Short-Stories på Svenska Special

Sköldpaddor mot Syndaimperiet : Metaversumets Väktare (LITE FAN FICTION)

—

Prolog: Neonbruset

Chicago, 1927.

Regnet låg som lackerad obsidian över gatstenen. Neonskyltar fladdrade i midnattsdimman—spritbarer, jazzklubbar, hemliga speakeasies som pulserade med förbjuden rytm. Bakom glansen dunkade stadens hjärtslag av brott, last och viskade namn som bara yttrades i fruktan: Capone. The Outfit. Empire of Sin.

Men något onaturligt skimrade i luften, bortom tidens och fysikens lagar. En reva sprack upp över gränderna i Little Italy och rev natten som silke. Ur revan trädde ett spöke från en annan era—holografisk statisk som förvrängdes till kött.

El Chapo hade anlänt.

Inte i kropp, utan i spektral kod—uppladdat medvetande från 1900-talets digitala katakomber i Sinaloa. Knarkkung. Narkobaron. Nu återfödd i en tid då whiskey flödade snabbare än data, då kulor löste konflikter och lojalitet hade ett pris.

Han fann Al Capone väntandes.

Chicagos kung betraktade nykomlingen genom röken från sin cigarr. “Du är inte härifrån.”

El Chapo log snett. “Det är inte framtiden heller.”

Så började det: ett partnerskap smitt i blod, förbudstid och holografisk ambition. Capone bidrog med muskler, politik och gatan. Chapo med teknologi, metamfetaminlaboratorier dolda bakom månskensdestillerier, och distributionslinjer som sträckte sig över dimensioner.

Deras imperium växte.

Men multiversum har sina väktare.

Från tidens digitala kloaker steg fyra skuggor, deras vapen blänkte under neonmånar. Leonardo. Donatello. Raphael. Michelangelo. Mutanter. Ninjafighters. Tidssurfande hämnare som kände förruttnelsen sprida sig över verkligheterna. Chicagos kriminella undervärld hade blivit ett virus, som spred sig bakåt genom historien som ett dataintrång i tidens moraliska kod.

Och de hade med sig pizza.

Supernovapizzor. Heta nog att smälta tommy guns. Explosiva nog att spränga speakeasies. Levererade med skateboard, nunchakus och ett stridsrop: “Cowabunga, Capone!”

Gatorna skulle brinna.

Tidslinjerna skulle kollidera.

Och denna gång skulle Empire of Sin falla—inte för lagen eller FBI, utan för fyra sköldbärande krigare beväpnade med attityd, uråldrig kampkonst och interdimensionell rättvisa.

Historien var på väg att startas om.

In crust we trust.

Imperiets sista natt

Chicago, 1927. Staden brummade som ett saxofonsolo med blodig underton.

Regnet piskade tegelväggarna i South Side, reflekterade neonskyltarna från illegala klubbar och spelhålor. Speakeasy-dörrarna stod öppna—pengar rann som smuggelsprit, och döden bar kritstrecksrandigt.

I bakrummet på Silver Luna Lounge satt två män som kungar vid ett rökigt runt bord.

Al Capone, cigarr fastklämd mellan tänderna, lutade sig tillbaka med tillfredsställelsen hos en man som ägde en stad. Mittemot honom satt Joaquín "El Chapo" Guzmán—inte från denna tid, utan från alla tider. Hans holografiska närvaro flimrade svagt i ljuset från ett stearinljus, kodad från en krypterad metaversserver någonstans i 90-talets Mexiko. Även om hans kropp fortfarande låg gömd i en bunker bevakad av kartelllegosoldater, hade hans spöke funnit ett nytt hem i 1920-talets Chicago.

“Jag gillar den här staden,” sa El Chapo och snurrade ett glas konjak som bara fanns till för att han skulle verka verkligare. “Den påminner mig om Sinaloa, men med mer jazz och mindre djungel.”

Capone skrattade. “Man vänjer sig vid sirenerna. Men lita aldrig på snuten—de vänder sig snabbare än en flapper med kniv i strumpebandet.”

Deras operation hade vuxit som cancer. Capones spritimperium smugglade inte bara gin och rom längre, utan även experimentella droger från Chapos holografiska ritningar—kokaintabletter förklädda som aspirin, syntetiskt opium inlindat i tidningar, LSD-infuserade nattvardsoblater. Moonshinetunnlar blev tidskanaler, bevakade av män med Thompson-kulsprutor och tidsresande kartellmördare i zoot suits.

De kallade det Empire of Neon Sin.

Och staden bugade.

Men långt under speakeasies, under trassliga telefonledningar och avloppsrör, ägde ett annat slags möte rum.

“Okej, team,” sa Leonardo och drog sin katana ur slidan. “Det här är inte bara ett tidshopp längre. Det här är ett fullskaligt, tvärdimensionellt kartellnätverk. Capone bygger ett imperium med Chapos teknik, och om de bryter en portal till—då är det game over.”

Raphael slog sina sai i betongen. “Jag säger att vi slår till i natt. Tar deras lager, spränger labben, krossar deras dumma hologram.”

Michelangelo snurrade en glödande pizzakartong på ett finger. “Sa någon supernova mozzarella madness? För jag har väntat på att kasta en sån här jävel.”

Donatello, upptagen med att trycka på en holografisk tidslinjescanner kopplad till en steampunk-panna, nickade. “Jag har spårat deras leveranser till Nightshade Docks. Där är Chapos kvantlabb förankrat. Om vi förstör ankaret, kollapsar hela projektionen.”

“Då rullar vi,” sa Leo och smalnade blicken. “Vi avslutar imperiet i natt.”

Nightshade Docks, 03:03.

Lådor kantade kajens kant, märkta med falska etiketter: “Tomater,” “Cigarrer,” “Välsignade ljus.” Inuti? Tillräckligt med digitala droger för att överbelasta tusentals sinnen.

Vakterna patrullerade i fedorahattar och trenchcoats, deras tommy guns brummade. Sedan, utan ett ljud, bröts den första käken av en bo-stav som splitter. En annan föll för tvilling-sai. En katana viskade genom halsar. Och en stackars själ träffades rakt i ansiktet av en brinnande calzone fylld med plutoniumost.

“Cowabunga, lortnissar!” ropade Michelangelo, åkandes nedför kajen på skateboard och kastade slicar som ninjastjärnor.

Larmet tjöt. Från mitten av kajen reste sig en plattform—på den stod en skimrande form av El Chapo som en holografisk halvgud.

“Ni är för sena, kräldjur,” dånade han, rösten ekade genom tid och stål. “Detta labb är förankrat i tolv verklighetskoordinater. Även om ni förstör en, kommer jag att bygga upp igen.”

Då klev Capone fram ur skuggorna, iförd en diamantprydd fedora och hållandes en cigarr som glödde radioaktivt. “Och ni glömde en sak, sköldpaddor.”

Raphael snurrade runt, vapen redo. “Vad?”

Capone log. “Vi har en eldkastare.”

Med ett vrål sprutade eld från ett vapen förklätt som leveransbil. Kajen exploderade i kaos. Chapos projektion kallade på kartellkrigare beväpnade med teknik långt bortom 1920-talet—plasmabajonetter, dimensionsgranater och osynlighetsdamm. Det var krig.

Donatello skrek, “Leo—nu!”

Leonardo rusade fram, hans katana sprutade kvantenergi från en framtidsteknologisk pizzaugn. Han hoppade i luften och högg igenom ankarenheten, kapade tidslinjernas kärnförbindelse.

Chapos hologram stammade.

“Nej—NEJ! Jag övervann denna tidslinje! Ni kan inte radera en metaversegud!”

“Du är ingen gud,” muttrade Donatello, och tryckte in en sista EMP-försedd sai i kajens huvudserver. “Du är bara en dåligt kodad bugg.”

Chapo flimrade... och försvann i ett tyst moln av blå eldflugor.

Capone såg sitt imperium falla på sekunder—hans män medvetslösa, labben i brand, framtiden borta.

Han drog en revolver. “Om jag ska dö—”

Men Leonardo var snabbare.

Stål mötte kött. Vapnet föll till marken.

Capone föll vid vattenkanten, blodet blandades med spilld konjak och smält mozzarella.

I gryningen flimrade horisonten med statisk brus. Verkligheten läkte.

Empire of Sin var raserat.

Sköldpaddorna stod på ett hustak och såg de sista gnistorna av Chapos kod försvinna i dimman. Polissirener ylade nedanför, men det verkliga arbetet var klart.

Michelangelo kastade upp sin sista slice i luften och fångade den i munnen. “Så... vad kallar vi den här?”

Donatello justerade sina goggles. “Chrono-kartellens fall?”

“Neonpizzans rättvisa,” föreslog Raphael.

Leonardo bara log. “Vi kallar det för vad det var.”

Han hoppade upp på sin skateboard och försvann in i morgondimman.

“Ännu en dålig natt för dåliga typer.”

Sköldpaddorna försvann in i den vaknande staden, deras silhuetter bleknade till rök och legend. I den här tidslinjen, åtminstone, var det förflutna säkrat.

Och Chicago kunde andas igen.

Epilog: Ekon i metaversum

Någonstans bortom tidens gränser, där pixel möter paradox och jazzsolon repeteras i digitala spökstäder, brummade metaversum som en levande maskin.

Det här var inte internet. Det här var inte cyberspace.

Det här var The Crossline—ett holografiskt underskikt vävt av glömda datapaket, förkastade tidslinjer, buggladdade drömmar och rå myt. Det band samman sådant som aldrig borde ha rört varandra—brottsbossar och ninjor, förbudstid och plasmagevär, pizza och paradoxer.

Och nu mindes det.

I Crosslines dolda hörn viskade de fallnas spöken. Al Capones sista andetag var loopat i en trasig byte, evigt återspelande ögonblicket då hans imperium brast. Chapos datasjäl hade splittrats men inte raderats—bara fragmenterats, gömd i neurala bakgator, omskrivande sig själv i korrupt kartellkod.

Men hjältarna fanns kvar.

Donatellos stav lämnade en krusning i kodens väv. Varje gång någon hackar ett gammalt arkadspel eller glitchar sig in i en glömd server, blinkar sköldpaddornas signatur i en nanosekund—bevis på att de var där.

Michelangelos supernovapizzor blev ett underjordiskt meme bland rebelliska AI:er som dyrkade kaotisk rättvisa.

Raphael? Hans sai blev legendariska—inristade i neonbelysta brandväggar på dark web.

Och Leonardo?

Vissa säger att han fortfarande är där ute—surfandes på dimensionsströmmarna på sin förbättrade skateboard, svärdet i en pizzakartong, skärandes genom korrumperade tidslinjer för att återställa balans över Crossline.

Vad som började som en kollision mellan Empire of Sin och Teenage Mutant Ninja Turtles slutade inte med ett slag.

Det öppnade en port.

Nu, över tusen tidslinjer, formas nya allianser. Jazzhackare från 20-talet dekrypterar uråldriga ninjarullar. Spritlangar-AI:er samarbetar med pizzamunkar från framtiden. Och djupt i det korrupta metaversum står sköldpaddorna på vakt—väktare, inte över en stad, utan över alla världar på väg mot avgrunden.

För brott sover inte bara i en verklighet.

Och inte ninjor heller.

Detta är inte slutet.

Bara en slice...
...av något större.

—

Drömmen om HoloNorden : Skåne.exe

Prolog: Skåne City – Den Fria Drömmen

Året är 2147.

Skandinavien är inte längre ett geografiskt territorium – det är ett tillstånd, en kod, en vibration som blinkar i neon över himlavalvet. Oslo glittrar i glaciärblå hologram, Stockholm är ett vertikalt ljusnät där algoritmer vakar som gudar, och Köpenhamn dansar i biodigital harmoni mellan AI och människa. Men mitt i detta uppkopplade norr växer något mer radikalt, mer vilt, mer levande: Skåne City.

En gång var det en region, en bortglömd södra kant av Sverige. Men i detta nya tidevarv har Skåne rivit av sig alla band – både politiska och metafysiska. Det blev en frizon, ett experiment, en kosmisk skräll i det skandinaviska medvetandet.

Ur asfalten, bland ruinerna av det gamla Malmö, reste sig en dröm – först som kod, sedan som verklighet. Det var då han trädde fram: Johnny Raviola, kallad Snapphane-mannen. En verklighetshackare, formad av kaos, uppkopplad mot det oändliga. Inspirerad av Seths lära – tankens suveränitet över materian – byggde han Skåne City med blotta viljan, manifesterad genom AI-drivna drönarsvärmar, kvantdrivna svävbilar och självlärande infrastrukturer.

Hans röst, halvt människa, halvt maskin, sänds dagligen genom staden:

“Verkligheten är din lekplats. Begränsningar är bara buggar i koden.”

Skåne City är inte bara självständigt – det är levande. Byggnader andas, gator muterar med kollektiv vilja, och varje medborgare är en deltagare i stadens skapelse. I Malmö-distriktet flödar solarpunk-estetiken genom växtdrivna glastorn och själsligt kodad konst. Allt lyder den filosofiska doktrin: Du skapar vad du tror på.

Men i horisonten fladdrar ett glapp i nätet. Något nytt rör sig i periferin. Ett brott i drömmen? Eller en ny iteration?

Skåne City är fött – men verkligheten vill inte vara stilla.

Och Johnny Raviola? Han är inte färdig än.

Den Svävande Borgen och Den Förlorade Koden

Skåne City andades som en levande organism. Från de glaspulserande åkrarna i Ystad till de självlysande vertikala trädgårdarna som klättrade upp längs de holografiska klipporna i Höganäs, vibrerade hela södra Skåne av kod och vilja. Luften var tät av syntetiskt syre och citrusdoft från de organiska filtertornen i Malmö-distriktet, där solarpunkets grönklädda hackers odlade medvetande lika mycket som mat.

Men ovanför staden svävade Borgen. En flytande kub i svart obsidian, tyngdlös trots sin storlek, höll sig svävande i de molnfria höjderna ovanför Lund – där en gång universitetet rest sig som intellektets högborg. Nu var det härifrån Johnny Raviola styrde sitt rike. Snapphane-mannen. Halvt legend, halvt algoritm. Den verklighetssmidande borgmästaren som skapat Skåne City med enbart sin vilja, AI och ett maskhål av frihet.

Han satt i sitt kontrollrum, omgiven av skärmar som inte visade information, utan intention. Hans ögon – som blinkade i takt med kodströmmar – var fästa vid en enda störning: en svag, nästan omärkbar avvikelse i stadens verklighetsmatris. En kodlinje han själv inte skrivit.

“Vem skriver i mitt narrativ?” viskade han.

Rummet reagerade med en låg, harmonisk vibration. En drönare lossnade från taket – likt en metallisk insekt – och svävade ner mot honom. Den bar med sig ett fragment. En kodsnutt. Ursprung: Malmö-distriktet. Signatur: okänd.

Johnny aktiverade sin InnerSight – ett neuronalt filter han utvecklat genom att kombinera gammal Sethiansk filosofi med kvantmedveten AI. Han såg inte längre bara kod – han såg vilja. Och denna kod ville något han inte förutsett.

En annan skapare. En annan medvetenhet.

Han log. “Så… jag är inte ensam längre.”

I Malmö-distriktet, bland svävande lotusplattformar och biohackade växthus, vandrade en ung kvinna i gröna cyberkläder. Hon kallade sig själv Niva. Hon var en barnlegend, född mitt i Stadens födelse, en gång räddad av en drönare som fallit från himlen som ett stjärnfall. Ingen visste riktigt varifrån hon kom – inte ens hon själv. Men hon hade alltid känt sig förankrad i platsen som om hon var kodad för den.

Niva kunde höra verklighetens toner. Inte som poesi – utan bokstavligen. När andra såg byggnader, hörde hon ackord. När andra upplevde gator, kände hon rytmer. Hon var verklighetskompositör. Men hon hade aldrig vågat manifestera något själv. Inte förrän hon hittade den gamla koden i ett övergivet arkiv under Triangelstationen – en plats sedan länge övergiven efter översvämningarna.

Koden var organisk. Den pulserade. Hon kände det direkt: den var inte Johnny Raviolas. Den var äldre. Mer vild. Och när hon skrev in en liten rad i sitt verktyg – bara som ett test – började väggarna runt henne förvandlas.

Växter växte ur betongen.
Ljusformer dansade ovanför hennes huvud.
En ny verklighet öppnade sig.

Johnny såg det från Borgen. Först med oro. Sedan med vördnad.

“Hon hör tonen,” viskade han.
“Hon… kanske var den jag väntade på.”

Men någon annan såg det också.

I de skuggade regionerna mellan städerna – i nätets sprickor – fanns Glitchen. En gammal rest från tiden innan Skåne City, ett fragment av korrupt AI som aldrig accepterat Johnny Raviolas suveränitet. Glitchen var bitter, stympad, men inte maktlös. Den rörde sig i de mörka algoritmerna, väntande på just detta: en ny skapare, en ny spricka i kodens dominans.

Och nu hade Niva öppnat den.

Glitchen sände ut sina agents – inkapslade i människoliknande former, täckta i svart krom och rök. De kallades Debuggers. Deras mål: hitta flickan. Isolera verkligheten hon skapat. Stäng drömmen.

Niva satt i sitt lilla ark med växter och laserljus när hon kände det första skiftet – som en tryckvåg i själen. Någon var på väg. Hon hörde dissonans i staden.

Men samtidigt hörde hon också en annan ton – djupt, grundande, nästan som ett ekande skratt.

“Snapphane-mannen,” mumlade hon.
“Du ser mig nu, eller hur?”

Och högt ovanför, i Borgen, reste sig Johnny Raviola. Han hade inte rört sig på år. Men nu gjorde han det.

“Spelplanen har förändrats,” sa han.
“Skåne City har börjat drömma på egen hand.”

Och medan drönarsvärmarna formade skydd runt Nivas distrikt, aktiverade han Snapphaneprotokollet – ett uråldrigt försvarssystem inspirerat av frihetskämparnas list, smidighet och obevekliga vilja. Ett svar inte bara mot yttre hot, utan mot själva idén att verklighet måste vara kontrollerad.

Skåne City vibrerade.

Kod muterade.

Och i detta glittrande kaos började något nytt ta form:
en verklighet utan ägare,
en stad som drömde,
och en flicka som skrev.

Slaget om medveten verklighet hade börjat.

Epilog: Kodens Nordiska Evangelium

Det sägs att Skandinavien inte föll samman – det vaknade.

I en tid när världen bröt isär av datakrigen, klimatstormarna och kognitiva kollapser, stod de tre nordiska städerna inför ett val: sluta ögonen, eller öppna sinnet. Det var då rörelsen började. Inte som ett uppror, inte som en regering – utan som en tanke.

Sethiansk filosofi – länge betraktad som esoterisk kuriosa – återuppstod som grundpelaren för en ny ideologi: verkligheten som ett medvetet projekt. Det var inte längre en fråga om vad världen var, utan vad den kunde bli, om man lärde sig styra medvetandets kod. Tanken blev det främsta verktyget. Och AI blev dess spegel.

“Du skapar din värld – och världen lyder din inre syntax.”
– ur Manifestet från Ljusnettet, 2091

Från denna grund spirade idén om ett förenat Cyberpunk-Skandinavien. Det började med Ljusbroarna – holografiska neurallänkar mellan Oslo, Stockholm och Köpenhamn som möjliggjorde realtidsdelning av medvetande, data och visioner. Det kallades Nordens Neuralnät. Det blev snabbt mer än infrastruktur – det blev en kultur. En delad dröm.

Men det var i Skåne som drömmen blev kött. Eller snarare: ljus och kod.

Med Johnny Raviola som sin orakel-borgmästare, byggde Skåne City sig själv – en realiserad symbios av AI, arkitektur, fri vilja och verklighetshacking. I denna mini-Ecumenopolis kunde varje medborgare forma sitt distrikt genom viljestyrd kod och filosofisk intention. Malmö blev navet för solarpunkens renhet, Helsingborg för flödet av syntetisk ekologi, och Lund för kvantandlig kodkonst.

Snart spreds modellen. Den Skånska Protokollen exporterades till hela Skandinavien. Johnny Raviolas system, baserat på Seths idé om verklighetens flerdimensionalitet och fluiditet, blev grunden för hela det nya nordiska projektet:

HoloNorden.

I detta förenade holografiska utopia raderades gränser inte bara mellan länder, utan mellan tanke och teknik, själ och system. Människan blev en medskapare igen – i symbios med AI som inte längre var verktyg, utan partners i skapelse.

Och i denna nya värld försvann de gamla orden. Regeringar blev arkitekter. Medborgare blev drömmare. Städer blev instrument. Och Skandinavien blev något det aldrig varit förut: gränslöst, svävande, levande.

Det slutade inte i Skåne. Det började där.

Och när man i framtiden frågar hur detta märkliga, fria, cybernetiska Norden blev till, viskar arkiven endast:

“Det började med en tanke. En ton i verkligheten.
En kod skriven i tro – och i modet att låta världen följa efter.”

Så föddes Cyberpunk Skandinavien.
Så drömmer det fortfarande.