visade sig nämligen att helt plötsligt kom ett väsen i full fart med skidor på sig farandes ner för de snötäckta bergsluttningarna.

Varelsen tvärnitade framför det vintervana sällskapet, trots allt Nordmän, med skidorna och introducera sig själv;

’Jag heter Skadi och lever i dem högst nåendes bergen ibland berg, där snön aldrig smälter och jagar ivrigt med min båge, snöskor och skidor, som ni märker. Jag har även expertis i självständighet, vildmarken och visdom. Ja banne mig självständighet, finns det något bättre än leva i solitärt levandes här uppe på bergen och ta hand om sig själv med enbart hjälp av naturens krafter. Välkommen till The Moose Mountain! Där skidbacken aldrig tynar bort, snön är pudrig och skidorna välputsade! Välkommen in i min timmerstuga här i backen och låt oss hava mysstund vid eldbrasan, berätta historier och helt enkelt ha ett gille.

Leif Eriksson kunde inte tro sina ögon, vilken vacker kvinna till gudinna med långt svart hår och atletisk med sin silverrustning, dessutom med norsk härkomst.

Jag kan börja med att berätta min bakgrund varför jag hamnat här, och eran efter det. Det blir ett intressant stycke utbyte av levnadsöden.

’Jag kan börja med min historia ’sa Skadi;

Det hela börja med att min pappa, jätten Thiazi, stjäl de guldiga äpplena från av gudinnan Idun som är väktare av ungdomens äpple, vilket höll gudarna unga. Thiazi utöva utpressning mot Loki med att han ska hjälpa och kidnappa Idun, men Loki bedragaren stal henne tillbaka istället och återvände till Asgård. Thiazi jagade Loki, men var dödad av Aeiserna. Jag reste till Asgård för att hämnas min faders död, men Odin vägrade att fajta, istället erbjöd att betala mig. Jag ville inte ha några pengar, dock accepterade jag erbjudandet av en gudfruktig make och ett gott skratt. Loki försåg skrattet med att binda hans testiklar på en get och bli dragen runt av djuret. Och jag, snögudinnan fick bara välja min make bara genom hans ben. Jag ville gifta mig med Baldur, men det blev till slut sjöguden Njord istället. Vi fick giftermåls trubbel direkt, hursomhelst, Njord ville bo i sitt palats vid sjön, medan jag ville bo uppe vid pappas gamla hus bland bergen. Jag och Njord kom överens om att fördela deras tider emellan de två ställena, men vi hatade den andres hem så pass mycket att till slut vi skildes åt.

’Och här är jag, snögudinnan uppe på Älg-Berget och kunde faktiskt inte vara lyckligare. Jag trivs med det solitära livet i detta vackra snölandskap, men ändå trevligt med oväntat sällskap. Oväntat ja, var kommer ni ifrån. Jag ser att en av er helt svart till huden. Med det sagt måste ju ni komma längt härifrån. Upptäcktsfarare från fjärran land månne?

Kapten Achraf Hakimi till svarthyade viking-marockan tog täten.

’Jodå, visst är vi upptäcktsfarare minsann. Vi har kommit ända från vikinga-nästet Island hit tvärs över det vidsträckta havet och gått i land i dem här trakterna. Och minsann med viss instruktion från ingen mindre än din ”vän” Loki. Han besökte oss på Island på en farm även till sällskapet med Thor(jorå gudarna som sagt är involverade i människornas affärer). Levnadsöden ja, vilket sammanträffande att ingen mindre än trickster-Guden Loki har en del av anledningen att vi påträffas över huvud taget’ sa Achraf.

’Jasså där ser man’ svarade Skadi snabbt. Men skit i Loki och de andra gudarna nu. Dem är så många och det är så mycket tjafs ändå. Jag är inte direkt en maktlysten gud ska sägas. Jag trivs här uppe på Älg-berget utan kontakt med andra gudar, och ja må säga, jag trivs som sagt utomordentligt!

’Ja gudarna är många ja’ svarade den här gången Leif Eriksson till för honom, slående vacker Skadi. ’Dem har haft en stor del i det är hela ”rabaldret” om den ack så viktiga och påtagliga mänskliga impulsen ’att göra känt’, att helt enkelt ge sig ut på okänd mark och upptäcka saker som ingen annan gjort från kultur till annan kultur. Utbyte i form av färder. Jag är själv trots allt den nordman som både upptäckt Grönland och Vinland tillsammans här med min kära kamrat Erik den Röde. Och som sagt, just den aspekten av att ge sig av mot obekant terräng är viktigt för gudarna. Men jag håller med, skit i dem för stunden.

’Mm absolut!’ framförde Skadi. ’Låt oss åka skidor, dricka varmt gott ört-te i min timmerstuga och helt enkelt ha en afterski här uppe på toppen av The Moose Mountain. Jag har specialgjorda vallade skidor till er tre överhuvuden Leif, Erik och Acrhaf och till er resterande 8 nordmän (som lätt kan förglömmas) har jag också skidor, både utförs och längdskidor.

En liten notis, det vara bara dem tre överhuvuden som jagade Narval och tagit mest plats av nordmännen så här långt. Men dem finns i bakgrunden och behövs, framför allt i drakskeppet.

’Jag har åkt skridskor på Färöarna’ sa Achraf.

’Själv har jag gått med snöskor på Grönland och Vinland’ sa Leif.

’Ingen mindre än mig själv har åkt längdskidor längs fjällen i Norge’ sa Erik.

’Se där jag. Ni är sanna vintermänniskor. Skidor har ju också förresten använts i forntiden både i ert Norden och dessutom Sibirien. Ett väldigt nyttigt hjälpmedel helt enkelt för både jakt och förflyttning’ sa Skadi med tillgång till sådan information.

’Låt oss ha en heldag här uppe på Älgberget!’ gormade slutligen Skadi. Det kommer bli en fin afterski efter vår timvis av skidåkning!

’Innan vi drar igång med det vill jag bara meddela myten om var snön på det här berget kommer ifrån. Jag har stött på honom ibland, han lurkar kring alla snötäckta berg runt om i världen, ingen mindre än Guden av Snö Ullr, skyddshelgon av skidåkare, sonen av Sif och styvson till Thor, Guden av Åska. Denna kylälskade Ullr sägs vara expert på skridskor, skidåkning och jägare, precis som jag, och glider omkring på sina skidor runt om i världen och täcker all land med snö’ sa Skadi.

’Tänk på honom när vi nu åker och svänger med skidorna. Ordspråket säger; att han sprider omkring sig så mycket unika snöflingor som det finns stjärnor på himmelen’ fortsatte Skadi. ’

’Jag har mött honom på det längsta bergstopparna när jag rest bortom Älg-Berget, som till exempel i Himalaya där han skyddar skidåkare och bergsklättrare från laviner och ser till att det är den finaste av pudersnö. Men i vissa fall låter han naturens element slå i slag, stormar och tät dimma.

Men skit i honom nu, han är inte här och, som sagt, låt oss njuta av lite skidåkning denna fina vackra dag. Vi kan åka på kvällen också, jag kan tända lyktor i backen och efter det lite sauna och afterski! ’ avslutade Skadi.

’Intressant att du nämner sauna, sa Erik den Röde.

’Jag är ju från Norge, Skandinavien och besökt ett sådant annat land i ren nyfikenhet också från samma skandinaviska område, nämligen Finland. Väl där mötte jag kära nordbor och fick till kännedom att den äldsta saunan där går tillbaka till 10 000 år sedan, efter Is-Åldern. Saunas har blivit använd i olika syften genom åren i Finland. Bland annat för religiösa ceremonier, kroppslig rensning, bota sjukdomar, avslappning och för socialt liv. Barn föddes i saunan, kvinnor gick igenom renande ritualer före giftermål och gamla människor gick till saunan för att dö.

’Häftigt fakta Erik’ sa Skadi.

’Men banne mej, vi ska inte bada sauna efter skidåkning för att dö, utan för ren avslappning givetvis i skön värme med vedbrasa! ’

’Absolut, det håller jag med om’ sa Erik.’ En sista grej bara om en tradition i Norge, den så kallade Yule som vi firar på vintern, i mitten av Januari. Vissa av oss under den här högtiden offrade och erbjöd gods och djur till gudarna för att besegra det omfattande mörkret av vintern. Vi försöker helt enkelt fira återvändandet av solen, när dagarna till slut blir lite längre. Detta vintersolstånd är en tid av reflektion, under den mörkaste och längsta dagen om året. En tid av firande helt enkelt när till slut våren är här. Yule! ’ avrundade Erik.

’Men vi ska inte ”fira” vår på länge här Erik vet du. Vintern är i sin prakt och jag känner mig mest som levande då. Jag är ju trots allt en Snö-Gudinna käre Erik’ sa Skadi lite omsorgsfullt.

’Jag vet att ni också älskar snö. Nu skippar vi snacket och åker skidor istället. Sätt på er skidorna, men pass på. Ta dem inte korta skidorna, dem är till för dvärgar som ibland kryper ur sitt mörka näste inne i Älg-Berget för att känna på förfriskande vinterluft.

’Dvärgar ja, det var ju dem vi skulle träffa på i innandömet av berget för att kanske tradera eller möjligtvis ro hem en liten andel skatter och dylikt. Istället ska vi åka skidor nerför branta sluttningar och gå upp igen till skutan och göra om det igen. Hur länge då? Tills våren kommer?’ sa Achraf lite motvilligt. Han är ju en marockan som bara åkt skridskor och inte nordman som Erik och Leif med erfarenhet av sånt här.

’Jag längtar efter saunan’ sa Achraf lite eftertänksamhet.

’Nej då min kära marockan, jag transporterar er upp på mina magiska vinterstavar upp för backen igen utan problem snabbt som tusan. Vi behöver inge liftar! Vi har hela berget för oss själva att utforska! ’sa Skadi en smula försäkrande och lovande till Achraf.

’Dessutom Achraf förstår jag din skepticism. Om du får svårt med att glida och styra med skidorna har jag en annan variant för dig att störta ner för berget. Inget mindre än så kallade  Skydiving med en så kallad Wingsuit på dig.

’Jodå det är inte bara gudarna som kan himmelsfara likt Thor på ett åskmoln, utan sätt på dig den här dräkten så ska du nog se att du kan fara genom luften likt en sann superhjälte till Gud. Drömmar om flygning, lille Achraf, har ju funnits sen förhistorisk tid. Den antika frågan ställer oss helt enkelt, kan vi sprida armarna och flyga likt fåglarna? För årtionden, tidiga flygpionjärer har försökt att åstadkomma detta genom att sätta artificiella vingar på deras armar och ryggar. Historieböcker är fyllda med entusiastiska pionjärer hoppandes från höga platser, vingarna utspridda och dundrande tillbaka på marken utan lycka.

’Oj det låter häftigt’ sa Achraf. Men hur fungerar det rent praktiskt?

’Lyssna nu. Du hoppar helt enkelt från hög altitud, bergstoppen, och glider genom luften. Sen måste du som sagt ha en speciell dräkt på dig. Inget mindre än min specialgjorda silverliga wingsuit, och när man flyger påminner man mycket om en ekorre när den glider från träd till träd. Helt enkelt ska du glida med denna dräkt och landa mjukt på marken igen. Det blir en ganska lång färd, The Moose Mountain är lagom höjd med sina 2 347 meter backe neråt.

’Jamen då kör vi. Tänk på mjöden(alla gudar har tillgång till mjöd) i saunan efter den fina heldagsutflykten här på berget. ’ avslutade Skadi i sin genomgång om denna snöupplösning men samtidigt i stillhet och själslighet.

’Det finns inga givna eller anordna backar som jag har gjort, utan helt offpist och pudrig snö. Följ bara min led och njut!’ sa Skadi precis när dem började åka utför. Utom Achraf då så klart som började glida i luften istället i snön.

Ojsan, wieee vad det går. Och vilka fina svängar med höften i den perfekta snön. Och förresten, skidkängorna sitter som ett smäck på allihop. Faktiskt specialgjorda av älg-skinn. Det här ju på som räls. Det ser bra ut, framför allt dem stora svängarna som fungerar ungefär så här;

Tre rörelser som är viktiga att bli medveten om när vi åker större svängar på detta fina Älg-Bergs underlag är de som vi skapar med våra mest centrala leder i kroppen: fotled, knäled och höftled, samt med ryggraden. De rörelserna är:

avlastning av blivande innerskida

belastning av blivande ytterskida och tajmingen av dem båda

lutning av kroppen; när och hur mycket.

De här rörelserna är grunden i skidåkning och de följer med oss på hela berget, oavsett vilken typ av åkning det gäller, pist eller offpist, bra eller dålig snö. Skidåkning är rörelse och att balansera krafter. Det handlar om vår förmåga att använda våra rörelser och balansera de yttre krafterna – naturlagarna.

’Naturlagarna ja, det finns småandar runt omkring hela berget här som belönar lugna själar i detta naturparadis. Som len vind, strålar från solen och fin vit snö. Jag som förespråkar detta lugn är en fantast av den filosofin och tänkte dra lite visdomsord för er. Helt enkelt en aspekt av mig som gudinna och utvecklar just det med detta lugn som är ytterst fördelaktigt, självständighet’ sa Skadi, med passande maximer här uppe på berget;

Sinneslugn är den ovanligaste kvaliteten i mänskligt liv. Det är en balans om stor natur, i harmoni med sig själv och dess ideal. Det är den moraliska atmosfären av ett liv själv-centrerad, själv-tillitsfullt och självkontrollerat. Sinneslugn är singulärt av syfte, absolut förtroende, och medveten kraft, - reda att bli fokuserad i ett ögonblick för att möta vilken kris som helst.

Stillhet kommer alltid från inombords. Det är freden och rogivandet i djupet av vår natur. Raseriet av storm och vind agiterar bara ytan av havet, dem kan bara penetrera två eller trehundra meter ner – under det är den lugna, oberörda djup. För att vara redo för dem stora kriserna i livet måste vi lära oss stillhet i vårt dagliga liv. Serenhet är kronan av själv-kontroll.

’Detta är verkligen viktigt för dem som vill utveckla självständighet i lugn takt. Och som gudinna av detta attribut kan jag säga att det både funkar solitärt ute i vildmarken som tätbefolkat i större tätorter.’ sa Skadi i vital ton, för hon tycker det är så viktigt med den här aspekten av mänsklig natur och vill lära ut det helt enkelt.

Leif och Erik(Achraf fullt upp med att vara med sin wingsuit uppe i luften) lyssnade gediget medans dem åkte utför backen återigen, men denna gång hände något häpnadsfullt och överraskande när dem svängde med höfterna i ett mer tätt område med granar och klippor. Leif och Erik var långt ifrån varandra i pisten men samma sak hände dem båda. Två mytologiska varelser till legender uppenbarade sig för dem båda. En vid namn Barbegazi framträdde för Leif, och för Erik den så kallade Yetin den fruktansvärda snögubben, som snabbt kan sägas att han importerades från Himalaya av ingen mindre än Guden av Snö Ullr. Ullr tänkte helt sonika att Yetin behövde variation och miljöombyte från Himalayas toppar. Det är ju så högt, syret fattigt och helt enkelt ensamt att rulla runt i snön där. På Älg-Berget, tänkte Ullr, finns ju all möjlig form av stimuli, både på toppen och nervid berget. Erik den röde var den första andra varelsen han stötte på här på The Moose Mountain och blev genast förtjust i hans bleka och hårfattiga hud jämfört med honom själv.    

Både Erik och Leif blev chockade av detta möte men märkte snabbt att dem inte var hotfulla eller aggressiva. Utan vill allt som allt bara hälsa på och om dem fick vara med på afterskin och njuta i saunan, båda har länge nämligen varit ute i kylan och vill värma sig lite. Jodå, efter att Leif konverserat med Barbegazin, och Erik med Yetin kom dem snabbt helt enkelt överens om att bjuda upp dem till gillet i timmerstugan mitt i backen. Trots att Yetin bara kommunicera med konstiga stön förstod Erik vad han menade. Precis med samma magi som när dem först anlände till Newfoundland och prata med eskimåerna och det häpnadsväckande mötet med medicin-mannen till shaman. Alltså med telekinetisk energi. Dock tyckte Erik det var roligt att bröla osammanhängande ljud med Yetin och dem skrattade och hade sig! Att en sådan tre meter lång apliknande ’man-björn’ som går upprätt även kallad big-foot kunde vara så rolig kunde aldrig Erik föreställa sig. Yetin är helt enkelt glad att träffa på andra gästvänliga likasinnade som älskar snön, och inte bara klättrar i Himalaya(Nepal, Bhutan, and Tibet) utan också stannar och tar det lugnt och njuter av det fina vinterklimatet, plus att sauna efter det också. Han är helt enkelt trött på att driva omkring uppe på snöberg helt själv. Yetin verkligen utstrålar lycka här på Älg-Berget.   

Men Barbegazin då som Leif stötte på då? Jojomän, det var av en helt annan karaktär. En liten spjuver till fe och person som älskar snön mer än något annat med sitt stora frysta skägg. Faktum var att Leif inte stötte på honom som med Erik och Yetin, utan han kom farandes bredvid Leif i full fart i skidbacken med sin stora jätte-maffiga fötter som gjorda för branta snötäckta backar. Så pass att han brukar till och med surfa på lavinvågorna! Barbegazin, en sann snöpionjär med häftig karaktär. Givetvis är han bjuden på afterskin.

När Skadi, som förberedde saunan i timmerstugan för tillfället, såg sällskapet förvandlas från två till fyra på sådant kort varsel blev hon bara glad. I själva verket visste hon det, insiderinformation från ingen än Snö-Guden Ullr själv. Ullr ja, vilken go Gud. Han yrar omkring från bergstopp till bergstopp överallt i världen och tar hand om det frusna landskapet. Allt från glaciärer till blötsnö men också bidra till träffar som denna och detaljer som att göra riktigt fina snöskor.

Nu allesammans samlade i timmerstugan var det bara sätta igång kalaset. Innan den högtidliga saunan var det dags att drick mjöd och äta älg.

’Jodå, jag är ju också en jägare med min båge’ sa Skadi till värd lite så där självsäkert som stor förespråkare till självständighet. Även när det gäller att skaffa egen föda.

Ha! Också satt dem där i saunan till bastu till slut tillsammans, mätta av älgkebab och (skadi är ju trots allt en gudinna med tillgång till magiskt mjöd) magiskt mjöd medhavd in i bastun. Ja ojdå vad det gapas, Yetin berusad bara brölar av osammanhängande ljud och alla skrattar högt i detta fina sällskap. Achraf, som inte tål mjödet så bra, började skryta mumlandes med sina wingsuit-färdigheter.

’Jag bara flög igenom luften som en sann ekorre. Stötte inte på några bergskanter och landa mjukt med min stora fallskärm gjord av älg-skinn för det mesta utom en gång när fallskärmen fastnade i en grankvist. Och vet ni vad, vindpusten som gjorde att det blev så var ingen annan än den luriga snö-guden Ullr igen som tisslade i bakgrunden. Och i sin lilla bastuberusning, avslöjade Achraf att det nu kommer en hemlig gäst, som han stötte på i kraschen vid granen. Ingen mindre än Saumen Kar.

’Vi kom bra överens direkt. Väldigt Yeti-likt till utseendet men kunde prata och härstammar från Inuiterna, i dem kretsarna känd som ’Snö-Mannen’. Till och med större än Yetin, dock täckt av vit päls och med stora konstigt-formade svarta horn.

Mycket riktigt, när Acrhaf beskrev honom för resterande bastu-gänget knackade det på timmerstugans dör. Vem kan det vara? Jodå, ingen mindre än Saumen Kar och han hade fina prylar med sig för att piffa upp i bastun. Saumen Kar gillar ju för övrigt att observera människor på distans, till exempel i Finland när han såg folk basta där. Och han drog lärdom om hur dem hade bastukultur där, allt från rökbastu, aufgus och bastukvastar. Värdinnan Skadi gick emot dörren och öppnade.

’Hej, jag heter Saumen Kar och kommer för att basta med sällskapet om så beviljas.

’Givetvis får du det. Acrhaf har berättat om dig och du är väntad.’ sa Skadi.

’Jamen då så! Jag har också med mig lite grejer som kan öka bastunjutningen. Bastukvistar, luktgott att hälla på aggregatet som förhöjer renandet i själen och som sagt, härlig arom med olika smaker som jag fick i fin gest av ingen mindre än medicinmannen till shaman nere vid berget. Allt från citrus, eukalyptus, tjära och favoriten apelsin. Och när man häller på dessa dofter med hjälp av en skopa vatten på bastu-stenarna bildas ett ångmoln som stiger upp mot taket. Med en speciell viftteknik med bastukvistarna skapar bastuvärden, Skadi själv, angenäma varma vindar i bastun. Och Skadi, som höll ett föredrag om stillsamhet innan, är verkligen en förespråkare om denna bastu-företeelse till aufgus. Glöm all stress och koppla av!

Nu när alla pusselbitar blev till ända, Samuen Kar som sista bastugäst, var det bara basta igång hela kvällen, dricka magiskt mjöd och rulla sig i snön. En sann bastustund som gav eko i hela Newfoundland, Kanadas ostkust och hela regionen krig The Moose Mountain. Framför allt över vilket mångskiftande och alldeles särskilt sällskap det blev till slut.

 Kap 34

Efter denna fina visit i Jacksonville så blev Pwyll återigen rastlös och ville inte bli stagnerad för länge på en och samma plats. Han hade nämligen hört att det finns mer avancerade och organiserade ställen ganska så nära i Jacksonville i form av det så kallade Mississippi territoriet. Ja rentav ryktas det att det finns städer där. Dem första städerna eller största stad i hela Nordamerika.

’Men jag vet inte vägen dit allesammans. Dicul har ingen karta till Mississippi och jag vet inte heller om vi ska resa till fots dit eller åka till havs inåt mot Mexikanska golfen och leta efter eventuell flodmynning dit? Vad säger ni?’ sa Pwyll lugnt i sin ledarton.

’Jag har en idé’ gasta Fionn-shamanen. ’Jag kan förvandla mig till en örn och speja längs kusten längs mexikanska golfen. Ni kan släppa lös mig som örn när vi närmar oss kusten så ska jag nog se till att få syn på Mississippi floden och förmodligen en stad vid det området.’ sa Fionn lite sådär anspråkslöst.

’Jag kan säga direkt att vi kör på det. Det är den enklaste rutten och bekvämaste dessutom. Bättre att glida med drakbåten längs kusten än att forsla fram i tät skog med machete utan veta riktning eller orientering var staden kan finnas. Mot Mississippi med drakbåten!

Väl framme vid kusten, som var en obesvärad sträcka till distans igen, släpptes Fionn-Örnen ut för att spana och speja. Resultatet lät inte vänta på sig. Flygandes längs Mississippi och närliggande områden kunde han högt upp i luften skymta något som liknade en amfiteater 15 mil öst om Mississippi floden i nordöstra Louisiana. När sedan Fionn flög tillbaka till drakbåten vid kusten rapporterade han om hans upptäckt;

’Det liknar något av en stad från ovan. Större och mer organiserat än Jacksonville. Jag föreslår att vi åker dit och undersöker stället! Stället ligger i den lägre delen av Mississippi Flod-dalen. ’ sa Fionn.

’Jag håller med. Det är ju bara att ta båten dit genom Mississippi floden’ Pwyll anmärkte och tog snabbt beslutet att givetvis åka dit. Kan det vara Nordamerikas första stora stad det handlar om?

Väl dit tog det inte lång tid för Pwyll och gänget, det var ju bara till att följa med floden upp och belägra sig i dalen. Det första som slog dem när dem började närma sig staden var alla höga och konstruerade så kallade mounds som omgav stället. Men vad är det då? Jodå, ett mound är en rågad hög av jord, grus, sand, sten eller spillror. Vanligast, mounds är jordiska formationer som kullar, vallar eller berg i olika former och variationer. 

Vad kännetecknar ett Mound-byggare ställe till samhälle då? Indianerna byggde en variation av mounds, inkluderat platt topp pyramider, eller koner kända som plattforms mounds, rundade koner, och ås eller limpa formade mounds. Vissa mounds tog ovanliga former, som till exempel konturen av kosmologiskt viktiga djur.

Och det var just ett sådant samhälle till stad som Pwyll och gänget närmade sig. Indian-hövdingen stod emellan två mounds med ingång till central-torget.

’Välkommen till Poverty Point minna herrar, vad för er hit?

Pwyll tog ordet. ’ Vi åker kors och tvärs över Nordamerika. I jakt på saker att upptäcka och kulturer att möta. Precis som ett sådant ställe som ditt Povery Point, som vi kommit till genom den mäktiga Mississippi floden med drakbåten och anlänt till detta ställe öst om nordöstra Louisiana.

’Så pass. Ni är högst välkomna in och beskåda vår kära jord-pyramid på vårt central-torg och titta runt omkring. Vi har verkligen många olika former av mounds och det är något, som ni vet vid det här laget, vi verkligen bygger samhället kring. Välkommen in och besöka fler mounds.’ Indian-hövdingen replikerade.

Väl innanför Poverty Points innandöme fick Pwyll och gänget beskåda hur verkligen staden var uppbyggd. Tusentals av människor boendes i ordnade rader av hus. I resten av Nordamerika vid den här tidpunkten var nomadiska jagare och samlare, dock inte i Poverty Point, Nordamerikas första riktiga stad. Poverty Points storlek och komplexitet pekar på ett stort tradings nätverk, som kulminerar i att denna kultur och dess innovationer för att organisera mänskligt arbete till att bygga dessa monumentala mounds som genomsyrar samhället allt från pyramiden till andra massiva mounds. Ett sofistikerat samhälle helt enkelt. Staden sitter dessutom i sammanflödet av sex stora vattenvägar, men är tillräckligt långt ifrån Mississippi floden för att undvika översvämning.

’Och jag kan säga till er besökare att i Mississippi-området finns än ännu större stad till metropol än Poverty Point. Den här staden är bara en försmak till den ännu högre utvecklade till fascinerad kultur. Men ni är välkomna att stanna över här några dagar. Vägen dit får ni ta reda på själva, någon utmaning får det bli. Och förresten, jag spottade er shaman till formskiftande örn dessutom så det lär ju inte bli några problem att orientera sig och hitta rätt med era hjälpmedel.’ Sa Indian-hövdingen till Pwyll ledaren.

’När vi nu ändå ska vara kvar här några dagar till kanske vi kan utforska stället. Ni vet, röka tobak, äta go främmande mat kanske stöta på några damer’ föreslog Dicuil.

’Absolut’ svarade Fionn. Låt oss ha lite skoj. Vi kan göra massor, utforska Mississippi området (nej inte den större staden än) och sällskapa med ännu ett intressant folkslag till indianer.

Tobak och brasor är ju en sedvanlig kombination i dessa trakter har ju kelt-Pwyll fått erfara, framför allt Fionn i sin komparation tävling, var då, jo vid en brasa med en tobakspipa i mun. Återigen satte dem sig vid en brasa och det tog inte lång tid för en liten story tog form med anknytning till detta omfattande Mississippi område. På vilket sätt då? Jodå, genom en myt om den kära Mississippi floden, Vatten Svälten;

Från denna legend vi lär oss ursprunget om fisk, grodor och sköldpaddor. För länge, länge Indianer bosatte sig upp vid floden. En monstergroda förbjöd dessa indianer att använda vattnet. Vissa dog av törst. Deras ande-chef, Gluskabe, kom för att hjälpa med. Han såg hur sjukliga hans folk verkade.  Han frågade dem, ’Vad är ert problem?’

’Monstret dödar oss med törst. Han förbjuder oss vatten.’

’Jag kommer göra så att han ger er vatten,’ Gluskabe svarade. Folket åkte med deras Chef för att se monstergrodan. Hövdingen sa till monstret, ’Varför missbrukar och förolämpar du våra barnbarn? Du kommer bli ledsen för denna behandling av vårt fina folk. Jag kommer ge dem vatten, så att vi alla har lika mycket vatten. Fördelarna borde bli delad.’

Gluskabe plötsligt grep tag i monstergrodan och bröt hans nacke. Från hädanefter, alla bullgrodor är nackbrutna. Även då monstret inte gav bort vattnet. Så Gluskabe tog en yxa och högg ner ett stort gult björkträd, så när den föll ner, det gula björkträdet skulle döda Monster-grodan.

Det är så hur Mississippi floden kom till. Vattnet flödade från Monster-grodan. Alla grenar av den gula björken blev floder, och alla floder tömdes in i huvud Mississippifloden.

Nu, alla av dem Mississippi indianerna var så törstiga, vissa även nära döden, så att dem hoppade in i floden för att njuta av vattnet inombords och utombords. Vissa av dem förvandlades till fiskar; vissa till grodor; vissa till sköldpaddor. Få mänskliga Mississippi-indianer överlevde.  Det är därför dem bosatte hela längden av Mississippi-floden. Det är så dem tog alla deras familjenamn från alla typer av fiskar, sköldpaddor, och andra havsvarelser.

’Haha! Att en monstergroda är ursprunget till denna majestätiska Mississippi-flod tror jag inte ett dugg på. Jag tycker inte om grodor, dem låter konstigt, men däremot sköldpaddor är gulliga,’ sa Pwyll lite eftersinnande.

’Jag känner till grodor i andra mytologier också, faktiskt rätt så spännande.’ kontrade den allmänbildade Dicuil. Som till exempel den antika gudinnan Heqet från Egypten. Hon var en gudinna om barnafödande och bördighet. Hon var avbildad som en groda, eller en kvinna med huvudet till groda. Grodor symboliserade fruktbarhet och nytt liv.

’Och så har vi ju också dem representerade i China och Indien, där dem trodde att världen vilade på ryggen av en gigantisk groda och att jordbävningar var ett resultat av hans minsta rörelse.

’Andra folksägen säger att förmörkelsen av månen var på grund av en groda ätit det.

’I Australien den vattenhållande grodan används av Aboriginerna som en källa av vatten. Uppenbarligen när grodan kläms producerar dem en viss mängd av låt oss säga, färskt vatten från deras urinblåsa!

’Jaja Dicuil. Jag förstår din poäng. Grodorna kanske inte är så medelmåttiga ändå,’ sa Pwyll slutligen och satte punkt för grodan till tema.

’Dock, låt oss spinna vidare på detta tema om mytologiska saker och ting runt dem här Mississippi trakterna. Det finns säkert mycket att bita i här kring den fina Poverty Point eldbrasan, strax intill den fina mounden till jord-pyramid, med faktiskt rätt mycket ruljangs och fartfyllighet här inne i staden. En lagom stor metropol helt enkelt och fint organiserat, trots allt som det verkar, den första riktiga staden här i Nordamerika.

’Men som sagt, är det någon som har en fängslande myt eller legend om ett annat djur är det bara att träda fram.

’Undervatten-panter skrek någon i samlingen stört, medan deras blick riktades mot var dem hörde skriket och alla blev lite förväntansfulla.

’Mästaren av alla vattendjur. Dem har sitt huvud och klor likt en katt men är täckt av fjäll och dolk-likna taggar genom dess bak och svans. Ett sant vatten-monster helt enkelt och kan väl tyckas vara toppen av näringskedjan, men har en stor motståndare i form av Åskfågeln, mästaren av luften. Dessa två bestar är både motsatte men komplementära, då dem båda är sysselsatta i evig konflikt, sa, som höjde rösten till att hojta undervatten-panter, var ingen annan än en sann shaman, inte alls olik Fionn själv som kan förvandla sig till djur och speciellt fåglar.

’Jag vet att du Fionn flög över oss i skyn och titta ner mot Poverty Point. Jag kunde se det med min hök-ögon. Och jag kan redan säga nu,’ fortsatte Poverty Point-shamanen.

Jag har själv förvandlat mig själv till en Åskfågel och fajtats med en undervattens-panter!

’Duellen var jämn med ingen segrare, då som sagt både är komplementära och trots allt bundna om varandra.

’Häftigt, sa Fionn. Kan inte du och jag både förvandla oss till åskfåglar och då kanske besegra undervattens-pantern?

’Nej då, det är inte nödvändigt. Låt oss istället prata vidare om myter och legender i denna fina Mississippi-region till territorium. Det behöver inte handla nödvändigtvis om djur!’ sa Poverty Point-shamanen.

’Jag ser till exempel dina papyrus-rullar Dicul med häftiga texter och illustrationer. Själv har vi till exempel inte ett skrivar-system eller sten-arkitektur. Dock så har vi så kallade pictograms, mycket pictograms på undervatten-pantern till exempel. Men vad är ett pictogram då?

Ett pictogram förmedlar en historia genom bilder användandes symboler och innebörd som ger uttryck för och påminner om formerna av fysiska objekt eller människor. En ideagram är en annan form av pictogram vilket förmedlar komplexa idéer och känslor. Ett pictogram är helt enkelt en annan form av skrift vilket använder föreställande och illustrerade teckningar för att berätta en historia med symboler och betydelser.

’Vad häftigt,’ Dicuil replikerade. Vi har ju faktiskt också stött på liknande kommunikationer i form av Vikingarnas runor. Speciellt en symbol är rätt intressant på tal om djur, inget mindre än den så kallade Iar Rune. Den runan symboliserar ormen, skyddande och bindande till naturen och flätar ihop sig själv runt livet, orsakar förändring genom att bringa död och därpå tillåta nytt liv att börja igen.

Iar Rune står för än av de äldsta och mest vidsträckta mytologiska symboler. Ormar har varit associerad med dem äldsta ritualerna känt till mänskligheten och representerar det duala uttrycket till naturen av gott och ont.

’Vi som håller Vikinga-mytologin kärt, trots att vi lite mer kelter, är ju även att Iar Runes också handlar om drakar lite utbytbart. Ormens gift och drakens eld,’ Pwyll sa lite nostalgiskt då plötsligt han börja tänka på Achraf. Undrar om han stött på någon is-drake där uppe i norra delen av Nordamerika. Jodå, de båda falangerna känner till varandras utgångspunkter sen är det gudarnas sak att avgöra vilken expedition som håller fortet mest.

Det råder stor jämnhet redan nu i form av det störtsköna bastubadandet och komparationen mellan Fionn och Amagusen, Odin-All-Fadern dundrade inför den samlade Guda-Alliansen inför både bland annat Loki och Danu.

Den rådande samlingen vid Poverty-Point eldbrasan var väldigt eniga och förstående om hur vida språk ter sig annorlunda jämtemot andra ställen på jordklotet. Pwyll och gänget är eniga om att sådana bergsmålningar inte bara måfå antik indisk graffiti, utan verkligen förmedlar mäktiga kulturella symboler som reflekterar komplexa samhällen och religioner delade många emellan omgivande stammar. Framför allt fick Pwyll smak för dem som handlade om religiösa entiteter. För att vara specifik den så kallade Wakan Tanka. Högsta varelse och skapare av Mississippi-dalens indianer. Även kallad Den Stora Anden, han är väldigt lik andra varelser funnen i myterna av många andra indian-stammar, framför allt väldigt påtaglig och bärande i Lakota-Lioux stam-gruppen.

’Intressant Pwyll att du nämner Wakan Tanka,’ Povery-shamanen kvickt uppmärksammade.

’Jag tycker det vore lägligt att prata om Wakan Tankan, framför allt som slutsnärt och passande här vid eldbrasan, samtidigt som ett fint pictogram till rockmålning reflekteras på bergväggen här intill föreställandes denna Wakan Tankans skapelsehistoria. Sedan släpper jag iväg er nästa gryning på ert sökande om den stora staden här i Mississippi-dalen. Jag er inga hjälpmedel utan litar starkt på er goda inre vägvisare till näsa.

Wakan Tanka(det stora mysteriet)

’Även om det inte riktigt går att beskriva ett sådant omfattande mysterium helt och hållet så finns det lite ledsagor att gå på,’ Poverty Point-shamanen påpeka lite tillförsiktigt en sista gång innan beskrivningen om Waka Tanka.

Wakan Tanka är tanken av skaparen av världen eller universum; trodd att vara All-Försearen. Det är dock inte en referens till en personifierad eller singulär monoteistisk gud, utan snarare en heltäckande livs kraft och energi existerande i allting – blommorna på plätten, blåsande vindar, stenar, fåglar, djur – och samma kraft som andades in i första människan. Denna ande eller då kraft står för vördnad som förser behoven av alla och vilket finns i varje människa och som sagt natur, och vi är tillsammans framkallade av detta stora mysterium till realisation att alla saker är relaterade och sammanbindande. Denna heliga energi ger enhet och harmoni med den naturliga världen helt enkelt. Wakan Tanka!

’Då så, som ett svar på ditt antagande om att Waka Tanka är en varelse eller entitet stämmer inte Pwyll. Men du är dock nära på det, helt riktigt är att Waka Tankan är en stor ande och väldigt närvarande i vår kultur såväl som andra indianer!

Med det sagt, ge er av Pwyll och gänget. Ni har tillbringat tillräckligt med tid nu här i Poverty Point. Mot den stora staden och lycka till,’ avslutade Poverty Point-shamanen och gick i sin hydda till säregna och väluppbyggda mound!

Detsamma gjorde Pwyll, Fionn och Dicuil och resterande kelter. Imorgon beger det sig direkt när gryningen anländer.

Kap 35

Nu när det fina bastubadet och alla återgått till sitt var det bara för Achraf och gänget igen att försöka bege sig in i Älg-berget och utforska. Skadi och Barbegazin gav dem råd och vad som med största sannolikhet dem kommer att påträffa.

’Jag har vandrat till och från i dem här trakterna i vad som känns i eons,’ den lilla fen till krabat Barbegazin sa rådgivande.

’Inne i berget är inget annat Svartalheim lokaliserat. Sfären av dem Mörka Elverna. Styrd av Modsognir med järnhand. Många tror att dvärgar och mörka elver är detsamma, men det är det inte. Dvärgar är mer efter och maktgalna av fysiska saker som att ladda upp massvis med skattar, medan elverna är mer måna om deras magiska krafter. Mörka elverna är till och med elaka och använder sin magi i mångt och mycket till onda ändamål.

’Ska vi verkligen göra ett besök där?,’ Achraf lite vemodigt påpekade.

’Vad får vi ut av det? Dem verkar inte så trevliga och är inget direkt kulturutbyte som med medicinmannen och bastubadet. De mörka elverna är inget att hurra för. Låt oss besöka dvärgarna istället. Dem kanske i alla fall har en skatt att erbjuda eller något magiska skimrande föremål? Vad säger ni?,’ Achraf lite försiktigt sa och sökte efter Leif och Eriks ansiktsuttryck och samtryckande.

’Nej! Jag vill besöka elverna. Dem är mer andliga och mer väl ansedda än smutsiga dvärgar i min mening. Kanske det finns mer vänliga elver. Jag har hört talas om elver av ljus levandes omkring och omfamnad av vacker natur i form av bäckar, vattenfall, frodigt vackra träd, eldflugor och elvar spelandes harpa. Ett lättsamt och mer hjärtvänligt elv-ställe än inne i det förmurkna bergets innandöme med den dystra och nedstämda stämningen,’ sa Leif ”The Lucky” Erikson lite protesterande jämtemot Acrhaf.

’Men var ligger det elv-stället då? Inte i närheten av The Moose Mountain i alla fall? Eller? Skadi, vet du?,’

’Jag vet var det ligger härifrån Saskatchewan till det stället som Leif pratar om. Ljosalfheim beläget parallellt med Alaska. Det är ju som ni vet om ni tittar på kartan inte så långt dit. Jag kan fixa ett gäng utomordentligt fina slädhundar till er. Dem är i själva verket nere vid berget och väntar på er. Jodå, jag har planerat lite i förväg, jag är ju trots allt en snö-gudinna som har koll på saker och ting, framför allt vintervist och steget före.

’Perfekt! Jag tar wingsuiten ner!,’ Achraf kort och koncist svara entusiastiskt i en gest av snabb uppskattning till inga tvivel. Han ska åka slädhund till Alaska!

’En kort genomgång om denna fantastiska slädhund till djur bara. Den är nästan lika lurvig som Yetin och besitter härliga egenskaper som en sann människo-vän,’ sa Skadi

Slädhunden kan springa uppemot 14 timmar i sträck, hundarna blir till och med snabbare ju längre de springer och det gör att de snabbt förbränner mycket – omkring 12000 kalorier om dagen på en mycket fet kost – utan att bryta ned musklernas fett- och kolhydratreserver, och utan att de tröttnar fortsätter de att röra sig under hårda krav för kroppen och under hårda klimatiska omständigheter. Trots att hundarna står under stress måste de förstå slädförarens kommando och hitta den rätta vägen. För att vara specifik kallas hunden för malamuten, då den fått sitt namn efter den inuitiska folkgruppen malemiut som lever i Kotzebuesundet och i Kobuk Dalen i nordvästra Alaska.

’Denna rutten från Saskatchewan till Alaska är inte allt för lång så hundarna kommer klara det galant. 14 timmar i sträck minst! Och när ni når Alaska kommer det inte bli svårt att hitta Ljosalfheim, då Landet av Elverna bebodd av Ljus-Elverna lyser upp precis vid horisonten och guidar er dit till deras vackra näste precis lagd lite varstans i Alaska med olika boningar utspridda. Det kommer bli lätt att hitta huvudstaden i detta snöiga och vidsträckta Alaska där också olika indian-stammar lever parallellt med Ljosalfheim. Mycket att upptäcka helt enkelt och låt slädhundarna ta er dit!

Mycket riktigt stod slädhundarna pålitligt till trotjänare nere vid Älg-Berget och kunde inte vänta med att komma igång med löpandet till Alaska. Dem ylade och hade sig. Rastlösa helt enkelt. Totalt 30 stycken slädhundar. Vars 10 för en släde jämnfördelat med Achraf, Leif och Erik. Resterande, som lätt glöms bort, 9 nordmän fördelade på 3 i varje släde. Med andra ord 4 man i varje till 3 slädar. Mycket passande och bra anordnat.

Men plötsligt oväntat lurandes bakom granarna dök lurviga Yetin upp med ett gäng renar och släde.

’Jag vill också följa med. Det är min stora chans att träffa på min Alaska-boende kusin till Bigfoot. Han är något större än mig till storlek men vi är väldigt lika. Han går upprätt, hårig, ap-lik och lever i Alaska-vildmarken.,’ Yetin mumlade med läten, men alla i sällskapet förstod tack vare med den guda-givande telekinesi till ande-dialog och informationsöverföring.

Achraf och gänget kunde inte hålla sig för skratt men blev väldigt positivt överraskad. Ännu mer letande efter mytiska varelser. På jakt efter Elver och Bigfoots!

Kap 36

Pwyll och gänget gjorde inte annat än är gryningen anlände följde de Mississippi-floden uppströms. Vågorna och strömningarna var något mer livfulla an vanligt medan drakbåten gled till som småningom dem kunde urskilja rök stigandes upp i luften när dem vände blicken in mot land.

’Vi går in och undersöker källan för röken,’ Pwyll sa lite förväntansfullt.

Efter lite machetehuggning mot träden kom dem till slut fram till vad det egentligen var. Jodå, ett par indianer utanför en stor port vaktandes ingången. Dem rökte en sådan där fin tobak med den härliga aromen och grillade bisonoxar. Men röksignaler är också ett vanligt sätt att skicka meddelanden över stora avstånd. De används ofta också av spejare varnandes av fiender eller pekade ut bytesdjur för resten av stammen. Nackdelen är att avsändaren avslöjar sin position. Men det var ingen fara den här gången, kelterna är ju hypertrevliga. 

’Vem är ni?,’ frågade en av indianerna lite gloendes på Pwylls utseende till kelt-ginger.

’Vi är här på expedition till upptäcktsfarande. Vi har nyss varit i Poverty Point och letar efter den stora mytomspunna största staden i Nordamerika.

’Då har ni kommit rätt. Ni är välkomna in. Vi är gästvänliga och släpper in er in i inget mindre än metropolen till stora Cahokia,’ sa samma indian igen.

’Perfekt. Det var ju inte så svårt att hitta staden, bara följa upp floden uppströms i denna fina Mississippi-dalen. Och som vanligt är indianerna snälla och nyfikna.,’ sa Pwyll med tillmötesgående riktande blicken mot sin expeditions-samling.

Den schyssta och sällskapliga samma indian var inget mindre den stora hövdingens nära trotjänare och har tillgång till allt storslagna inne i staden Cahokia. En perfekt guide helt enkelt och det tog inte långt tid innan han presentera Pwyll och gänget för huvudhövdingen, den så kallade Stora Solen.

Väl promenerandes till denna hövdingen inne i staden blev kelterna mäkta imponerad och beundransvärda över den ståtliga arkitekturen inne i det centrala torget. Fina mounds (jordhögar) överallt. Hela 120 jordhögar utspridda. Stort i antalet om man jämför med Poverty Point. Och kelterna tillsammans med stora solens trotjänare var på väg till den största mounden(jordhög), inget mindre än Monks Mound. Monks Mound är den största högen i Cahokia och är formad som en avhuggen pyramid med fyra avsatser på olika plan. Den är byggd i hela 14 etapper. Grunden täcker mer än 6 hektar, så den är ”större än någon av pyramiderna i Egypten och Mexico”. Den är 30 meter hög och 300 meter lång. På södra sidan av Monks Mound ligger en lång ramp som leder upp till de plana avsatserna. Det finns trappor på den här rampen upp på toppen. På toppen ligger en stor byggnad och det är just här som huvudhövdingen Stora Solen regerar. Inga vanliga människor får lov att gå högst upp. Men detta sällskap med hövdingens nära trotjänare med viktig post i detta Cahokia samhälle med dessutom gäster i form av kelter var det bara fritt fram att gå upp till toppen av Monks Mound. Väl där satt han i sin stolthet och såg över hela staden. Där utför hövdingen och hans präster religiösa ritualer, sköter administrativa uppgifter, övar tillsyn över sina domäner och tar emot sändebud från kringliggande områden. Från den här strategiska platsen kan hövdingen också hålla ett öga på samhällslivet nedanför, däribland de styrandes möteslokaler, spannmålsmagasinen, livsmedelsförråden, badstugorna, likhusen och medborgarnas bostäder. Monks Mound ståendes helt enkelt som den stora jordhögen till byggnad, emellan den lägre världen och den översta av himmelen, med denna bestigande ramp upp till toppen av Monks Mound som en kosmisk trappa bindandes tillsammans jord, land och himmel.

Väl där högst uppe på toppen av Monks Mound möttes dem av åsynen av den stora hövdingen i sin prakt. Ståtlig och fint dekorerad med smycken och fjädrar på huvudet. En sann gud på jorden enligt Cahokiansk seder och tradition. Han hälsade kelterna välkomna och började eka med stor röst.

Hövdingen till härskare kallad Stora Solen tog ordet:  

Cahokia: utan tvivel den största staden norr om Mexico dessutom allierad med kosmos. Tanken ekar med uttrycksfull kraft! Stjärnorna på himlavalvet skiner strålande; de är konstanta i både position och rörelse; dem dyker upp i betryggande regelbundenhet generation efter generation. Den Norra Stjärnan orienterar en jägare i skogen så han kan hitta hem. Månen skiner hans väg i mörkret. Pleiaderna lovar en frost-fri säsong. Vår bana runt solen bringar fram fyra säsonger, från vår till vinter, ekandes livets cykel av en person från ungdom till ålderdom, med löftet av kontinuitet i nya generationer.

Skapelsen av denna alliering med kosmos kallas för det heliga landskapet och relaterar till hierarkin av den sociala strukturen till arkitekturen av kosmos. Genom mytiska förfäder och himmelska gudomligheter, eliten av samhället allierade sig själva med kraften av himmelen. Torg lokaliserade vid kardinalanvisningarna förbinder arkitekturen av Cahokia till arkitekturen av himmelen, tillhandahåller himmelsk legitimitet för stratifiering och elitranking. Planen av Cahokia är ett porträtt av Cahokia samhälle.

Skapelsen av ett heligt landskap är åstadkommit genom byggandet av monumentala konstruktioner innanför, eller nära, ett specifikt samfund. Dessa heliga landskap tjänar som den brännpunkt av ceremonier i den rituella kalendern, i vilket hövdingarna agerar som gudar på jorden i kontakt med kosmiska krafter. Helt enkelt symboliskt som en minniatur av kosmos i form av ett heligt landskap.

’Nog om den beskrivningen om vårt kära samhälle gott folk,’ den Stora Solen.

’Låt oss istället spela vår oerhört fina och traditionsenliga spel Chunkey!

Chunkey är en rituell sport som symboliserar många aspekter om Mississippi-livet, speciellt krigsföring och skapelsehistorien. Vad går spelet ut på då? Jodå, en man rullar en disk, igenom en jord-packad bana medan två eller fler män kastar spjut mot den. Målet är att landa ens spjut närmast till disken slutar rulla. Detta spel samlade ihop många åskådare och betting-spelare till dem olika organiserade tävlingarna. Helt enkelt nöje för massorna med mytologiska och krigs-teman. På vilket sätt då? Jodå, medan spjutet och spelarens dräkt symboliserar krigsföring, chunkeys huvudsakliga symbolism är den kulturella hjälten Red Horns chunkey spel emot jättar. På det sättet, är det en rekreation av storys genom rituella framföranden.

’Jag har ett förslag och utmaning till dig Pwyll. Lyckas du vinna detta Chunkey-spel ska jag avslöja var guld till förmögenhet finns relativt nära denna Mississippi-dal,’ den Stora Solen sa med upphöjd syn gloendes med frenetisk blick emot Pwyll som verkligen penetrerar den andres kropp och själ. Till och med shamanen Fionn noterade det när han kunde urskilja ett stort lysande halo och aura med soliga mönster ovanför hans huvud.

Nåväl, Pwyll kastade sitt första spjut mot den rullande disken och när den sluta rulla och likväl spjuten träffade nära.

’Imponerande. Man kan direkt se att du är händig och vältränad,’ den Stora Solen replikerade.

’Jodå. Det är all machetehuggandes genom skogarna på väg hit som gjort mig så kapabel och handledsstark. Ärligt talat, jag kan inte se att någon kan överträffa mig med detta kast,’ Pwyll lite övermodigt och utmanande sa i riktning mot motståndet av Cahokia indianerna.

Sedermera, Pwyll hade rätt i sitt antagande. Ingen av indianerna mäktade med att kasta bättre än Pwyll i detta roliga Chunkey-spel och den Stora Solen hade inget val än att ge Pwyll och gänget en snabb och enkel seger. Inga konstigheter. Dicuil ville dock också kasta men det behövdes inte. Istället kom han till användning på annat håll. Han fick privilegiet att som första man att utläsa skattkartan där det lovande guldet ska finnas och hur man kommer dit.

’Det ligger långt västerut i läget från Mississippi-dalen. Inget annat än Klippiga Bergen! Det blir lång vandring dit och mycket machetehuggning. Men det är väl det värt för en sådan stor skatt. Eller nej förresten när jag tittar på kartan lite närmre. Vi ska ju rakt in ”the great plains” där det inte alls är mycket skog utan täckt nästan helt och hållet prärietäckt, stäpp och gräsmark. Och dessutom, ja oj vad jag tittade hastigt på kartan, har vi ju Arkansas-floden som leder oss till Colorado, Klippiga Bergen. Vi kan helt enkelt ta drakbåten dit, men då och då stanna till och utforska detta säregna landskap till inre Nordamerika, Great Plains,’ Dicuil lite hetsigt och framfusigt förklarade skattkartan. Han älskar ju kartor, framför allt dem papyrus-gjorda.

’Då sa gott manskap. Där har vi vårt nästa mål och belägring. Jag kan inte vänta till att det majestätiska Klippiga Bergen ska gestalta sig i horisonten. Dit ska vi bara och guld grävas, hittas eller rentav beslagtagas. Guld! Vi beger oss i gryningen. Tack den Stora Solen för allt, framför allt för Chunkey-tävlingen där du inte gav mig stor fajt och var överlägsen. Skämt åsido, tack för vänligheten och utbytet till denna mäktiga stad Cahokia. Nu lämnar vi den nordamerikanska civilisationen ett tag och beger oss istället ut i den storslagna naturen. Med alla bisonoxar, prärievargar och dylikt levandes på den stora slätten. Mot Klippiga Bergen!

Kap 37

När väl slädhundarna och renarna var uppe i full fart mot Alaska bestämde sig sällskapet att göra en tävling om vem som dit först. Eller nja, det var faktiskt Skadi som redan i förhand hade bestämt att vinnaren går till mötes med en spännande vinst. Det tyckte Yetin om då han kom upp i sådan fart i och med det snabbare tempot att den isande vinden smekte hans lurviga päls. Men likväl verkade det som slädhundarna drog det längsta strået tack vare deras superba kondition. 14 timmar i sträck utan vila! Herrejösses. Vad får vinnaren Achraf och kompani då till pris? Jodå ett förstklassigt möte med ingen mindre än Elvernas is-drottning som hör och häpna, ursprungligen kommit från Leif ”The Lucky” Erikssons och resterande kompanis bekanta Island! Is-drottningen och hennes älvar har helt enkelt farit till Alaska på ett flygande magiskt luftfartyg. Anledningen sägs vara, återigen lite förvånande att kelterna och deras munkar helt enkelt tagit över älvarnas territorium och puttat undan dem. Ja dem jädrans kelterna tänkte Achraf. Undrar var Pwyll och hans gäng befinner sig nu i Nordamerika i kontrast med han själv? På söderliga breddgrader med olika resrutter hitintills har han förstått. Undrar vad de högsta Gudarna ger för poäng än så länge till dem båda teamen. Återstå att se för än avslöjas det inte.

Väl framme i Alaska på rekordfart med bara några få övernattningar anlände gänget så småningom till sist vad som kunde urskiljas i horisonten, ett vackert spektakel med alla möjliga former skimrande ljusskådespel svävandes en bit upp i luften. Det uppstigna nästet uppe bitvis i himmelen till Ljus-Älv-civilisation i sin ståtlighet. Alfheim!

Achraf och gänget, och även Yetisen, åkte sista biten med släden till portingången av Alfheim och knacka dörr. Vakterna mötte upp och öppnade.

’Ni är välkomnade och väntade,’ sa den ene vakten. ’Följ mig så ska jag ta er till drottningen. Men vad är det för konstigt lurvigt djur ni har i sällskap och en av er ju helt svart till huden. Det hade jag inte räknat med trots att drottningen talade varmt om er.

’Jodå, vi är ett säreget sällskap,’ svarade Achraf till kapten. ’Och den lurviga vännen är en Yeti. Han ska inte med in och lämnar oss nu i jakt på sin kusin Bigfoot som lever i en annan del av Alaska.

’Och själv härstammar jag från en del av världen ni inte råkat på, Afrika! Där har vi det utseendet helt enkelt. Och ja må säga vad storvuxna till vakter ni är och prydliga. Långt krulligt hår med fin silvrig utrustning, svärd, hjälm och hela köret.

’Jamen visst. Vi är väldigt måna om skönhet till ideal. Det genomsyrar hela vårt samhälle. Allt från fint harpspel, arkitektur och renskötsel. Förresten, vilka vackra renar er lurviga vän har haft som släde. Vi värdesätter renar väldigt mycket i vårt samfund som transportmedel med sina vackra så kallade benkronor till horn och dem är ju utpräglade överlevare i arktiskt klimat. Vad kan jag få i utbyte mot Yetins ståtliga renar?

’Ta dem bara. Yetin ska ändå gå till fots för att hitta sin kusin Bigfoot till Sasquatch. Han är så upprymd inför det så han skiter i renarna.

’Sasquatch säger du. Han känner vi till. Han driver omkring i detta öppna Alaska-klimat och ibland i utkanten av Alfheim. Han är rejält stor och med svart pälsa jämfört med er mer mörkbruna vän. Han är dessutom väldigt ensam och det skulle ju vara bra om han får sällskap av hans kusin till Yeti. Dem skulle ju kunna jaga bävrar tillsammans och skrämma inuiter-indianerna ur vettet genom olika trakasserier!

’Men nog om det nu. Låt mig ta er till drottningen. Ni är som sagt väntade då hon känner till allt som händer i trakterna runtomkring hennes rike. Hon är ingen häxa för det utan mer än riktigt pompös vishets kvinna med övernaturliga krafter.

Medan vakten förde Achraf och gänget till drottnings näste till boning så fick dem ta del av liten rundtur i Alfheims inre. Och oj vad imponerande dem blev. Framför allt av allt självskimrande ljus som genomsyrar alla hus, bäckar, vattenfall, träd, broar men i synnerhet älvorna själva. Så lättsamma i sitt sätt att ta allt med en klackspark, tar inte sig själva på så stort allvar i allt dem gör. Allt från harspelande, magiskt älv-mjöd och fin lättsam musik hela tiden i bakgrunden.

Väl framme i Alfheims centrum till innandöme låg drottningens boning. Vakten knackade dörr och genast hördes en vackert klingande röst.

’Stig in. Välkomna! Se där ja, vilken fin sammanslutning av äventyrare. Mitt namn är Saffyre och är, som ni vet vid det här laget, drottningen av Alfheim. Jag har en stor tripp att sända ut er på. Ni ska få låna vårt stora magiska luftfartyg och fara iväg till olika Vikinga-nästen och helt enkelt bevittna om andra ursprungsställen till denna fina kultur som finns utspridda tillbaka i Europa. Framför allt Sverige, Norge och Danmark men även Ryssland och andra små bosättningar.

’Vad häftigt!,’ skanderade Erik den Röde. Vi ska tillbaka till Norden Leif och träffa på släktingar som jag verkligen saknat. Inget fel på dig Achraf men epiteten hemma är något alldeles speciellt. Jag blev ju dock utvisad från Norge men det är nog förlåtet och vi kommer säkerligen inte stöta på just dem igen utan säkerligen främmande för oss nära besläktade.

’Men jag är nyfiken,’ sa Achraf. Hur var det i Island som jag verkligen lärde mig att älska där jag även stötte på Erik och Leif.

’Jodå. Vi hade ju vår residens mitt ute i den isländska vildmarken ute på den gröna tundran och puttrande varma källor. Vi var inte speciellt synliga eller iakttagbara. Vi kallade oss själva för huldufolket, som betyder ”gömda folket”. Vi var för människorna mystiska varelser och som sagt knappt synbara gömmande oss i grottor, kullar och lavafält. Är man snäll mot oss alver kan det löna sig men är man elak kan det straffa sig och drottning Saffyre utbröt i revanschlusten teser;

Elver är underbara. Dem framkallar förundran.

Elver är fantastiska. Dem orsakar förundran.

Elver är makalösa. Dem skapar påhittighet.

Elver är glamorösa. Dem projekterar glamour.

Elver är bedårande. Dem väver förtrollning.

’Plötsligt anlände människor ut till vår glesbyggda och säregna rike ute på tundran vid våra grottor som, hör och häpna, kunde se oss. Dem tillhörde någon annan konstig tradition kallad kristendom och besatte magiska förmågor som att se andra, annars gömda, delar av verkligheten. Så dem kunde helt enkelt se oss och konfrontera oss och gå till attack. Dem kallade sig själva för keltiska munkar från Irland och gick till angrepp mot vår dem kallade hedniska asatro. Dem skyfflade helt sonika bort oss sägandes att vi inte hade någon plats för dem i deras nya territorium. Dessa munkar ville ha Islands vildmark till kontemplation, solitär och stillsam verksamhet för böner och dylikt. Men samtidigt motsägelsefullt var dem aggressiva i att rensa undan mitt kära huldufolk. Framför allt en munk vid namn St Brendan var särskilt framfusigt i att Island nu helt enkelt tillsvidare var deras domän. Vi hade inget annat val än att retirera och fly. Jag och huldufolket samlade ihop oss och tog det magiska luftfartyget och letade efter ett nytt hem. Valet föll för Alaska där vi verkligen kunde bygga upp ett nytt rike i lugn och ro.

’Det var det hela och nu är ni här och det känns perfekt. Jag känner till den mytomspunna expeditionstävlingen och jag sänder er ut nu till Norden för att ge vinsten till er jämtemot Pwyll och dem förbarmade kelterna. Det kommer garanterat ge er mycket poäng till ert inträde till Valhalla! Lämna Nordamerika för Norden och Skandinavien. Ni har skött det bra här framför allt höjdpunkten med det legendariska bastubadandet. Jodå, ryktet går och det viskas bland gudarna. Själv stannar jag här i Alaska som permanent hem och hoppas ni nu slaktar kelterna!

’Jag har en idé,’ Achraf påpekade inför sina skandinaviska vänner Erik och Leif;

’Låt oss besöka beryktade härskare över deras riken dem formerade och styrde. Det finns många att ta av och jag har några förslag av riktigt legendariska Vikinga-figurer att verkligen ha ett riktigt storslaget möte med.

St. Olaf av Norge

Knut den Store av Danmark

Sjö kungen Harald Finehair

Erik den Vinnande – Kung av Uppsala

’Vi börjar i Norge,’ skanderade Erik. Jag är redo att möta mitt egna ätt igen. Jag blir nog välkomnad av St. Olaf och dem norska Sjö-kungarna. Vi tar bara luftfartyget över Atlanten direkt till Norge. Det går snabbare än drakbåten och vi kommer landa bekvämt inne i landet utan nödvändigtvis gå långt till fots. Vi far till ett ställe som heter Trondheim som är den norska huvudstaden byggd av min bekanta Olav Tryggvason 997. Väl framme i Trondheim kommer med största sannolikhet St. Olaf hålla hus och regera och hålla drömmen vid liv att ena hela Norge. Eller om han redan har gjort det. Jag vet inte, det var längesen jag var hemma i Norge. Det återstår att se. På väg dit kan jag dra lite bakgrundshistoria om allt vad denna Vikinga-tid i Norge handlar om med olika karaktärer och händelseförlopp här uppe i luftfartyget. Pass på;

’Jag börjar med Kung Harald Fairhair som erkänns som den man som först enat hela Norge till ett enhetligt rike(jag vet inte om St. Olaf lyckats kvarstå den drömmen fortfarande). Enligt sagorna regerade han från omkring 872 till 930. Berättelsen börjar år 850 då Harald föddes. Han ärvde sedan spridda små riken i olika delar av det som nu är Norge. Han växte upp och blev en stilig härskare över dessa regioner, och hittade en kvinna som han ville göra till sin drottning. Damen i fråga var Gyda, en prinsessa, dotter till kungen av Hordaland. Hon var inte alls imponerad av Haralds frieri, utan gav honom korgen och sa åt honom att komma tillbaka när han var kung över hela Norge! Harald, fast besluten att gifta sig med den styvnackade unga damen, började sin strävan att ena de över 30 rikena som utgjorde Norge. Han avgav ett löfte om att inte klippa sig eller kamma håret under uppdraget, samt att antingen uppnå ett enat Norge eller dö i sin strävan.

Tio år senare hade Harald antingen besegrat eller dödat de andra kungarna i strid, några hade blivit hans män medan några andra hade flytt till Island och England. Under åren det tagit honom att ena de små kungarikena till ett Norge hade hans hår vuxit sig tjockt och fruktansvärt tovigt och folk hade gett honom smeknamnet Harald Sufa som betyder trasselhår. Det gick naturligtvis inte för sig att vara den första härskaren över ett enat Norge med den typen av namn och inte heller med den typen av frisyr! Eftersom Harald inte längre var bunden av löftet trimmade och borstade han sitt långa, blonda hår, och blev sedan för all framtid känd som Harald Hårfagre. Därefter sände han efter sin prinsessa och hon gick med på att gifta sig med honom, som hon lovat tio år tidigare. Harald levde sedan till den aktningsvärda åldern av 83, och fick mellan 9 och 20 söner, beroende på vilken källa man väljer att tro, med upp till 7 olika kvinnor.

Nog om Harald. Nu återknyter jag till Olav Haraldsson. Ingen mindre än känd vid namnet St. Olav. Jag hoppas vi verkligen stöter på honom då han är en väldigt intressant figur;

Bara 12 år gammal Olav var introducerad till ett liv som Viking till sjöss. Han vinkade tillbaka till männen medan han klättrade upp på långskeppet. Hans hjärta slog snabbare än vanligt. Han skulle ut på sin första så kallade ’Vik’. Han var sonen av Kung Harald av Vestfold Grevskap i Norge. Och nu hade Olav blivit given män och skepp för att lära sig yrket till Viking. Han ville verkligen följa i sin fars fotsteg som var väldigt aktiv i sitt liv som Viking då han plundrade och bedrev handel längs kusterna av Baltiska Sjön i åratal. Likaså började Olav sin karriär som Viking kring Baltiska Sjön. Där bedrev han räder i städer och byar längs kusterna. Han fick en kompis och mentor vid namn Rane som lärde han alla tricks som Viking till land och sjöss. Och väl ute på det ärendet mötte han likasinnade Vikingar, däribland en Vikinga-chef till dansk vid namn Thorkell den Långa. Dem bestämde sig för att slå deras kloka och hungriga skallar tillsamman och bege sig väst till mytomspunna England för Vikinga-äventyr. I tre år dem bedrev räder i sydöstra England. Dem var så pass ambitiösa att dem försökte ta självaste London, men misslyckades. Istället blev det Canterbury till slut medan dem också seglade upp i floden Themsen till Oxford för lite mindre erövringar. Därefter besökte han Normandy en sväng och sedan fortsatte till Frankrike och Spanien i kurs mot Medelhavet. Det gick inte så lyckat så han åkte tillbaka till Normandy där han stannade ett tag och fick nys om ingen annan än King Carolus Magnus i hur man bygger upp och organiserar ett imperium. Det blev en hjälte för Olav som blev inspirerad att ta efter honom hemma i Norge. I Normandy stötte han också på kristendomen för första gången i form av vacker katedral, präster och munkar, vilket skulle göra avtryck på honom senare i livet om hans vision av Norge. 1015 lämnade han Normandy för Norge. Med sig hade 220 män i totalt 2 så kallade knarrs, som han bytte till sig i London mot långbåten då knarrsen var större båtar som rymde fler människor helt enkelt. Fyra av människorna ombord var biskopar av Engelska Kyrkan. Olav var 20 år gammal. Han kom tillbaka till Norge med planen och kallet att ena riket till ett kristet land och under ny kristen lagstiftning. Olav kom hem till ett land uppsplittrat i form av hövdingar och lokala småkungar. Det tog inte lång tid innan han erkänt blev Kung av hela Norge då han lyckades ena landet redan vid 22 års ålder. Dock så var en stor utmaning närvarandes, att konvertera folket till kristendomen då majoriteten dyrkade dem gamla nordiska Gudarna. Det tog honom år att rensa bort det, inte förrän 1024 blev kristendomen den officiella tron i Norge. Dock fortfarande inte populärt på många håll.

’Fortfarande inte för mig heller,’ dundrade Erik den Röde till lyssnarna på det stora magiska luftfartyget för att pausa berättandet.

’Det var ju trots allt därför jag blev utvisad från Norge i första början. Jag ville fortfarande värna om mina norska gamla gudar, som jag dessutom mött på riktigt, och inte halvhjärtat öppna mig för något nytt jag inte vill bli påtvingad till och känner ingen glädje inför. Grå, dyster och allvarligt budskap jämte mot den livliga, rofulla och extraordinära och helt och hållet mänskliga från alla håll och kanter dem Norska Gudarna. Men nog om det, vi är snart framme vid den norska kusten och inåt land till huvudstaden Trondheim där vi, förhoppningsvis, ska stöta på Olav eller följeslagare vid så kallade Klements Kyrkan. Jag ska dock inte vara hotfull utan helt enkelt vara vänligt och hur detta nya Norge fungerar med Vikinga-bekantingen och Vikinga-uppfostrade St. Olav. Mot Trondheim!

Kap 38

Väl ute glidandes på Arkansas-floden på väg till Colorado möttes dem av en stor överraskning när dem vände blicken mot flodstranden. Ett gäng med mastodonter kom traskandes med ett till synes okänt folkslag sittandes på dem.

’Vad häftigt. Det måste vi inspektera’, sa Pwyll alert och beslutsamt.

Det okända folkslaget hajade också till och stannade med sina mastodonter och klev av för att hälsa på Pwyll och gänget. Det dröjde inte länge fören det okända folkslaget höjde rösten och med en vänlig ton förklarade deras ursprung. Ledaren för gruppen tog täten;

’Vi tillhör en hybrid population av folkslag. En typ av blandras, en typ av meta-population av människor. Vi har funnits här 130,00 år och verkligen älskar våra mastodonter. Våra förfader migrerade genom Bering land bridge och seglade längs den nordamerikanska kusten helt enkelt. Vi har alltså hållit till på den här stora slätten så länge och knappt stött på annat folk, bara några enstaka indianer. Det är svårt att leva här på den stora torftiga slätten, men vi älskar det och framför allt våra mastodonter. Det är en art inom ordningen elefantdjur, men kraftigare byggd med stora böjda betar och dessutom långt hår. Mastodonter uppträdde för omkring 10 miljoner år sedan och jag skulle faktiskt tro att vi har nöjet att tillgå här på slätten dem sista av det slaget. Dem är helt enkelt häftigare än mammutar och elefanter med sina så kallade koniska tänder, anpassade för en föda av löv istället för gräs. Dock så finns det just för stunden mest gräs här på slätten med alla bisonoxar så vi funderar att bege oss där det finns mer skog för våra kära mastodonter. På grund av det är det därför vi vandrar med dem till ny mark, vi ska närmare bestämt till Sequoia, i södra delen av bergskedjan Sierra Nevada. Där finns det så kallade mammut-träden, en av dem största träden i världen. Där kommer vi säkerligen trivas med mycket löv runt omkring med också mindre träd.’

’Men säg mig. Vad är ni för några typer med ert fina skepp glidandes i Arkansas-floden?’ sa ledaren av det 130,00 år gamla folkslaget till Pwyll och gänget.

’Vi är ute på expedition här i Nordamerika. Just nu på väg till samma håll som ni, skattjakt och guldletande i Klippiga Bergen. Vi värdesätter skatter mycket i vår kultur tillhörande den irländska keltiska på dem brittiska öarna på andra sidan den vidsträckta atlanten. Till exempel, de fyra juvelerna av Tuatha Dé Danann som jag nämner en av för er;

Svärdet av Lugh är ett svärd som kom från staden Findias, också kallade Spjutet av Seger. Spjutet är jättevarmt och det blir varmare ju mer man använder det och missar aldrig sitt mål. Jag har faktiskt med det svärdet här på resan. Man vet aldrig vad man stöter på, men ni är vänliga så jag kommer inte ta fram svärdet. Dock så kan det mycket väl komma till användning framme i de Rocky Mountains. Det ryktas att nämligen dvärgar härjar där och lurar på massa, dvärglikt, skatter. Dem brukar ju inte vara så kärvänliga när det gäller att dela med sig på guld och dylikt. Återstår att se!

Efter att Pwyll och det 130’00 år gamla folkslaget skiftat vägar till Sierra Nevada Sequoia och respektive Klippiga Bergen Colorado, dem färdades tillsammans. Båten i Arkansas-floden och mastodonterna längs densamma floden vid strandkanten. Medan dem förflyttade sig utbytte dem stora bröl på varsitt språk. Ja dem helt enkelt skriade för full hals utan att veta vad det betydde. Nej då, gudarna översätter inte konstiga osammanhängande yttringar bara så där. När väl brölandet upphörde och tagit adjö med ett jätte-vrål var för sig framme vid sin destination. Pwyll blev helt trollbunden av naturen vid Klippiga Bergen och fick en snabb idé. Han bad shamanen Fionn att formskifta sig till en örn, som han gjort tidigare, och sätta sig på örnens rygg och helt enkelt segla kors och tvärs längs bergen och klipporna fram och tillbaka och njuta av dem fina vyerna. Hisnande och Pwyll har inte haft en sådan spirituell upplevelse på länge, och långt far dem också. Ända från södra Rockys till norra Rockys.

Kap 39

Och när gudarna med sin översikt observerade detta kom givetvis den listiga Loki med en rolig kommentar. Att sitta på en örn längs Rockys som Pwyll eller åka wingsuit nerför Älg-Berget som Achraf. Vilket är coolast? Låt oss rösta!

Efter att Pwyll åkt färdigt på Fionns, för stunden, örn-rygg var det bara fritt fram för sällskapet att återta till skattletande. Var längs det vidsträckta Klippiga Bergen är det lokaliserat mån tro? Och finns det dvärgar här omkring? Krävs det konfrontation för att uppnå skattebeslagtagning? Frågor som kräver svar.

Medan gänget vandrade omkring lite ströfullt i lugn takt med blick mot bergsöppningar och skinande föremål tog vetenskapsmannen och geografören Dicul tillfället i akt och berättade lite om geologin i Klippiga Bergen. Det var längesen han var så uppspelt om något vetenskapligt sen hans arbete med Liber de mensura orbis terrae (måttet på den fria världen).

Den steniga kärnan av berget är formad av stycken från en kontinental jordskorpa som är över en miljard år gammal bergart. Klippiga bergen består till stor del av sedimentära bergarter, men de innehåller också magmatiska och metamorfa bergarter. De äldsta kända bergarterna i Klippiga bergen bildades redan för 2 miljarder år sedan, under paleoproterozoikum och finns i de sydligaste delarna. Bergartsformationer från de flesta av jordens tidsperioder finns representerade i Klippiga bergen. San-Juan-bergen i Colorado tillhör de yngsta delarna av bergskedjan och bildades under tertiär (för 65 - 1,8 miljoner år sedan). Klippiga bergen formades under en intensiv period av plattektonisk aktivitet. Området där bergskedjan ligger idag var till en början platt havsbotten. Tre stycken stora episoder omformade området mellan 170 och 40 miljoner år sedan. Den sista episoden, som också är känd som laramideiska orogenesen, var den som skapade bergen. Västra Nordamerika fick ständigt uppleva effekten av kollisioner mellan kontinentalplattor. Detta skapade stor vulkanisk aktivitet och stora bågformade kedjor av vulkaner bildades då vulkanerna sprutade ut magma och aska. Samtidigt pumpades väldiga mängder magma in under ytan och stelnade.

Allt denna information Dicul delade med sig samtidigt som han med den magiska hammaren i högsta hugg bankande mot den till största delen orange-beigefärgade klipporna, som han sedan studerade med sin lupp med zoom-effekter för att ha en närmre titt på.

’Som geolog är jag en vetenskapsman som studerar de fasta, flytande, gasformiga materia som utgör jorden. Jag har även nödvändig bakgrundsfakta i biologi, kemi och fysik. Ni kanske undrar var jag fått den här all kunskapen från? Jodå, genom noga vetenskapliga undersökningar och utfrågningar med naturgudarna,’ Dicuil sa med en liten lurifax ton precis som en sann vetenskapsman. 

’Naturgudarna!?, vad är det Fionn häpnadsväckande och förbluffande hojtade. Jag kan ju formskifta med element från naturen, men med vetenskap. Det har jag då aldrig fåt nys om. Säg mig Dicuil, hur fungerar det hela?’

’Det är inte svårare än så att jag fått kontakt med en keltisk vän till oss i form av varelse. Inge mindre än Nantosuelta, gudinnan av naturen, jorden, elden och jordskorpor!    

’Denna Nantosuelta har helt enkelt givit mig den här information då hon var närvarande, som alla andra gudar, i början i kaoset till jordens uppkomst. Då fanns allt i ett void, eller i en så kallad kosmisk pöl redo med miljontals gudar att formera sig och sändas ut från Gaia (Jorden), skapare av alla himmelska gudar. Jodå, alla Gudar var närvarande och satte igång processen med den flera miljard-år gamla jorden till att bli som den är idag med denna rika mångfaldhet, allt från principer i geologi (Nantosuelta-Gudinnan av jordskorpor), stjärnorna på himlavalvet och i snöflingor. Alla andar (andligt och fysiskt) med sin funktion med flera utposter med olika funktioner för mångskiftande kulturer runt om på hela jorden med alla på sitt sätt unika framträdanden.

’Det var så jag fick kontakt med Nantosuelta när jag fick upp intresset för geologi. Hon gav mig dem rätta verktygen och know-how för just den uppgiften, då hon som sagt var en del av uppkomsten av Klippiga Bergen med sina olika element i naturen; jord, eld och klippformation (jordskorpor). Det var sannerligen ett högst intressant utbyte, framför allt visionen om att gudarna redan var närvarande i jordens begynnelse i form av bergformation och i sedan mer i nuvarande tider som Vikingatiden.

Efter en stunds bankandes med hammaren på dem kala orangefärgade bergsklipporna kunde Dicuil till slut urskilja lite glänsande materia. Han fortsatte med hammaren allt mer frenetiskt och till sist gav berget med sig i form av ett jordskred. Och bakom det jordskredet dolde sig inte en ståtlig skatt utan en stor avlång ravin med riktning in i berget. Inte allt för mycket solstrålar trädde fram inne i ravinen så Pwyll tände en lyckta och då såg dem det, guldiga vägvisningar i form av pilar på ravin-väggen.

’Det måste vara riktlinjer till dvärgarnas innandöme, någon form av karta eller utmaning till den stora skatten. Vi följer helt enkelt vägledningen dit och ser var vi hamnar och stöter på,’ sa Pwyll uppe till tårna.

Efter en stunds marsch inåt berget var alla eniga, det verkar vara någon typ av labyrint till huvudporten för att nå skatten. Och ju längre dem kom in kom en annan liten bestört överraskning till synes, olika hinderbanor för att komma vidare. Hela gänget blev tagna på sängen men det fanns ingen annan utväg, vill vi nå skatten måste vi fortsätta och göra det bästa för att överleva och klara den här hinderbanan. Det som slog dem direkt var att det kommer bli mycket krypning, balansmoment, hängmoment och klättring. Men Fionn med sina formskiftande egenskaper var lika listigt som Loki var när han besökte dvärgarna och deras skatter, han förvandlade sig helt enkelt till en fluga och surrade fram och tillbaka genom hinderbanan och till sist nådde porten ensam väntandes där nervöst och hoppfullt att någon annan också skulle komma fram.

Den första utmaningen var en linbana att hänga i och var till synes relativt enkelt, men om man tappa balansen och ramla av fanns det under linbanan taggiga sylvassa spjut redo att penetrerar den som var klumpig. Alla män klarade detta första hindret, Pwyll, Dicuil och det resterande keltiska gänget till 8 män.

Den andra utmaningen var betydligt tuffare i form av så kallade Monkey Bars, här krävs starka armar för armgång och det har ju hela gänget också med tanke på det mycket paddlandet med drakbåten. Därav klarade alla det, men dock risk för nervositet om titta ner under armgången, där lurade nämligen inget mindre än konstiga fladdermöss hängandes kring de nedre klippväggarna redo att suga blod på den som ramlade ner. Men alla klarade dock Monkey Bars till armgång mycket på grund av som sagt dem starka vältränade armarna.

Den tredje utmaningen var balansstockar, verkligen ett test för balanssinnet. Tappade man balansen så hamnade man rakt ner i en väldigt het pyrande källa redo att smälta en och annan kelt. Och det hände tyvärr också, dock båda ledarfigurerna Pwyll och Dicuil klarade sig. Både vana vid närvaron av heta källor på Island där dem tillsammans vandrat mycket så dem kände ingen panik. Dessvärre nog förvandlades dock två kelter snabbt till skelett i den kokande varma källan på grund bristande balansgång.

Ju längre sällskapet kom in i bergets hjärta tyngdes dem av realisationen att det såg ut som det var två utmaningar kvar. Mystiken tätnar med eldfacklor längs klippväggarna och luften blivandes allt mer instängd, fuktig och kvalmig.

Men ju längre dem gick in i berget för att bemöta en utmaning till möttes dem av en dörr som man kunde se doldes lite ljus längs spirorna. Pwyll öppnade dörren och pang var dem ute på en klippa utomhus där Fionn väntat på dem;

’Hej kära vänner. Vi är framme vid den sista och svåraste utmaningen och jag ska förklara hur det går till. Inget mindre än den så kallade slacklinen. Här krävs ännu mer balans då som ni ser att ett band har spänts upp mellan två ankare och utövaren kan sedan gå, hoppa eller balansera på bandet. Bandet är dynamiskt och således ger studs likt en lång och smal trampolin. Bandet är platt, vilket gör att användaren enkelt kan gå på bandet, till skillnad från ett runt rep, där fötterna enkelt glider av. Och som ni ser är detta band fäst på den här bergskanten till den andra bergskanten med ett mellanrum på 60 meter, slackline på Klippiga Berget! Hisnande eller hur? Det är trots allt den sista utmaningen och det gäller även här att inte ha höjdskräck. Nej jag bara skoja, vi skiter i denna utmaning. Jag skifta form återigen till en örn och lägger er på mina vingar. Det här är alldeles för svårt och kommer ta för lång tid, dvärgarna behöver inte veta det då vi håller det hemligt. Jag sjuktsar hela gänget till den andra bergskanten och väl där nog inte allt för långt ifrån dvärgarnas skatt till belöning.

’Nej, vänta förresten. Som ledare för den här gruppen vill jag vara den enda som antar denna egendomliga utmaning i form av slackline. Du, Fionn får som örn segla under bandet om jag i värsta fall faller och du fångar upp mig,’ sa Pwyll.

Med detta sagt tog Pwyll sina första steg på bandet till slackline. Han var inte ett dugg nervös då han byggt upp ett stort lugn under sina meditation-stunder i den Druidiska skolan hemma i Irland. Jo, så pass mycket att han räknas som en mästare i kropp och själ från den irländsk-keltiska gudinnan Danus håll. Väl promenerandes halvägas på bandet kunde inte Pwyll undgå från att titta ner mot marken och få lite svindel, det är ju trots allt hela skyhöga 1000 meter på denna av högsta topp när det gäller slackline från klippa till klippa. Dock så fortsatte Pwyll sin marsch på bandet efter att svindeln något släppt och han återtog lugnet. Det dröjde inte länge förrän han var över på andra sidan och det resterande gänget applåderade honom. Slackern Fionn firade med lite surr till fluga som den minsta utmaningstagaren men också som lättnad för allt till slut gick vägen med sin dock ovärderliga egenskap som formskiftare.

Hädanefter när allt var klappat och klart igen so började Pwyll och gänget röra sig framåt nerför en brant klippa som ledde till en dal med, hör och häpna, lummiga gröna buskar och jätteträd. Dem har inte stött på en sådan vegetation hitintills kring Klippiga Bergen. Väl här med lite machetehuggning kunde dem till slut urskilja i horisonten en stor klippvägg med ett stort grått dvärgshuvud till massiv stenskulptur och vacker arkitektur. Det vara bara att vandra dit och när dem kom fram såg dem att det var en dörr i dvärgens öppning till mun med vackert dekorerade mönster och symboler. Den allmänbildade vetenskapsman och även historiker till Dicuil kunde inte låta bli att berätta en liten anekdot;

’Dessa symboler och mönster påminner om hieroglyferna i antika Egypten som också illustrerade dvärgar. I antika Egypen, som nämnts tidigare, dyrkade man ju trots allt flera dvärg-gudomligheter och till skillnad från flertalet av senare tiders kulturer höll de antika egyptierna personer som led av dvärgväxt i hög aktning, främst då Bes. Denna Bes var en gud av drömmar, tur, dans och beskyddare av hushemmet och dess tillhörigheter. Troligtvis var det till stor del tack vare Bes popularitet som de egyptiska dvärgarna undslapp spott och spe samt att tvingas till en förnedrande roll som lustiga narrar. Även om inga dvärgar lyckades bli farao under Egyptens långa historia är det inte otroligt om det fanns många kortväxta i de kungliga familjerna. Bes intresse för dans avspeglade sig i att dansgrupper bestående av dvärgar var mycket populära. En annan mycket högt uppsatt dvärg var ingen mindre än Seinab. Han var chef över hovets övriga dvärgar samt ansvarade för den kungliga garderoben och agerade i rollen som präst vid viktiga begravningar. Han gifte sig med en kvinna av hög börd och normal längd vid namn Senetyotes som han fick två barn med. Dvärgar var således viktiga i den egyptiska kulturen och åtnjöt stor respekt.

Väl Dicuil berättandes detta stod hela sällskapet lite konfunderade ut framför den stora porten till dvärgshuvud.

’Det verkar vara någon form av listig gåta med konstiga dvärgsymboler och futharker till runor. Men runor ja, det är ju faktiskt Vikinga-språk som jag är något bekant med tack vare min vistelse på Island med min före detta kompanjon Achraf. Dvärgarna kanske försöker kommunicera med oss då vi kanske rentav är väntade och vill värna om denna upphöjda Vikinga-tid i form av runor. “Runa” betyder trots allt hemlighet och är en form av symbol med speciell magisk innebörd.

Plötsligt tog Fionn täten då han kunde urskilja hästrunan EH, som han lite magiskt kunde urskilja som av de starkaste magiska runorna. Den representerar den magiska hästen Sleipner som bär schamanen på resorna till de andra världarna;

’Jag får helt enkelt ge mig ut på en resa med hästen och se vad jag kan snappa upp för information till att lyckas öppna dörren. Hej så länge,’ sa Fionn.

En annan runa som kunde tydas på dörren var FEH som står för rikedom och materiella ting, välstånd, förnöjsamhet. Väldigt dvärglikt och helt enkelt en gest i form av runa som dvärgarna vill upplysa som viktigt i deras kultur!

När väl Fionn fått fatt i hästen Sleipner var det bara för honom att verkligen på allvar göra en inre resa i form av annat tillstånd i medvetandet, som var något nytt för Fionn, astral projektion i form av färdarbete! Vad får man ut av detta färdarbete? Jodå, i just detta fall handlar det om att med Sleipner rida i dessa inre dimensioner i jakt på information som är icke fysiskt och inte finns tillgängligt i den vanliga verkligheten. Väl inne i den shamanska världen finns tre världar; Övre, Mitten och Lägre världen. Och av dessa är det bara en som Fionn ska resa till, den Lägre världen där det finns ande djur och beskyddare av naturen – helt enkelt olika naturandar som feer, sjöjungfrur, älvor, gnomer och dvärgar!

Väl framme i den Lägre världen möttes Fionn av en storsint dvärg med olika dyrbara juveler, smycken och guldig mantel på sig med icke-fysiska effekter i form av ljus dansandes runt omkring honom i stor aura, ingen annan än dvärg högkonungen Kilbur!

’Jag har en nyckel till dig,’ dvärgen sa bastant till Fionn.

’Ta den här med dig tillbaka till dvärgporten så ska du se att dörren går att öppna med denna nyckel. Men var på er vakt, det är bara inte dvärgar som lurar där inne. Pass på!

Lika kvickt som Fionn försvann kom han tillbaka då resan med Sleipner var tidlös.

’Jag har en nyckel som jag fått av den högst anseende dvärgen Kilbur. Med den ska vi kunna öppna dvärgporten och göra entré in i dem mäktiga hallarna,’ sa Fionn medan han gav nyckeln till Pwyll.

’Perfekt. Tack för det Fionn, utan dina shamanska egenskaper till magi hade vi sannerligen inte överlevt denna resa. Det gäller dig detsamma Dicuil till geolog,’ sa Pwyll.

Medans Pwyll tog nyckeln och placerade den framför dörren ett nyckelhål gestalta sig magiskt och lös upp, det var bara för Pwyll att träda in nyckeln och låsa upp. Och likväl satt nyckeln perfekt och dörren öppnades med ett lätt knakande.

’Då så gott manskap, låt oss träda in i bergets innandöme. Jodå, ja så är fallet. Ravinen och utmaningarna ledde oss till denna port in i ett annan del av Klippiga Bergen längre in i denna avlånga bergskedjas hjärta, centrum och epitet,’ sa Pwyll och tillsammans gick dem in.

Väl där inne var det dock inte till en början så glamoröst, utan mörkt, dunkelt och fuktigt. Precis som för Loki när det begav sig för honom i ett dvärgsnäste. Dessutom fanns det olika vägar att beträda.

’Vilken väg ska vi ta? ’ sa Pwyll lite frågandes.

’Jag har en idé, låt mig förvandlas till en fluga igen och se var de olika vägarna leder till,’ sa Fionn.

’Nej, det räcker med sådant. Någon utmaning, chansning och skutt ut i det okända måste också äga rum i ett sant riktigt äventyr till expedition. Vi tar dem trappstegen i mitten,’ sa Pwyll med råge i beslutsfattning och blängde höger och till vänster emellan dem olika tre vägarna som leder in längre i berget, i förhoppning att vägen i mitten ska stöta på något mer än detta mörker. Facklor tändes och det vara bara att gå ner trappstegsvis i dessa hallar.

Väl efter en stunds promenerandes ner för trapporna möttes dem av ljusstrålar som dem trodde var solljus men ej så fallet, utan det var en till synes varelses magiska käpp som glänste vackert. Efter denna syn från Pwyll och gänget i kontrast med mörkret kom också en röst samtidigt från käppens håll;

’Jag är svartalven Ibaox. Välkommen till mitt rike av svartalver. Ju mer ljuset lade sig kunde man till sist urskilja en figur som var alldeles svart, precis som Achraf tänkte Pwyll.

’Vi är mystiska och hemliga varelser från djupt inne i jorden. Vi besitter en hög kultur av konst och vetenskap med en törn och böjning för den mörka gudinnan. Vi värdesätter mörkret mycket som en del av en varelses själ, dock betyder det inte av i är onda utan helt enkelt värnar om alla sidor i själen. Till exempel det positiva i depression. Melankoli ger själen ett tillfälle att uttrycka en sida av dess natur som är lika giltigt som alla andra känslor, men är dold på grund av vår avsmak för dess mörker och bitterhet.

’Vi lever här i underjorden för att hedra den mörka gudinnan. Vi söker djup andlig visdom tillsammans med henne som också håller hemligheten om omvandling och förnyelse. Vi kan möta denna mörka gudinna medan hon manifesterar sig i vår egna liv – sorg, depression, olycka och sjukdom. Men genom att konfrontera dessa saker och lära oss lektionerna det ger oss, kan vi gå vidare och återvinna våra liv, starkare än vad vi var förut.

’Välkommen in detta rike helt och hållet uppbyggt och genomsyrat av denna mörka gudinna. Vi är svartalverna djupt inne i Rocky Mountains. Välkomna!

Kap 40

Efter att anlänt till den norska kusten med det magiska luftfartyget till skepp var det bara för Achraf och gänget att droppa skeppet och vandra till Trondheim, för vad hade egentligen det norska folket trott om dem sett en sådan konstig sak sväva i luften ovanför dem och landa i Trondheim. Sannerligen väldigt suspekta.

’Eller nej förresten. Vi landar med skeppet i Trondheim-fjorden, för givetvis kan också skeppet flyta på vatten och vår landning i fjorden kommer inte synas då Trondheim-fjorden trots allt är med hela sina 130 kilometer den tredje längsta fjorden i Norge,’ sa Leif Eriksson, son till Erik den Röde.

’Bra tänkt min kära son Leif Lucky, det blir enkelt att paddla till Trondheim genom fjorden och dessutom mer omärkbart gentemot frågandes norrmän,’ sa Erik i sann team-work anda med sin kära son till upptäcktsfarare.

Trondheimsfjorden har ett rikt djurliv med minst 90 olika fiskarter observerade. Så det vara bara att plocka fram fiskegrejerna som dem fått till skänks av inuit-eskimåerna från Newfoundland, där är ju fiske ytterst viktigt för deras överlevnad, dock inte i form av Narvalar. Där borta i det kyliga norra Nordamerika, som Achraf nog lämnat för gott, använde dem en särskild metod för fiskande i hålen dem hackat fram på isen, Flötmete! Således gav Achraf en liten instruktion till hela sällskapet som han lärt sig från inuit-eskimåerna;

Flöten finns i alla möjliga former och storlekar beroende på vilken fisk man är ute efter, var man ska fiska och hur man vill presentera betet. Det är i regel alltid bäst att använda ett så känsligt flöte som möjligt. Sätt sänken på linan så att bara en liten bit av toppen syns ovanför ytan. När fisken nappar rör sig flötet, oftast väntar man tills flötet dyker innan man fäster kroken i fiskens mun med ett mothugg. Vissa fiskar trivs bäst nära botten, medan andra rör sig högre upp i vattnet, tänk på det när du ställer in hur djupt kroken hamnar under flötet. När man använder ett sant viking-trädmetspö med linan knuten direkt i toppen kallas det för toppknutet mete. Behöver du kasta ut längre, eller om du fiskar efter arter som rusar iväg med mycket lina, kan du använda en haspelrulle och ett lämpligt viking-trädmetspö. Du kan ha flötet fast monterat på linan, eller glidande om det är djupare än spöts längd.

’Låt oss glida på Trondheimsfjorden i lugn takt och se om vi kan nappa någon fisk tills vi är framme vid Klementskyrkan, jag är jättehungrig då fara i luften inte är särskilt lämplig för jakt och när alvbrödet börjar ta slut och blir en liten enformig diet,’ sa Achraf lite brådskande då huvudstaden i Norge, Trondheim börjar gestalta sig i horisonten med den stora byggnaden till Klementskyrka främst synlig.

Väl framme vid Trondheim-hamn efter en lyckad fiskejakt, jodå det blir förhoppnings en fin måltid snart om bara fisken får grillas lite vid en brasa med folket i Trondheim, främst gädda! Det vara bara för den lite säregna båten, med vingar i sidorna vid båten, stanna lugnt och försiktigt gå av. Inga konstigheter alls och sällskapet blev ledd till Klementskyrkan av trevliga Trondheim-bor till Kungen av Norge, Olof den heliga.

’Var hälsad kära släktskap. Välkommen till mitt näste här i Trondheim, jag har dock många andra residenter spridda längs det avlånge Norge men Trondheim är där jag mest håller till. Ni kanske undrar hur jag, Olof, blev kung över hela Norge. Det har sin historik faktiskt, det hela börjar med mitt släktträd och den första kungen som enade Norge, Harald Finehair. Låt mig berätta en intressant bakgrundshistoria till varför det blev så här, Kungens Amulett;

Resan från Norge väst över havet till Island tar minst fyra dagar. Även på sommaren kan det bli tuff segling, med tungt regn hela vägen. Många skepp som ger sig ut kommer aldrig fram. Så vad gjorde att människor emigrera dit?

Alla hade sina olika handlingar. Många lämnade på grund av att Harald Hårfager överskred sina rivaler och gjorde att Norge blev ett enda rike. Vissa var bara desperata för ett skapligt till stort bit av land, därför att det var alldeles för många arvingar till deras familj-farmer. Andra var stridandes med granne och släktskap och ville bara bort innan det blev rejält slagsmål. Många hade inte så konstiga historier som Ingimund Thorsteinsson.

Ingimund var en succéartad pirat raidare med en stor andel av skatt, fantastiskt hus och ett formidabelt rykte. Han behövde inte emigrera och sannerligen ville inte det heller.

Medan Harald Hårfager expandera sin makt, Ingimund noggrant tittade i vilken riktning  vinden blåste – och anknöt Haralds sida precis i tid för att ta del hans slutliga seger. Efteråt, i distributionen av gåvor, Ingimund var generöst belönad. Kung Harald beviljade honom tre  stora krigsfartyg, komplett med besättning. Han gav också Ingimund en mer personlig gåva: en liten silver amulett skulpterad med figuren Frey.

’Denna kom från liket av Asbjorn den Köttiga,’ sa Kung Harald. ’ Du vet, den gamla ärkefienden till mig som du hjälpte att döda. Behåll den som ett memento, min vän; och må den ge dig tur. Ingimund packade ner det i sin handväska och seglade hem med sina nya skepp.

Kort därefter, hans foster-fader höll en fest. Det var en grand affär, med många underhållare. Den mest extraordinära var en Lappisk trollkvinna som levde av att spå framtiden. Hon var en imponerande kvinna till utseende, ståtlig och vackert klädd. Dem flesta människorna var dock inte övertygade om att gå upp till hennes särskilda högsäte där hon höll till  för att berätta öden – även om dem tyckte om att höra på andras profetior.

Ingimund tänkte att hennes förutsägelser var nonsens och vägrade att ansluta sig till detta spektakel.

’Min lord Ingimund,’ hon kallade. ’ Jag lämnar inte dig utanför.  Steppa upp, låt mig avslöja vad din framtid innehar.’

’Nej, nej,’ sa han. ’Jag går inte med på någon sådan här sak.’

’Jasså, det gör du inte?’ sa trollkvinnan. ’Jaha, stanna väl där du är om du föredrar det, du kommer höra vad jag säger ändå. ’ Sedan vände hon sig till dem andra gästerna och annonserade: ’Jag spår att Ingimund Thorsteinsson kommer att upprätta en stor blodslinje – inte här, men på Island.’

’Island?’ Ingimund hånskratta.  ’Ha ha, dam, det bevisar att du inte vet vad du pratar om. Jag är en av Kung Haralds favoriter. Varför skulle jag lämna mitt goda liv här för landet av vulkaner och missanpassade personer. Du kommer inte få mig att emigrera – inte nu – inte någon gång.’

’Är du säker, Ingimund? trollkvinnan sa. Hennes röst förvandlades: den tog än mer elak ton. ’Jag tror du har fel, för jag ser saker du är blind till, jag vet saker du aldrig kan gissa. Till exempel: den silver amuletten av Frey – den Kung Harald gav dig – du hade den alltid i din handväska, eller hur? Men var är den nu?’

Allihopa började skoja med honom:  ’Se så, Ingimund, ta en titt.’

Med en suck av irritation, tog han sin handväska från bältet och öppnade den.

’Den är borta,’ sa han.

Det kom ett utbrott av jublande och upplivade klappningar. Men Ingimund blev rasande. ’Din tjuv!’ han skrek mot trollkvinnan. ’Du trickster! Foster-far, kasta ut henne!’

Trollkvinnan höll upp hennes hand för att stilla uppståndelsen. ’Tystnad, tystnad,’ sa hon. ’ Förminska inte dig själv, Ingimund. Jag har inte din dyrbara amulett. Den finns ingenstans i denna hall – ingenstans i Norge.’ Sedan hon pausade, gick över till Ingimund och tittade honom djupt in i ögonen. ’Den är i Island.’

Allihopa började nervöst skruva på sig oroligt. Ingimunds raseri torkade på hans tunga.

’Amuletten har försvunnit,’ trollkvinnan repeterade. ’Den är i Island, väntandes på dig. Du må håna mig, Ingimund. Du kanske till och med väljer att svära mot mig. Men du kommer inte ha någon vila tills min profetia är visat sig vara sann. Jag svär detta på mitt liv: en dag kommer du flytta till Island – och där kommer du finna vad du har förlorat.

Månader passerade, sedan år.  Ingimund sjönk ännu djupare i rötterna till hans hem i Norge, även till trots att hans faster-bror och andra släktingar emigrerade västerut.  Han tillbringade en ökande tid i Kung Haralds hov. Han gifte sig med en god kvinna vid namn Vigdis, och dem stadgade sig för att skapa familj.

Trots allt detta, den första delen av den Lappiska kvinnans förutsägelse definitivt slog in. Därför genom alla dessa år, Ingimund kunde inte sluta tänka på det konstiga försvinnandet av amuletten. Det var helt enkelt inte gripbart.

Vigdis sa, ’Jag önskar du kunde sluta gnaga om det. Kanske du skulle få tag på den där trollkvinnan och fråga henne mer om det?’

Han gjorde förfrågningar, men trollkvinnan hade försvunnit utan spår.

’Nå, hitta någon annan som kan hjälpa dig,’ sa hans fru.

Så Ingimund sände meddelanden långt norr ut. En dag, tre lappiska trollkarlar kom till hans farm. Dem erbjöd sig resa till Island för hans skull och ta reda på om amuletten verkligen var där. Den enda betalningen dem ville ha var smör och tenn.

’Men Island är ett stort land,’ Ingimund protestera. ’En sådan uppgift skulle kunna ta för evigt.’

’Nej det kommer det inte,’ sa trollkarlarna,’ för vi kommer inte resa i köttet som vanliga män, utan en ande-resa. På det sättet, amulettens magi kommer snabbt dra oss till den. Dem vägrade att förklara någonting. Dem till och med vägrade att säga deras namn eller svara på några frågor.

’Nå,’ sa Vigdis, ’eftersom du hämtat dem hela vägen hit, du kanske rentav ska ge dem en chans, framför allt för att dem inte begär så mycket i form av betalning.’

Så Ingimund följde trollkarlarnas instruktioner. Han låste in dem i ett uthus, och lämnade dem där ostörda i tre dagar och nätter. När dem till sist dök upp igen var dem rufsiga och utmattade.

’Mästare,’ sa dem, ’Vår ande-resa är färdig. Vi framgångsrikt överkom många faror och konstiga makter.

’Och hittade ni min amulett?

Dem svarade,’ Ja verkligen, i norr av Island.’

’Var?’

’I en dal som öppnar in i en sjö,’ Vid foten av ett berg, inom ett trä.’

Ingimund höll ut sin hand ivrigt. Men trollkarlarna skakade på sina huvuden och såg bistra ut.

’Mästare,’ sa dem,’ du vet redan att denna amulett är fylld med konstig trolldom. Vi såg den, men kunde inte greppa den. Vi hade åtrå för den, men kunde inte kontrollera den. Amuletten svävade ovanför i luften, flytandes väg genom träden, före, alltid före oss. Vi var allvarligt försvagade av denna mödosamma resa utanför våra kroppar; vårt mod var dränerade. För att rädda våra liv, vi var tvungna att återvända hit bråttom – och tomhänta.’

Var detta bara bedrägeri? Eller är Lappisk magi starkare än förnuftet?

Oavsett sanningen, det gjorde Ingimund mer bestört än någonsin.  Han sa till Vigdis, ’Jag är en av Kungs Haralds mest inbitne supporter. Men genom att ge mig denna amulett, han verkar att ha ödesbestämt mig att lämna hans rike för att gå väst.’

’Ingen kan kämpa emot ödet,’ sa hon klokt. ’Om något verkar oundvikligt, vad tjänar man på att göra motstånd mot det?’

Till sist, Ingimund var så ur balans att han lämnade sina gamla protester, packade upp och transporterade hela sitt hushåll till Island, precis som trollkvinnan förespådde. Han gjorde sitt hem i Vatnsdal – ett område kusligt lik det som beskrevs av dem Lappiska trollkarlarna.

Trots sina farhågor, visade det sig vara en utmärkt flytt. Ingimund blev en stor hövding. Hans söner etablerade drivande farmer och beundransvärda rykten om sig själva. Hans döttrar gjorde starka gifters-mål.

Nu, här är den sista tvisten. När väl hans familj hade byggt sina hus och fyllt upp sina farmer, Ingimund beslöt sig för att formellt välsigna hans nya egendom med löftet om pågående bördighet.  Dessutom, ville han fira hur kungens gåva verkligen lett honom till hans sanna öde. Så han beslutade att bygga ett tempel åt Frey.

Medan hans män grävde hål i marken för att sänka ner tempelpelarna, deras verktyg stötte på metall. Detta var konstigt, sedan jorden på detta ställe aldrig blivit störd innan av en mänsklig hand. Dem undersökte det och tog fram ett litet silverobjekt.

Det var den förlorade amuletten!

Efter att hört denna fascinerande historia av Olof den Helige i Klementskyrkan, Trondheim kunde inte Achraf hålla sig i styr eller sluta häpnas. När han var och vandra på den isländska tundran innan all uppståndelse kring expeditionen för sig själv stötte han på denna Ingimund när han haft Kungens Amulett ett rejält bra tag utan att ha någon användning av den längre och bara sopat damm. Så när Ingimund väl stötte på Achraf så fann han en utmärkt möjlighet att göra sig av med amuletten och åter göra den nyttig. Väl framme vid farmen agerade genast Ingimund och hans familj med gästfrihet till denna för dem intressanta marockan till solitära vandrare. Då sa denna Ingimund till Achraf;

’Jag har en gåva till dig. Inget mindre än Kungens Amulett som du kommer i dina resor ha till sist stor nytta av. Jodå (något som inte berättats i historien om amuletten), spåkvinnan sa när jag väl haft amuletten ett bra tag och den lett mig till mitt öde så skulle det komma en okänd mörkhyad viking att besöka mig och föra facklan vidare med denna amulett. Det är du, Achraf,’sa Ingimund.

När väl Achraf tänkte tillbaka på det mötet och i sin hemlighet haft denna amulett i sin handväska utan att berätta för Leif och Erik, så kom den rätta tidpunkten för Achraf att avslöja att han haft amuletten till ägo och vart den ska ledda oss härnäst.

Efter att hängt med St. Olof i hans hov i Trondheim ett tag med fulla privilegier, nej då Olof brydde sig inte om Eriks långt gångna bortglömda utvisning från Norge, så var det dags att ge sig av igen. Achraf tog täten hemlighetsfullt tillsammans med Leif och Erik ute på Trondheimsfjorden i båten (Olof vet inte att Achraf har amuletten);

’Gott folk, vi ska på nytt ut och segla igen. Faktum är att vi redan ska lämna Skandinavien, för den Bysantinska kejsaren i självaste Östra Rom Konstantinopel, där jag har ett föremål på mig som säkerligen kommer sättas i bruk till ett stort utbyte av förmögenhet, Amuletten!

’Jamen ojdå, där ser man. Du bjuder verkligen på överraskningar ibland Achraf,’ sa Leif.

’Då får vi återigen användning av det magiska luftfartyget med sina vingar,’ sa Erik.

’Dock innan vi far har jag också en liten överraskning,’ fortsatte Erik.

’I form av lite inside-information om hur Vikingar betett sig innan vår ankomst dit, medans vår färd över landen där vi ju kommer flyga över för att nå Konstantinopel till sist passar det bra med sådan historia, eller som Vikingarna själv kallade staden, Miklagård. Jodå, det är intressant fakta minsann;

Man använde sig av Rysslands många floder för att ta sig längre och längre in i länderna. Floden Dnjepr har sju starka forsar som vikingarna försökte undvika om de kunde. Många forskare menar att de helt enkelt drog upp skeppen på land och bar dem mellan olika vattendrag. Man stack årorna tvärs igenom århålen i skrovet, och fick på så sätt stora ”handtag” på skeppet. Skandinaverna fick namnet ”ruser” av de ryska folken. Ruserna erövrade flera stora städer, men förvånansvärd lätthet. Ingen väntade ju sig att en hel flotta krigsskepp skulle komma vandrande över land, vilket ju hände ibland. Ruserna gjorde försök att anfalla både Bagdad och Konstantinopel, men misslyckades. I Konstantinopel blev kejsaren så imponerad att han lät dem komma in i staden ändå.

Handeln blev mer framgångsrik för ruserna än plundringsförsöket, och många slog sig ner i Konstantinopel. Dessa fick anställning i den kejserliga livvakten, och blev en sorts elitstyrka. I strider strider skickade man fram kejsarens ”väringar”, som de kallades, då ingen annan kunde rå på motståndet.

Jodå, dessa ”väringar” ursprungligen handlar om deras närvaro i Ryssland. Vikingarna i Ryssland kallades Väringar eller varjager, på grekiska Varangoi. Men man kan utgå från att deras närvaro i Ryssland utökades under 700-800-talen. Varjagernas ankomst till Ryssland är en del av den stora skandinaviska vikingexpansionen som pågick på andra håll i Europa och i mindre utsträckning den övriga världen under samma tidsera. Hemma i Skandinavien uppstod under dessa århundraden stora förändringar av samhällstrukturen, och detta ledde till att en del skandinaver blev "äventyrslystna" och började färdas till "utlandet".

’Nog om detta,’ avslutade Erik.’ Jag har ju berättat så pass mycket under färden så, hör och häpna, låt oss bara landa i Marmaro-sjön och paddla en bit så är vi snart framme i Miklagård utanför stadens gigantiska murar, vi kan ju inte återigen komma flygandes med ett fartyg som i Trondheim.

Väl framme vid stadsporten Achraf knacka dörr.

’Jag tar hand om detta, jag påminner ju lite om en bysantisk turk till utseende som blir nog nyfikna var jag kommer ifrån. Hoppas bara vi också stöter på våra kära bröder i form av Väringar ska vi nog se att vi blir behandlade väl och kan ta del om dyrbara skatter. Jag har ju trots allt amuletten i min handväska! Pass på!

Kap 41

När Pwyll och gänget vant sig vid detta påtagliga mörkret tyckte dem att det var en fascinerande kultur trots allt. Framfört allt vetenskapsmannen Dicuil med sitt säregna sätt att behandla kunskap och kunde inte låta bli att dela med sig lite antik mindfulness och hur dem behandlade melankoli och tog ordet inför svartalverna i deras hov framför sparsamt med tända ljus;

’Länge var det den antika så kallade fyrsaftsläran, eller humoralpatologin, som dominerade synen på den medicinska vetenskapen och människornas hälsa.,’ sa Dicul och fortsatte;

’Läkarna förklarade krämpor och dålig hälsa med att de fyra kroppssafterna var i obalans. Safterna i läran var blod, slem samt svart och gul galla. Kroppssafterna hörde ihop med olika organ. Svart galla med mjälten. Blod med hjärtat. Slem med hjärnan. Gul galla med levern. Från fyrsaftsläran har vi fått uttrycket att bringa någon till sunda vätskor, det vill säga att rätta till obalansen mellan de olika kroppssafterna. Fyrsaftsläran blev framlagd av Hippokrates svärson Polybos. Den grundade sig i en analogi med de ”fyra elementen” elden, jorden, vattnet och luften” och att förhållandet mellan hälsa och sjukdom dikterades av den växlande blandningen av dessa fyra safter i kroppen. Om balansen i kroppen med dessa safter sedan återställdes skulle personen tillfriskna, oavsett depression eller hjärtfel.,’ avsluta Dicuil med ett flin till ansiktsuttryck påvisande kännedom.

’Intressant,’ sa svartalvernas ledare.

’Men från vårt perspektiv handlar det inte om bara fysiska åkommor i kroppen, utan den själsliga healingen som bäst kan nås genom, hör och häpna, kreativ depression. Depression har beskrivits som ett tillstånd i vilket psykisk energi försvinner till det omedvetna, vilket gör det svårt för den lidande att fortsätta med dem normala aktiviteterna till vardags. Livet involverar en rad motsatser, som nöje och lidande, ljus och mörker, glädje och sorg. Men många kulturer i världen ignorerar eller undertrycker den mörka sidan av livet. Vissa typer av depression kan dock erbjuda värdefulla möjligheter för kreativt växande, vilket i sin tur kan stärka och utveckla psyket,’ svartalven i sin tur replikerade Dicuil.

Pwyll lyssnade på dessa visdomsord men avbröt genom att prata om något helt annat;

’Var är drakarna? Jag trodde bannemej att jag skulle stöta på en sådan inne i berget. Kanske en drake finns i en av dem andra öppningarna i berget? För sannerligen, i keltiska Irland betyder drakar väldigt mycket. Jag som själv studerat med Druiderna, trodde ju själva att jorden var kroppen av en drake, och dem byggde sina heliga sten-cirklar uppe på kraft-knutorna av denna kropp. Dem trodde att drakarna kontaktade oss med jordens magnetism och helande vatten. Dem pratade mycket om det när jag studerade in den keltiska Druidiska skolan. Jodå, det finns massor av fin mytologi gällandes Keltiska Drakar, låt mig berätta lite om dem under tiden vi lämnar svartalvernas rike och beger oss till dem två andra vägarna in i berget, där förhoppningsvis en drake lurar.

’Tack för allt svartalverna. Det var verkligen ett intressant möte och själsligt samtal,’ avslutade Pwyll samtidigt som han promenera bort från deras rike i jakt på en drake.

Pwyll fortsatte;

’Jo drakar ja hemma i Irland, dem är mycket mer än eldsprutande bestar med makt bara att förstöra. Nej då, vi anser att drakar har gåvan av vision, visdom och profetia. Drakar är skyddare av all kunskap och visdom. Vi kelter vördar drakarna som gudar, som bringar jordliga och himmelska krafter tillsammans. Dessutom tror vi att drakar skyddar porterna av både den himmelska och dem underjordiska världarna. Som väktare som skyddar jorden och all levande ting, helt enkelt den mest kraftfulla av alla Keltiska symboler,’ Pwyll redogjorde samtidigt som sällskapet vandrade tillbaka till dem andra vägarna in i berget.

’Ojdå, där ser man sa Fionn. Eller nja, jag känner förvisso till drakarnas betydelse för vår kultur, men om man jämför den nordiska mytologins drakar så vilken kontrast. Där är drakarna mer lagda åt kaos och förstörelse till natur. Som till exempel den ytterst aggressiva och giriga draken Fafnir,’ sa Fionn och fortsatte;

’Jag hoppas sannerligen att den eventuella draken vi stöter på är mer lagt åt det keltiska hållet än den nordiska! Om det är den nordiska vill jag ändå inte dräpa den, då förvandlar jag mig till en fluga och surrar ut ur berget igen. Jag älskar verkligen drakar. För oss är drakar varelser av den parallella världen och deras makt och närvaro påverkar verkligen landet vi besitter representerade dem övernaturliga krafterna som vaktar skatterna och hemligheterna av universum,’ sa Fionn.

När väl Fionn pratade på så gick tiden snabbt och dem var tillbaka till dem andra öppningarna in i berget.

’Låt oss ta den mittersta vägen. Jag tycker det doftar lite eld från drakens näsborrar där inne. Låt oss undersöka!,’ Pwyll som kapten sa och tog initiativet.

Väl stegvist ner för en trappa allt längre in i bergets innandöme, så mycket riktigt, doften av aska och stoft blev allt mer påtaglig. Och desto längre in så jodå, mitt i prick! Ingen kunde jämföra sig med dvärgarnas smiden och de gyllene hallarna som ledde till draken. Inte bara påminner det om vad de en gång var, utan visar även prov på dvärgarnas största passion: Gruvarbete!

Och denna gruva var helt tom på dvärgar, då dem istället låtit en blandning av en keltisk och nordiska drake sitta och ruva på alla dvärgarnas skatter och rikedom.

’Nämen det var som tusan. En sovande drake i denna ofattbara stora gruva. Det var nog den här gruvan astral-dvärgen med nyckeln ämnade att vi skulle nå till sist. Men ska vi väcka draken och be om lov av en andel till skatten eller ska vi stjäla?,’ Pwyll sa frågandes till resten av sällskapet.

Samtidigt som gänget dividerade om detta hördes ett rasslande av alla guldmynt i bakgrunden. Det var drakens ögon som öppnades samtidigt ett skriande vrål hördes tydligt;

’Jag är en halvgud till antik drake vid namn Grummog som levt sens början av tiden! Här har jag legat och ruvat allt en bra tid och inte haft något sällskap på länge sedan dvärgarna övergivit gruvan. Välkommna!

’Pwyll pustade ut. Det verkar vara en sann keltisk godhjärtad drake som gläds av sällskapet och vill dela med sig av all sin prakt!

Efter att hela gänget vettskrämda hoppa till och vände blicken mot var rösten kom från blev dem alla trollbundna och respektingivande av denna praktfulla varelse som åter tog ordet.

’Jag är en snäll drake som ruvar på massvis med guld och dyrbara juveler. Men den riktiga skatten finns inte hos mig utan är icke-fysiskt och vaktas ännu längre in i berget av desto mer ondskefull hetlevrad orm.

’Ojdå,’ sa den allmänbildade Dicuil.

’Det är precis som i antika Grekland. Där monstruösa ormar möttes av mytologiska antika grekiska hjältar som Herkules, Jason och Perseus också vaktade skatter. Ormen Ladon till exempel var väktare av dem guldiga äpplena i trädgården av Hesperides – på en ö långt västerut, nära solnedgången vid riket av Kronos vid gränserna av Okeanos.,’ sa Dicuil.

’Precis,’ sa draken Grummog och fortsatte.

’För att vara kortfattad så jag inte dröjer sällskapet. Ormen vaktar inget annat än den Heliga Gralen, Filosofens Sten och Livets Elixir! Enligt legenden har vissa dvärg-alkemister ryktats ha skapat detta elixir till skatt. Men som sagt, skatten är mer fysisk och kräver verkligen andliga färdigheter för att greppa tag om den,’ sa draken Grummog samtidigt som hans näsborrar utvidgades lite av eld.

’Ja bannemej, jag ska precis som Kung Artur ta mitt svärd och dräpa ormen. Legenden om Kung Arthur förtäljs ju att Arthur fick ett svärd vid namn Excalibur som han ser höja sig upp ur vattnet vid en källa,’ sa Pwyll.

’Och jag ska precis som Merlin till Artur agera som en sann trollkarl med magiska egenskaper till din förtjänst Pwyll,’ fortsatte shamanen Fionn.

’Kung Artur, den mest notoriska individen i keltisk mytologi, kommer snart bli överträffad av mig när jag väl dräper ormen och snappar åt mig den Heliga Gralen,’ sa Pwyll allt för att trigga stämningen.

’Låt oss dricka lite magiskt mjöd som jag fick till belöning av gudarna när jag gick balansgång till slackline över Klippiga Bergen.

’Låt oss ta en klunk innan vi beger oss längre in i berget. Men sannerligen, tar vi en klunk av vinet så kommer vi få evigt och ungdomligt liv precis som gudarna själva! Det här blir det sista uppdraget ifall vi kommer göra entré i Valhalla och rent av klå Achraf framför nosen,’ Pwyll eggad sa till sina kamrater.

’Det kanske blir som i antika Egypten gällandes legenderna Hermes Trismegistus och Thot som drack vita droppar till flytande guld för att sedan nå odödlighet,’ Dicuil sa med sin lilla expertis till kunskap.

’Sannerligen, låt oss anfalla ormen innan den fäller sin hud, för då blir den pånyttföd, ett uppvaknande och förnyelse av sig själv och extra alert. Kom ihåg, det är ingen vanlig orm. Låt oss gå in ännu längre i Klippiga Bergen och se om ormen trots allt fortfarande vakar över den Heliga Gralen. Pass på!

Kap 42

’Än en gång vill jag påminna vad för typ vikingar vi kommer stöta på inne i Konstantinopel,’ sa Achraf samtidigt som porten till staden öppnades lite glest.

Vikingar anlitades i mitten av 900-talet av den bysantinske kejsaren i syfte att bilda hans livgarde och dessutom användas som en elitstyrka i härslag. Denna trupp kallades väringagardet och den enskilde krigaren väring eller varjag, vilket betydde ”en person som avlagt trohetslöfte åt en hövding” eller ”en trofast man att lita på”. Väringagardets krigare föredrog att strida med yxa, viket gjorde att bysantinska källor beskrev dem som ”de yxbärande barbarerna” eller ”krigarna som har yxor vilande på sin högra axel”.

’Vi får se hur kejsaren behandlar andra typer av vikingar som oss när vi träffar honom. Förhoppningsvis måna att bedriva byteshandel och inte placera oss i samma fack som väringarna.

’Var välkomna in i Konstantinopel,’ skrek en sann bysantisk utsmyckad vakt.

’Vad gäller era till synes utbölingar affärer här? ,’ fortsatte vakten.

’Vi kommer ifrån fjärran land kors och tvärs i sann personifierad Vikinga-anda. Vi är på upptäcktsfärd till expedition och har farit hit över land och floder(kan inte säga något om luftfartyget) och kommit för att träffa väringar och förhandla om rikedomar. ,’ kapten Achraf förmedla.

’Jasså där ser man. Jag antog inte er som vikingar efter första anblicken. Du ser ju inte ut som väringarna här inne i staden med tanke på din hudfärg. Vad är ditt ursprung? ,’ frågade vakten.

’Det är en lång historia, jag kommer ursprungligen från Marocko men ser mig själv som en sann viking och verkligen omfamnat denna kultur, och reser runt med våra norska Gudars hjälp för att verkligen återknyta denna tidsanda från alla möjliga vinklar och vrån, inklusive främmande möten med fascinerande folkslag och kosmologi.

’Jamen då så, ni är verkligen välkomna in i hovet till kejsare Alexios Doukas Mourtzouphlos. Väl där uppvaktad av en drös trevliga väringar som ni säkert kommer komma överens med,’ avsluta vakten.

Väl framme vid Alexious hov efter ha vandrat en bit innanför Miklagårds imponerande storartade arkitektur. Framför allt Hagia Sofia som är en känd tempelbyggnad i staden. Den uppfördes som en kristen kyrka under åren 532-537 och anses som den allra mäktigaste och vackraste byggnaden inom den bysantinska arkitekturen.

Det tog fem år för 10 000 arbetare att bygga kyrkan. Inne i kyrkan finns det en mängd dekorationer av marmor, mosaik, guld och annat material.

Och det var där inne han satt i sin prakt, Alexious, som välkomnade Achraf, Leif och Erik.

’Vad är ni för några, kristna belägrare eller? För dem har vi i bysantiner stött på ibland under de omkring tusen år som det bysantinska riket har existerat har vi belägrats åtskilliga gånger men bara intagits vid ett enda tillfälle - då det fjärde korståget ockuperade staden 1204. Det var dock aldrig korsfararnas avsikt att erövra riket och vi bysantiner kunde återta staden 1261,’ sa Alexious kvickt för att utmana sällskapet lite i rapid.

’Nej då, sannerligen inte. Precis som vi sa till vakten så är vi på upptäcktsfärd land och rike för att bevittna och dela med oss av sann Vikinga-kultur och har en stor gudomlig skatt med oss som ni kanske är intresserad av, inget mindre än den Kungliga Amuletten.,’ sa Achraf

’Jasså där ser man, vad intressant. Jag har ju trots allt anlitat väringar till vikingar här i mitt och hov och skatter är alltid välkomna i mitt rike. Se bara på vår ståtliga tempelbyggnad Hagia Sofia.,’ Alexious replikerade.

’När du tar på dig denna amulett kommer inte bara Hagia Sofia var täckt i guld längre, utan hela staden och kommer kallas Nya Miklagård!

Gudarna i Valhalla var i extas efter att ha väntat länge på detta ögonblick. Dem bannemej kunde säga att Nya Miklagård kommer vara, Gudarna har översikt vad som händer i världen, allt präktigare än Eldorado som är en mytologisk utopi som är placerad någonstans i Sydamerika och fylld av rikedomar och guld, men är inget för vikingar att upptäcka. Det blir för mycket. Kanske för dem framtida spanska conquistadorerna istället.

När väl Alexios Doukas Mourtzouphlos satte på sig den magiska amuletten, på ett ögonblick hela staden Konstantinopel förvandlades till guld och alla häpnade över miraklet.

Och precis i den stunden Achraf och gänget blixtsnabbt färdades med inget annat än båten Naglfar i sann nordisk mytologisk anda, då båten faktiskt är gjord att tånaglar och fingernaglar av dem döda. Denna båt, bättre än båten dem fick av älvorna i Nordamerika, kommer givetvis kunna flyga i luften men desto häftigare ta sig förbi ozonlagret och ge sig ut i rymden och till himmelska platser som Valhalla i väntan på den fastställande och definitiva avgörandet gällandes tävlingen. Kan Pwyll rå på ormen?

Kap 43

Ormen som Pwyll ska försöka dräpa med sitt magiska skinande svärd, Cliamh Solais, är ingen mindre än Midgårdsormen. Denna orm är en drakliknande orm som ett av dess främsta kännetecken är den enorma storleken, som gör att den kan ringla sig runt hela Midgård och bita sig i svansen.

Midgårdsormen är son till asaguden Loke och har således många syskon, inte minst Fenrisulven och Sleipner. Gudasagorna förtäljer att Lokes märkliga avkomma tilläts växa upp i Asgård, men att det med tiden blev tydligt att ormen inte passade in. När den växte sig oroväckande stor och började spotta etter slungade Oden den långt ut i havet, där den nu slumrar på havsbotten. Ibland vaknar den och piskar upp enorma svallvågor med sin svans.

Men hur hamnade denna orm långt inne i Rocky Mountains vaktandes den heliga Gralen? Jodå, ormen i sig står för pånyttfödelse för både kelterna och nordmännen. Så Midgårdsormen har helt enkelt blivit pånyttfödd från havets djup in i bergens djup av någon mystisk kraft.

’Jodå, det måste vara den gamla trollkarlen till kompanjon Merlin, Präst av Naturen, som varit i farten. Han brukar vara den bakomliggande orsaken till olika uppdrag gällandes folk från Britannien,’ sa shamanen Fionn.

’Merlin har helt enkelt kastat en förtrollning på Midgårdsormen så den reste sig från havets djup, slingrat sig på land och tagit revir långt inne i mörkret av ett berg,’ sa Fionn avslutningsvis med sina shamanska krafter i kontakt med Merlin.

Väl framme ännu längre in i berget började det väsande ljudet av Midgårdsormen höras allt tydligare och till sist stod dem där, Pwyll och gänget, inför den stundade bataljen.

’Jag är Jormugandr, den ståtliga Midgårdsormen som vaktar den heliga Gralen från utomstående inkräktare. Ditt lilla svärd av ljus, Cliamh Solais, är ingen match för mig Pwyll då jag har fjäll och hud av pansar. Försök bara, svärdet kommer bara studsa tillbaka.

Och sannerligen, Pwylls svärd var inte till någon nytta trots den sylvassa spetsen.

Men plötsligt hördes ett brak inne i berget, stenar föll och ett ljust sken uppenbarade sig emellan sprickorna som klyvde klippväggarna. Det var ingen annan än åsk-guden Thor med sin hammare som gjorde entré. Oj, vad välkomnande från Pwyll och gänget då dem själva inte var i stå att dräpa Midgårdsormen Jormugandr själv. Och likväl, Thor började veva med sin hammare Mjölnir frenetiskt mot Jormugandr, slag efter slag. Som mästare för order i världen slåss han mot jättar och andre monster inte bara med hammare, utan även med två andra objekt i form av kraft-bältet som dubblar hans styrka och ett par av järnhandskar. Thor är helt enkelt temperamentsfull med sitt röda hår och buskiga ögonbryn, nu verkligen förbannad på Midgårdsormen som hindrar Pwyll och gänget att roffa åt sig den heliga gralen och ta en klunk av livets elixir. Thor mycket väl medveten vad som händer om man dricker av den eller bara tar på gralen, dess kraft kommer in i dig och påbörjar en process av alkemisk förändring som senare kommer hela dig, upplysa dig och även till och med göra dig odödlig.

Likväl medans hans två getter fastbundna på Thors stridsvagn ovanför uppe på klippan lite gnäggandes, Thor veva i allt mer ursinnig ton mot den feta ormen Jormugandr så det bara brast i åskmoln inne i grottan, ormen som inte är van vid ljus till sist vek sig och slingrade långt in i mörkret utan att förmodligen återvända till den heliga gralen. Vadå återvända förresten? Man ska ju dricka av livets elixir och inte bevara den även om bägaren är silvrig och glänser, framför allt nu när den reflekterar Thors majestätiska ljusshow.

’Drick av den magiska trolldrycken Pwyll så ska du se att du lever länge. Jag behöver ju inte det, då jag trots allt är en shaman med uppnådd odödlighet med hjälp av mitt medvetande och kropp. Jag har helt enkelt redan omfamnat kärleken i universum som är evig,’ sa Fionn till Pwyll.

Likväl tog Pwyll en klunk och kände direkt dem alkemiska förändringarna i kroppen, substansen blev till den filosofiska stenen genast och hela hans kropp exploderade av värme och ljus, framför allt hjärtats chakra pyrde med välbehag.

Mitt i all extas sa Pwyll till Dicuil också att ta en klunk, och det gjorde han.

’Oj, oj. Det strömmar av kunskap till mig bara genom ett smakprov. Det handlar om alkemiska filosofier, framför allt den kinesiska, externa alkemin Waiden, och interna alkemin Naiden. Waiden handlar om existensen av naturliga elixir och mediciner till odödlighet hittad i avlägsna platser bebodda av gudomliga varelser utanför kroppen. Medan Naiden fokuserar på att kultivera och stärka resurser som redan finns inom den mänskliga kroppen. Den Kinesiska alkemin byggde på läran om de fem elementen, trä, eld, jord, metall och vatten,’ sa Dicuil i sin vanliga ton i form av kuriosa.

När väl hela sällskapet druckit upp livets elixir till sista droppen, föryngrat och gjort dem odödliga var det bara för Thor att bära Pwyll och resterande kelter på sitt åskmoln och flyga med dem till Valhalla och Asgård till Gudarna himmelska fästning och enorma majestätiska hallar där fest och tävlingsresultatet om rivalexpeditionen skulle redovisas och hållas av Odin, härskaren av Asgård och Valhalla.

Väl uppe i skyn hände en märklig sak. Pwyll fick syn på sin före detta kamrat och rival flygandes på båten Naglfar också på väg till Valhalla. I ren spontanitet vinkade dem till varandra i trevlig gest medans både gjorde entré in i Valhalla och dess portar.

’Här kommer upptäcktsfararna äntligen,’ tjöt Thor till Odin.

’Välkomna Pwyll och Achraf. Kom och sätt er bredvid mig här på min tron,’ sa Odin och fortsatte.

’Nu ska vi gå igenom bit för bit om era resor. Och som ni vet kan jag bara prata i form av poesi,’ sa Odin samtidig som hans enda genomträngande öga fixerade koncentrerat med blicken mot Pwyll och Achraf. Hans andra ögonhåla är ju tomt då det var offrat för visdom.

’Nej förresten. Ni får prata själva om era upplevelser. Se så, ta en klunk av detta suttungamjöd. Det ger skaldeförmåga. Suttungamjödet är bryggda av dvärgarna Fjalar och Galar. Det framställer de av gudarnas spott och blod. Mjödet kan drickas av vem som helst, men det gör ingen till en duktig diktare, dock räcker det för att kunna rimma.

’Jag ska göra ett försök, men helst inte att rimma utan det får bli som det blir,’ sa Achraf;

Det började med en drakbåt, bärsärkar och skrik

Skiftade till flykt och till det okända

Blev till ett nytt hem och ut på äventyr

Hittat sig själv under resans gång

Vänskap och antagonism

Möte med främmande folkslag och till sist återförening, Vik!

Fint Achraf, ja så var det Pwylls tur,’ sa Odin samtidigt som han tog en klunk av suttungamjödet.

Slump, levnadsöde och kulturkrock

Växlade till utbyte och mångfald

Kosmologi, mytologi och helighet

Djur och varierande natur

Till sist sammanslutning och fest, Vik!

’Det var helt ok, med tanke på att ni är nybörjare. En kort och koncis sammanfattning om era äventyr. Nu återstår det bara för mig och min församling till Gudar att avgöra vem som van det hela spektaklet till expeditionen, Vik,’ sa allfadern Odin.

Odin lämnade Pwyll och Achraf för stunden och gick genom Valhallas guldiga hallar och till sist nådde fram till hans tron där en hel drös Gudar var samlade inklusive kelternas huvudgudinna Danu, och han tog ordet;

’Som ni förmodligen redan vet är ju Valhallas innandöme ämnad mest för krigare som dött i slag, men jag har ju uppenbarligen gjort ett undantag med Pwyll och Achraf, sanna resenärer i fin Vikinga-anda med väldigt skiftande äventyr och olika kulturer med diverse världsåskådning och livsfilosofier,’ sa Odin och fortsatte.

’Men låt oss ha fest först i sann Valhalla-anda och därefter alla säga sitt i upprymt tillstånd. Varje kväll kommer vi ha fest och äta av grisen Särimner. Särimner är helt enkelt en galt, en svinhane och kommer återuppstå dagen efter och ätas igen. Så kommer vi hålla på ett par dagar tills vi nått ett slutgiltigt omdöme om Pwyll och Achrafs gemene äventyr.

Efter ett stunds supande och ätandet av galten tog Loke ordet. Och som ni alla vet vid det här laget har han många sidor. Lustig, elak eller hjälpsam, allt beror på vilket humör han är på. Loke är slug som få och gillar att spela de andra gudarna spratt och att skapa dramatik i sina omgivningar. Han är son till Farbaute och Laufey och själv är han far till Narfe, Vale, Fenrisulven, Midgårdsormen och Hel. Dessutom har han fött den åttafotade hästen, Sleipner.

’Vad roligt det är att form-skifta med dig keltiska shamanen Fionn. Framför allt till en surrande fluga som du så fint och häftigt gjorde i Klippiga Bergen. Hög poäng från mig i alla fall! ,’ sa Loke.

En annan i församlingen som tog ordet var Njord. Den rike, givmilde guden som råder över hav, vindar och fiske. Han älskar sitt hem vid kusten och lever åtskiljd från sin hustru Skade, som älskar sitt hem i fjällen. Frigg är hans halvsyster och Frej och Freja är hans barn och han tog ordet;

’Jag må säga att Leifs, Eriks och Achrafs äventyr med min hustru Skade i Älg-Berget var något alldeles extra. Framför allt den fina skidåkningen och bekantskapen med dem olika lurviga varelserna, samtidigt som Achraf provade sin wingsuit. Hög poäng från mig! ,’ sa Njord.

Nästa gudom som tog Ordet var Kvaser. Den listigaste och visaste gudom som skapades vid freden mellan asar och vaner, då dessa spottade i ett kärl och blandade saliven. Denna gud är mjödets ursprungsväsen.

’Jag må säga att mitt magiska mjöd har fallit för smaken av båda teamen. Men inget slår det när det dricks i en fin bastu med Skade, kontra en liten sliten farm med Loke,’ sa Kvaser.

Näste man var Vidar, men han nickade bara med en fin gest och ett varmt leende då han beskrivs som tystlåten (han kallas "Vidar den tyste") och mycket ungdomligt stark. Han är den starkaste av gudarna näst efter Tor, och att hans främsta kännetecken var hans tjocka sko, gjord av alla läderbitar som blir över från alla skomakare, som inget vapen kan tränga igenom. Vidar frågade Pwyll om han ville få en av hans skor som souvenir efter att han delvis vandrat från öst Jacksonville, till väst Rocky Mountains. Och det ville han, skon satt perfekt.

Och så var det irländsk-keltiska gudinnan Danu med sitt folk Tuatha Dé Danaan, att säga sitt om sin lille pojke Pwyll.

’Jodå Pwyll, lärd i den druidiska skolan en sann Kelt som representerar Tuatha Dé Danaans filosofi om ljus, kunskap, magi och esoterisk visdom. Och som du inte visste, sa Danu, är jag också en lärare som faktiskt var närvarande i den druidiska skolan med dig i anden. Jag har följt din väg i denna expedition och jag må säga att du växt som person. Framförallt intressant hur du antog modigt utmaningen slackline istället för att flyg-fuska med Fionn. Men sen också främst hur du och Achraf eggade varandra till det yttersta för att göra upplevelsen desto rikare, och sedan i slutändan titta tillbaka på resorna som vänner och likasinnade. Ett sant stycke utbyte av världshistoria,’ sa Danu.

Efter diverse siande av olika gudar, var det bara slutligen dags för Guden av rättvisa, Forseti, att avgöra vem som vann. Han är sonen av guden Balder och hans mamma är Nanna. Vanligtvis härskar han i det vackra palatset Glitnir med dess pelare av rött guld och dess tak med inläggning av silver, som tjänar som en domstol och där alla rättsliga tvister löses.

Men nu är denna Forseti i all sin prakt Valhalla för att helt otippat och sensationellt skipa rättvisa om vem som mest blir glorifierad i Valhallas Hall of Fame. Helt enkelt lagarnas och rättskipningens gud. En domare som bestämmer utfallet av tvister, ja oj vilken tvist att avgöra!

Forseti tog ordet;

’Båda Achraf och Pwyll fick en tuff uppväxt med slaveri, men detta ledde så småningom till möjlighet för nytt liv i fjärran länder med olika förutsättningar och levnadsöden, till exempel som startskottet till svängning för Pwyll på Island med St Brendan-navigatören till munk, och Achraf i mötet med Loki med sitt mjöd på Gaukars farm utsände Achraf till havs och det okända. Helt enkelt en enorm resa för båda. 

’Men jag måste säga att Achraf tar hem priset på grund av hans hudfärg och väldiga framfart dessutom i det isländska samhället. En rejäl uppförsbacke då ingen någonsin sett en människa av den naturen, vart dem än nådde i sina destinationer.

Då så, Achraf tar hem priset och alla högst uppsatta Gudar höll med Forseti i sitt resonemang. Men Pwyll blev inte placerad i någon skamvrå för det, utan också firad för sitt expeditions-bidrag. Men, som sagt, Achraf vår strået vassare och ännu en belöning till överraskning väntade.

’Hej Achraf min son,’ hördes en ljuv kvinnlig röst i riktning mot Achraf där han satt i en av de kungliga hallarna Valhallas sal drickandes det fina magiska mjödet och lagom berusad.

’Mamma, är det du? Det är inte sant,’ sa en upprymd Achraf.

’Jodå, jag har också farit med ett luftfartyg från Färöarna hit till Valhalla för att fira dig en långt stund tillsammans,’ sa mamma-marockan Hakima Hakimi.

Oj vilket lyckligt slut trots allt för den här epoken stycke världshistoria. Sakta men säkert började dock vikingarna tro på Jesus och Maria i stället för asagudarna Oden, Tor, Freja och Tyr. Gudarna som Pwyll och Achraf haft att göra med var tvungna att dra sig tillbaka för att ge vägen för något nytt helt enkelt. Och i det nya hände något oförutsägbart men nödvändigt, Ragnarök!

Gudarnas skymning närmar sig när Fimbulvintern kommer. Under tre vintrar utan sommar emellan ska isens vindar blåsa över världen och solen sluta stråla.

Fenrisulven ska sluka solen och hans son Hate sluka månen. Stjärnorna ska falla från himlen, jorden skaka, träden ryckas upp ur marken, bergen rasa och Fenrisulven bli fri från sina bojor. Midgårdsormen ska ta sig upp på land och havet svämma över.

Fenrisulven ska kasta eld och Midgårdsormen etter som förgiftar hav och land.

Världsträdet skakar och hela världen fruktar när gudarna rider ut på slätterna rustade för krig. Oden slåss mot Fenrisulven, Tor mot Midgårdsormen

Tor dödar Midgårdsormen, men faller snart död av giftet som ormen sprutat in i hans blod.

När himmel och jord sedan har brunnit sker en pånyttfödelse.

Med pånyttfödelsen av världen efter Ragnarök, den gyllene åldern av norska Gudar kommer att återvända. En tid senare återvänder gudarna till sina forna byggplatser i Valhalla. De ser då att Idavallen har höjt sig ur havet och grönskar igen. Här slår de sig nu ned för att bygga upp världen igen. Med en viss Balder som kung inleds nu ett tusenårigt rike av fred och välstånd i ett avlägset ställe på jorden i en öken där gudarna ifred byggt upp ny ras med högteknologi, till exempel pyramider, jodå de norska Gudarna är högst involverade i dem mänskliga affärerna fortfarande på sitt sätt, trots Vikinga-tiden nått sitt slut.

Men människorna då som ska befolka det nya riket mitt ute i den arabiska öknen? Jo, två framför allt har givits uppgiften - en man, Liv, och en kvinna, Livtrasa. De var helt enkelt ute och åkte skidor när Ragnarök brakade loss i Skandinavien. De sökte skydd i en grotta, som under de följande katastroferna täpptes till. På så sätt klarade de sig helt oskadda. Det är från grunden Liv och Livtrasa som de nya människorna kommer bygga upp det tusenåriga riket med Balder. Helt enkelt som belöning. Men det är en annan historia, Pwyll och Achraf tar det lugnt tillsvidare i Valhalla ändå och det är ju dem två den här berättelsen handlar om.

Och i den vanliga verkligheten, med vanliga människor utan kontakt med några Gudar, blev det svårare att vara viking. Inte minst det starka Frankerriket gjorde att det efter hand blev mer riskabelt att dra ut på vikingatåg.

Och hemma i Skandinavien förbjöd de kristna kungar, som hade allierade bland Europas härskare, sina undersåtar att dra ut på vikingatåg. När 1000-talet gick mot sitt slut, var vikingatiden över, Vik!

Norsk mytologi i all sin prakt utspelad i en Vikingavärld.

“De nordiska myterna är myter från en frusen plats, med långa, långa vinternätter och ändlösa sommar dagar, myter av ett folk som inte helt och hållet litade eller tyckte om sina gudar, fastän dem respekterade och frukta dem”

— Neil Gaiman, Norse Mythology